Höst i Kyoto

En vän, som är arkitekt, är på resa i Japan. Går till de välordnade trädgårdarna. Grips av frustration över den tjocka strömmen av turister.
Här ett foto från en trädgård i Kyoto. Som vi vet var zen-buddhisterna fena på att arra dessa trädgårdar för kontemplation och yttre frid - som blev en inre.  Naturligtvis har konsumismen tagit över även det. Denna årstid när träd och buskar målar sig själva med ingens hand. Och digitalkamerorna klickar och mobilkamerorna står på led.

Vännen är också densamma som arrat vår väl tilltagna bakgård med rader av bambu, rodondendron, liljor, tulpaner, samt mystiska buskar och blommor jag ännu inte vet namnet på. Det har blivit en vemodigt vacker existens om sommaren, med en bred solgata mellan mars och september. Fullt av växande arter och färger. Nu intet. Ingen sol. Ingen blom. Ingen trädgårdsarkitekt. Dimma. Endast bambun är grön året om.

Foto: Susanne Tupy.

Valse Triste - Sibelius.

Sibelius. Nationalromantik. Jag vill tro att det är stora skogar och tungt fallande vatten - och en för musiker rätt bökig tempoväxling.

Men Valse Triste är också lätt. I god mening. Det vill säga - det är den så klart inte alls, för de som spelar, eller dirigerar. Jag har hört några olika inspelningar och fann till exempel den med Karajan distinkt och ändå djupt romantisk. Bitvis sockersöt. Något som inte är inneboende i musiken utan har mer med betoningar, fraseringar och sånt fint att göra. Karajans temperament var en ettrig vägvisare. Mot något som slutar i en dödsdans.

En annan inspelning, rysk, var för storvulet smetig och tappade sen greppet om rytmen. Ytterligare en tolkning - Stokowskis - blir rolig just därför att den snarare accentuerar det rytmiska. Den är på en gång resolut och alltför ivrig, och har dessutom rätt risig ljudupptagning. Men man känner anden även genom skrapet. Hos Stokowski finns några hästar med i valsen. Polska ryttare, med stövlar och sånt. Drama. Plötslig sorg.

Men så kom då Valse Triste äntligen till sin fulla rätt igår. Det var Esa Pekka Salonen som dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester på ett sätt som bara kan beskrivas som sublimt. Efter inledningens strängknäppar går valsen igång, böljande men lugnt, som över fält. Detta fält är kanske en rest av Salonens minimalistiska skolning och i så fall tackar man för den. Han låter musiken ligga ner och få fotfäste innan den drar iväg. Han växlar mellan lugnet och de förhöjda vilda fraserna. Till punkten där flöjter och violiner och bleck går upp i en sorts brusten glädje i högt tempo. Så tas de ner igen, ner i valsens svepande bort, i ett durrande orkesterljud, bort till nästan intet.

Här kan ni lyssna på hela Klassiskt på hemväg, och när ni får upp ljudslingan högst upp på sidan, kan ni fösa er fram till slutet på programmet. Där ligger Valse Triste. Där vinner Salonens tolkning ett hjärta. Och November en mening.

Målning, skiss, John Constable.

Vet inte om ni fattade länken. Det är alltså ett helt program, P 2 på hemväg, från Måndag den 17/11. Och Sibelius ligger sist i den tråden. Som jag nu ger er Här igen.

You know what a drag it is to see you - Bob Dylan.

Sur begåvad kulturmans genilåtar. Skulle kunna vara min brorscha. Eller var tog vi våra verkliga bröder och systrar ifrån? Alldeles oavsett konjunkturerna, kampen, falskheten och fixet. Vi valde med omsorg. Vi var trofasta. Vi höll ut i regnet och blåsten. Vi stod emot ytligheten och girigheten. Och se på oss nu - hur gamla vi blev.

Lyssna: Bob Dylan - Positively 4:th street

"Va såssigt". Om en arbetsplatsolycka.

