Patrick Modiano - ur Nobelföreläsningen

Det är första gången jag håller tal inför en så stor församling och

jag bävar en aning för det. Man skulle kunna tro att uppgiften faller

sig lätt och naturlig för en skrivande person. Men en författare –

åtminstone en romanförfattare – har ofta svårt att handskas med det

talade ordet. Om man använder skolans distinktion mellan det skrivna

och det talade ordet, har en romanförfattare större talang för det

skrivna. Han tiger för det mesta, och om han vill låta sig genomsyras

av en atmosfär måste han smälta in i mängden. Han lyssnar obemärkt

på människors samtal, och om han blandar sig i är det för att ställa

några försynta frågor så att han förstår männen och kvinnorna

omkring sig bättre. Han talar tvekande på grund av vanan att stryka i

sina manuskript. Efter många strykningar kan hans stil visserligen te

sig klar, men när han talar har han ingen möjlighet att i efterhand

korrigera sin tvekan. 

 

Så tillhör jag också en generation där barnen inte fick göra sig

hörda, annat än vid vissa sällsynta tillfällen och först efter att ha bett

om lov. Man lyssnade inte på dem och avbröt dem ofta. Det förklarar

de talsvårigheter som vissa av oss dras med. Vi ömsom tvekar, ömsom

pratar för fort, som om vi riskerade att bli avbrutna vilket ögonblick

som helst. Antagligen är det också därför som jag, och många med

mig, mot slutet av barndomen greps av längtan efter att skriva. Man

hoppas att de vuxna ska läsa det man har skrivit.

Då måste de lyssna utan att avbryta och man får sagt det man hade på hjärtat. 

 

 

Ur Patrick Modianos Nobelföreläsning. Stockholm, december 2014.

 

Och om ni har problem med att han - på sitt personaliserande sätt - 

skriver han och endast han om författaren får ni ursäkta mig; jag har inget

problem med det. Det är ju hans text. 

Hela den rörande, vänliga och lite roliga föreläsningen finns här. Och på tre språk.

 

Elizabeth Bishop: One Art

The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.

- Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster. 

Colorado. Foto Mira Stolpe Törneman.

Stjärnfall i stadens utkant

Jag försummar tyvärr min blogg: Endast ett inlägg på 14 dagar är oavsiktligt minimalt. Men jag vill gärna berätta om det senaste och märkliga: att man kan se stjärnfall även i stan.
I natt var vi ute vid sjöns mörka vatten under Geminidernas förbifart. Och det är en mycket mer upplivande förbifart än den där andra som andra talar om.

Geminiderna är alltså en grupp asteroider - som uppträder på himlen med årligt mellanrum och kan ge upphov till mellan 120 och 160 stjärnfall i timmen. Nu är det ju inte mängden det kommer an på. Vi såg tre stjärnfall vid 2-snåret. Ett av dem var det största jag sett i mitt relativt långa liv. Det var som ett eldklot, en liten komet med svans. Universum kan en del. Känner man då.

Inga andra människor var ute för att se det, i alla fall inte så sent som vi. Men det fanns många taxibilar på gatorna, med alla de som åkte hem, och alla taxibilar som kom tillbaka till stan efter att ha forslat hem de som skulle hem. Det är ju ett väldigt forslande som pågår så här en lördag. Förbifart eller ej.

Men i våra kvarter var det tomt och tyst. Och befriande att, efter åtta timmars bullrigt grannpartaj, komma ut under Himlen, och se den märkliga tysta Vintergatan kasta ner sitt lysande överskott: Ni kan se kortversionen i morgon kväll, om ni har klart väder. Good Luck!

Länk till astronomerna.

"The Meteor of 1860", by Frederic Edwin Church. Och så såg den största ut. Men inte två tennisbollar utan en.

The Art Of A Christmas Card

Man kan skicka små björnar med luvor som dansar runt en gran med glittrig konstsnö. Eller man tar Carl Larssons barn med kälke för hundrade gången. Eller man avstår och säger hej och god jul i farstun och ringer sina vänner och syskon. Eller så gör man så här. Då är det en konstart. Detta med ett tidigt julkort, en sorts honnör för The Christmas Season, med allt vad det innebär av lättnad och trivsel, av små gulliga stressmoment och varma kramar, av begravda familjehemligheter och annat muntert. Man tar det hela i hågen och ansvarar för nationens väl och ve under ömsevis tryckande eller berikande omständigheter. Man tar sitt ansvar för livsglädjen, traditionerna och överskottsmålet. Man tänker så länge på Djingle Bells och In a manger och Merry Gentlemen att allt annat försvinner av blotta ansträngningen. Så det är vad man blir kvar med. Ansträngningen.