Den gamla inarbetade skolgårdsdevisen: "Va såssigt" hörs i sociala medier. Ibland kanske stavat som "Vad sossigt", mera sällan "Vad såsigt", och i det senare fallet vet man ju aldrig vilka partier som avses.
I alla fall: En som jag, som inte på länge röstat på socialdemokraterna, kan ändå inte se annat än att det mesta av vad de gjort för Sverige och svenskarna i form av jämlik, stabil utveckling är omistligt. Ännu bättre var det på den tiden Socialdemokraterna hade en ideologi och en idealitet som gjorde avtryck. Bäst märks den fortfarande på en gentleman som Bengt Göransson när han oförtröttligt håller sina föredrag om Kultur. Jag vill gärna tro att en redig norrländska som Margot Wallström också kan förbättra bilden av "sosseriet". Ja, det hoppas jag.

Att jag alls skriver ett par rader om detta ämne idag, beror på utvecklingen, eller snarare avvecklingen av arbetarskydd och kollektivavtal i Sverige. Saker som varit självskrivna för Socialdemokraterna har nu vaskats undan i fagert tal om öppna gränser och fri lönesättning. Vi vill så gärna släppa in utländsk arbetskraft, och det är okej. Men de fina företagen och de nästan lika fina entreprenörerna och underleverantörerna är däremot inte så nogräknade när det gäller arbetares löner, scheman, skydd och rättigheter.

Idag dog två arbetare vid den ytterst uppstressade arbetsplats där Fortum bygger nytt kraftvärmeverk. En arbetarpappas berättelse kan ni läsa här.
Jag har bevittnat den här typen av arbetaranvändning. Jag har sett det hos underentreprenörer till en byggfirma, där polska, sydafrikanska och ukrainska jobbare fick gå i 14-timmars-pass, och bo i källarrum utan fönster, utan vatten, sju stycken. Och så vidare. Vid det tillfället ringde jag till Byggfacket - som förklarade att de inget kan göra om inte firman som anställt är registrerad i Svenska Arbetsgivarföreningen. Det var den alltså inte.

Så kringgår man högst smutsigt svenska arbetsmarknadsregler. De är ju så "sossiga". Men ni som läser om olyckan i Hjorthagen kan inte undgå vittnesbörden om slarv och skitdåligt arbetarskydd. Detta parallellt med att FORTUM är en asrik monopolfigur i svensk elförsörjning, med utdelning av miljardbonusar till höga chefer.

Orättfärdigt är bara förnamnet. Och här behöver vi ta tillbaka en hel del av socialdemokraternas segrar för arbetare. Tyvärr har "utvecklingen" under många år gått i en annan riktning. En delvis symbolisk nedmontering var att Allians-regeringen 2007 lade ner Arbetslivsinstitutet. Forskning om arbetsvillkor, arbetsrätt, skyddsavtal etc. Den forskningen skulle i stället ske vid universiteten och få en rimlig budget. Så har inte skett.

Det nyliberala liberaler ofta glömmer när de talar om frihet - är att min, din, eller Fortums frihet alltid kan ta sig frihet på andras bekostnad. Därför har vi avtal och regler. Därför ska inte trötta arbetare vistas för länge i tunga jobb (inom parentes är de få jobb som sliter ner en arbetare så mycket som byggjobb). Därför ska arbetarskydd och organisering vara på plats. Därför ska avtal finnas - också för utländska arbetare. Det är utomordentligt "sossigt".

Och ljuset lyser i mörkret

Idag på alla helgons söndag hade jag tänkt gå till graven. Mammas och pappas. Maken ligger för långt bort. Men det var dimmigt och trist och jag sköt upp det. Tog en promenad på eftermiddagen och blev överraskad av en happening vid Brunnsviken. Detta var mycket trevligt. En kollektiv rit där vem som helst kunde gå ut och in; barn och gamla, hundar och unga par.
Den fina rullstensåsen vid Bellevue var upplyst i stora gator av tända marshaller, fyra i bredd klättrade de från botten upp mot kullen. Som ett barn sa: Kolla, fint, de har gjort en stig av ljus liksom.
Tre, fyra, fem stigar av ljus, fladdrande lågor som lyste allt starkare ju mörkare det blev. Medan jag tänkte på mina tre närmaste döda: Pappa, mamma och maken. Det var inte sorgligt alls. Inte nu längre. Ty - som Johannesevangeliet förkunnar: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed. Eller - som en annan poet sjöng: There is a crack in everything. That´s how the light get´s in.

Tack till Haga Brunnsvikens Vänner som varje år skapar denna ljusfest.
Poeten är Leonard Cohen.

En fjäril öppnar sina vingar i Nepal

En liten händelse i Universum får saker att röras i en annan riktning och bidra till en tyfon över Louisiana. Alla kan den här storyn.
Omtagning kan inte skada: Det är som med rytm, som med cykler: We can´t do it alone. Inte bara tunga bigga grejer har betydelse, utan även fjärilsvingar och Amanda Jenssens sånger.

Igår hörde jag ett intressant inslag i Vetenskapsradion, kort men informativt: Det handlade om Game Theory, en matematisk  multikonstruktion som med stor säkerhet kan fastslå till exempel ett valresultat, en tid av torka, en tyfons ankomst. Validiteten vid de hittills utförda experimenten var nära 100%.

Om jag nu till exempel säger att min magkänsla anger att det finns viss risk för nyval i Sverige, så skulle Game-teoretikern nog säga ungefär detsamma; men utifrån delvis helt andra data: Mätningar utöver de samhälleligt kända.
De här matematikerna sysslar med mätningar och uträkningar över tid, samplar en så enorm mängd data att den lilla guldhorsfjärilen i Tibet inkluderas, Amanda Jenssen inkluderas, jag inkluderas, och alla folkrörelser, jordrörelser, skördar, kapitalrörelser, ett område med tbc.
Game Theory är redan oerhört nyttig som vädervarnare i Indien; kan inte hindra översvämningar, men kan bidra till att folk evakueras i god tid.

För mig är det som de andliga kulturerna alltid sagt, från samer till indianer till katolikerna i min barndom: Att allt hänger samman, det finns linjer, strömningar, det som Jung kallade synchroniciteter (utan att hinna vara med om att de kunde studeras vetenskapligt).
Det finns till och med en halvbra amerikansk film som heter Serendipity, med John Cusack, som främsta aktör - som handlar om det som inträffar för att det bara måste inträffa.

Summan av detta är att saker och ting sitter ihop och rör sig ihop, utan att vi i vår jagmedvetenhet noterar det. Men saker sker i rytmer, logaritmer, vågrörelser och ...ja, vad mer: Räknar professorn med etik och passion i sina talserier? Och kan man hoppas att tillräckligt många Amanda Jenssen och tillräckligt få George w Bush kan skapa ett mycket Roligare Game - så att Gamet till sist kan flytta en bisarr skara människohatare från centrum av beslutsfattandet, till periferin - och att de som passar varandra möts för att göra något värdefullt.

Ropa högt om någon Gameteoretiker/föredragshållare kommer till Sverige.
Själva kan ni lyssna på en liten inledande snutt här.

Undrar om jag game-teoretiskt sett kommer att bo i Lappnad om åtta år?

Om skönheten

Skönheten är ingen ersatz. På vanlig svenska: Skönheten är inte ersättning för någonting. Skönheten är.
 
Kanske det behöver understrykas i tider när konst konkurrerar med dataspel och sport, med sociologiska undersökningar och politiska manifestationer: skilda former av uttryck som människan i samhället behöver. Liksom hon i viss mån behöver Dramaten, Operan och Moderna muséet.
Men vissa former av skönhet är väl underhållna, stadigt budgeterade och sällan utmanade, medan andra lever på gränsen till sammanbrott. Konstnärer, målare, grafiker, scenkonstnärer, skådespelare, dansare, musiker - lever alla med olika grader av osäkra jobb och låga löner. De fortsätter mot alla odds, och mot en marknadspolitik som säger att endast det som säljer bra är bra: Till exempel dataspel, popmusik och musikaler. Somliga politiker vill göra konstnärers villkor än svårare. Andra pläderar för en tryggad konstnärspension och höjda löner. Ni vet vilka som är vilka. Och därmed lämnar jag politiken för en stund. 