God Jul från Tony Blair och Cherie. I år läser de varsin vers ur Tennysons Nyårsklockan. Hemma hos sig.

 

(Förlåt, förlåt, förlåt - jag avskyr också hovets fotografer.)

En slarvig anteckning

En slarvig anteckning till någonting - i alla bemärkelser gammalt - har råkat fara iväg på nätet. Jag har klickat fel tydligen. Ber om ursäkt till alla som är vana vid att läsa välskrivna och begripliga eller poetiska texter här. Den som flugit iväg och nu ligger och skvalpar i strandkanten av nätet är inget jag vill ha där. Det bara hampade sig så. Läs det inte. Släng.
Det är inte en supermodernistisk text från en dator som gått bananas. Det bara ser så ut.

De två gamla på Stekenjokk

Det jag tänker på nu, för att det strök förbi, som minnen gör, det jag tänker på är den varma septemberdagen när Gerd och jag for upp till Stekenjokk: Högplatån på gränsen till Norge som sträcker sig i mil efter mil, utan träd, men med sänkor av sälg och krypbjörk. Och nu var det höst och marken var röd eller rödgul och mossgul. Det var just ingen blåst. De lugna linjerna från fjällen längre bort var täckta av ett soldis och blånade, men det fanns ingen snö på bergen, för sommaren hade varit extremt varm. 

Vi ställde bilen och gick en bit, en stig upp mot renvaktarstugan. Och just där vi steg av, vid kanten av vägen, satt ett gammalt par i varsin utfällbar stol. De var bara där för att sitta där. De hade bra tajming, det var en av de sista varma dagarna där uppe. Så med någon filt för säkerhets skull, satt det samiska paret, och Gerd tog sig en pratstund med dem, för alla känner varann i dessa trakter. Och jag vill minnas de två gamla. Som bara åkt upp för att sitta och se ut över närmstfjället en vindstilla dag i september. Dessa människor. Så långt från plastikoperationer och brutala gym i Stockholm och New York. Så värdigt och lugnt.

Och Gerd och jag gick upp till renvaktarstugan - som inga renvaktare använder längre sägs det. Vi öppnade dörren och såg oss omkring; där var skitigt och skräpigt och helt utan hänsyn förstört. Det gick inte ihop med det gamla paret nere vid vägen. Vad det går ihop med vet jag inte. Förr stod stugor i fjällen öppna och var och en som gick ut och in lämnade stugan så som de ville finna den. Men även här har brutalegoismen gått fram. Man tar för sig, skitar ner, och går. Så som den ansvarslösa åpna människan gör med hela jorden. 

Vi vände i dörren. Jag sa: Man borde ställa i ordning det. Någon. Bygden. Ja, jag själv. Om jag bara hade bil och tordes bo här uppe. 
Sen satt vi ändå på den gamla trappen en stund i solen. Jag sjöng refrängen ur Wild Mountain Thyme för Gerd. Trots att det är hon som är sångerskan. Hon, med en make som är fena på sax. 
Och när vi kom ner igen från renvaktarstugan hade det gamla paret farit hem. På vägen tillbaka mötte vi fyra renar och saktade in. Man drar ner bilrutorna då, som man gör i naturreservat, utan att känna sig som en främling. Och det var den dagen. En av de vackraste. Sedan natten.

PS: En rätt söt version av Wild Mountain Thyme med Sarah Calderwood finns på You-Tube. Men jag har inte riktigt hittat den rätta.

Höst i Kyoto

En vän, som är arkitekt, är på resa i Japan. Går till de välordnade trädgårdarna. Grips av frustration över den tjocka strömmen av turister.
Här ett foto från en trädgård i Kyoto. Som vi vet var zen-buddhisterna fena på att arra dessa trädgårdar för kontemplation och yttre frid - som blev en inre.  Naturligtvis har konsumismen tagit över även det. Denna årstid när träd och buskar målar sig själva med ingens hand. Och digitalkamerorna klickar och mobilkamerorna står på led.

Vännen är också densamma som arrat vår väl tilltagna bakgård med rader av bambu, rodondendron, liljor, tulpaner, samt mystiska buskar och blommor jag ännu inte vet namnet på. Det har blivit en vemodigt vacker existens om sommaren, med en bred solgata mellan mars och september. Fullt av växande arter och färger. Nu intet. Ingen sol. Ingen blom. Ingen trädgårdsarkitekt. Dimma. Endast bambun är grön året om.

Foto: Susanne Tupy.