Tillbaka till skönhetens egenvärde. Den är för det första en upplevelse. Ett moment som kräver stillhet, koncentration och - ibland - ensamhet. Jag står om kvällen på en höjd och ser mot det jag sett så många gånger: Marsfjällsmassivet i blådisig solnedgång. Det är oerhört vackert. Men jag behöver stå i tystnad och tanklöshet en ganska lång stund för att verkligen se det. Då öppnar sig berget och talar om urtida scener; om vulkanutbrott, geologiska omvälvningar, samernas karga liv under stjärnbeströdd himmel och svenskarnas ankomst till Västerbottens inland. 
Bergen för mig också tillbaka till bergiga trakter i Grekland, och höjdernas lugna former i Skottland. Landskap med berg är de vackraste. Så bara är det.

En annan finess är att berg - vi säger fjäll - alltid påminner oss om de stora sammanhangen. Hur tiderna har förskjutits, mellan havsbotten och inlandsis, mellan ursamiskt skogsland och uppodlad glesbygd. Det som gör att man här - och på Hardangervidda - kan se lagren av havsstränder med insprängda stelnade vattendjur. Med geologin i fjällvärlden följer också de enorma flyttblocken, de ljusa sandstränderna, de platta stenarna i stränder präglade av skiffer, grafit och glimmer. De gröna gabbro-stenarna och alla varianter av gnejs och granit. En rikedom, bara det. Men samma rikedomar i mer kommersiell tappning kan hota landskapet och förstöra bygder och vatten för samer och fastboende när gruvbolagen expanderar. 
Mineral är en av vår tids kommersiella godbitar. Och vi ska vara glada att vi har ett Naturvårdsverk som åtminstone ibland har något att säga till om. Ty detta är ursprungligen samernas land, uppodlat av nybyggare söderifrån, som med träget jobb och mot många odds bosatte sig här uppe. Förr gick det getter och får på Fårnäset i Saxnäs, det gick kritter på ängar och kullar, det fanns grisar och hästar och höns. Nu inte mer. Men folk här uppe lever i ständig rikedom från naturen, med fiske och jakt och lite fjällturism. Och samerna finns kvar: I Klimpfjäll skiljer de sina renar, märker kalvar och slaktar. Och inte långt därifrån, på Stekenjokk, har man störst chans att få se renar röra sig fritt.

För mig är detta ett landskap jag någon gång valt. Inte i stället för andra - men som ett av de landskap som talar mest till mig. Kanske bär jag på en dragning till det karga och tysta, till milsvida skogar och vildmark utan ett enda hus. Jo, så är det nog.

Men åter till skönhetens egenvärde. Den nobelprisbelönade poeten Joseph Brodsky skrev något om att estetiken kommer först. Jag minns honom inte ordagrant. Men jag tror han menade att människans estetiska sinne mår bäst av att inte infiltreras av logik, politik, anpassning, kotterism, nytta, eller andra praktiska och kanske strebriga ändamål. Det estetiska måste vara som ett öppet fält, en syn, en känsla, innan det blir gestaltning och konst, dans, musik, litteratur. 
I Asien vet man så klart sen årmiljoner vad ett meditativt sinnelag gör för konsten och filosofin. Men även jazzmusiker vet det. Poeter vet det. Och jag tror att samerna med sin urgamla kultur, skapad tusentals år före Television och bokmässor, visste det. Att någonting extra värdefullt blir till i de stilla momenten: under stjärnorna och under norrskenets dans. Vid den blanka sjön och framför elden när barnungarna sov i sina vaggor, gierkav, och någon täljde ett renhuvud i ben. 

Nu lever vi i en - i mina ögon - kortsiktig "upplevelsekultur" eller snarare en "upplevelseindustri"; man lockas flänga mellan Thailand och New York, mellan brasilianska vattenfall och bergsbestigningar i Nepal. Inget ont i det. Men allting finns här. Hos oss. I vårt svenska Lappland. Därför kom konstnärerna hit, och gör det än. Här kan man stilla sin oroliga själ. Stilla sig - och göra. Man börjar med milsvida tystnaden. (Och den är det första jag saknar i Stockholm).

Foto: Gerd Ulander