tisdag 14 januari 2014

Drunkna i pengar

Jag vet inte riktigt hur väl den här artikeln av George Monbiot går att överföra på svenska förhållanden, men troligen på de flesta europeiska länder med temporära översvämningar. Han berättar med glasklart ursinne om den engelska regeringspolitik som med hjälp av skattepengar och fonder bedriver en ingenjörsmässig förändring av landskap och floder.

2007 var det år då England upplevde översvämningar av närmast tropisk art, med åtföljande förstörelse av hus och egendom. Monbiots argument är att översvämningar av det här slaget, som blivit mer frekventa under senare år, är en direkt följd av urusel miljöpolitik: Ett bidragssytem till lantägare som enbart prioriterar öppen betesmark och underminerar varje försök att i stället få plantera träd och buskage. Träd, som enligt nyare forskning, har en förmåga att suga upp nederbörd med 67 gånger större effektivitet än gräsmarker och beteshagar.

Men regeringens jordbruksstöd är så utformat att det bara kan hamna hos dem som inte har "onödig" växtlighet på sina marker. Inga vattensugande småskogar, inga lövträd runt ängarna. Bara ett litet gäng framsynta typer har sett till att skapa detta, på experimentella gårdar, och därmed befrämjat vattnets kanalisering ner i djupare jordlager.

Men jordbruksstödet går fortsatt till de som plöjer upp varenda bit jord, på kullar och i sluttande terräng. Samtidigt som politiken har varit att räta ut och fixera floderna med vallar och med utplåning av meanderslingor. Det är som en parodi på teknikens rädsla för naturen, och får som följd att den förvirrade naturen; i det här fallet floden, blir än mer fartig i sitt lopp, och har ännu färre hinder på sin väg. Tänk er meandern som naturens egen rytmisering av en rusande vattenmassa, ett lätt silande av lera och sten. Och tänk er - som Monbiot säger - att man prioriterat strukturer som befrämjar vattnets störtande in mot hus, med höga försäkringspremier och stor skattebelastning i upprensningsområden, som följd.

Och, som en liten femetta, naturligtvis får lantegendomar med årliga ripjakter, utmärkt mycket stöd av engelska skattebetalare. Det är ju alltid lika ljuvligt att se personager ur Downton Abbey stå i stövlar och skjuta med gevär. När jag läser detta minns jag den gode Nils von Dardel, på fågeljakt med en högvälboren herre som fastnade i vassen och hojtade till de andra om hjälp. "Men skjut honom - så slipper han plågas", var Dardels kommentar.

Läs Monbiot. Här finns åtminstone en koppling till svensk "naturvård": Det gäller skogarna och skogens penningstyrda artspecialisering, som bevisligen varit en urbota dum grej när stormarna vräker in över pinniga furor.

(Inlägget öppnar för diskussion med Anna, den enda jag vet som forskar på lanthushållning. Och här en möjligen kontroversiell artikel från Sveriges Småbrukare. Här: Monbiots artikel från The Guardian. Länkar nu i efterhand till Annas artikel/inlägg om jordbruksstöd).


Gloucester 2007. På fotot syns tydligt att Gloucester Cathedral ligger mitt i en meanderögla.


Amazonfloden

söndag 12 januari 2014

Snö fåglar jazz

Det är något helt annat nu. Att vakna i gråvitt. Jag är spänd i kroppen efter mycket träning, går en ensam promenad och är noga med att inte halka. Jaha ja, så är det den tiden igen. Tiden när en del av mina vänner resignerar och sätter på sig broddar, tiden när jag inte minns i vilken låda jag la mina och inte orkar bry mig.
Jag drar upp kapuschongen och ser ut över sjön. Den har en tunn hinna av porös is som absorberar mörkret, ser ut som asfalt. Bakom den öppnar sig vattnet och överlämnar sig långsamt till skymningen. Jag med.

På gården är fåglarna hundratals, skator mest. Vinden blåser upp och de ser ut att förbereda sig för sömn med kulingvarning. Griper sina klor omkring takräcken, träd och staket. Jag tycker det är genialt; hur de kan hålla fast i en gren och ända sova. Det kan inte jag. Om jag håller fast i nånting är det åt helvete med sömnen. I natt satt jag och höll fast i mitt skrivande till exempel. Ingen sömn före fyra. Och i den långa natten fick jazzen, en viss sorts cool jazz sin ingång i mig igen. Delar den här. Och nu iväg till vänner. Life goes on!

¨

Det finns hur många inspelningar som helst av Take Five, och vet ni någon bättre får ni höra av er. Men jag är numera postumt förälskad i Paul Desmond. Världens mjukaste sax. Dave Brubeck och - inte minst - Joe Morello är också formidabla musiker.
Morello, som hade en synskada, ville först bli violinst men avstod när han insåg att han aldrig kunde bli lika bra som Jascha Heifetz. Då tog han trummorna, och han är en av de märkligaste trummisar jag hört. Man ser: Här är en som bara följer sin egen ådra.

Och så en liten hälsning till rasisterna: Alla de här begåvade herrarna är ett strålande resultat av amerikansk mischmasch. Förutom den svarte basisten, Eugene Wright, även han mer skitbra än jag kan bedöma, så är Brubeck själv av schweizisk, engelsk, tysk och indiansk härkomst. Med stigande ålder såg han alltmer ut som en gammal indianhövding. Desmond är judisk och angloirisk. Morello italiensk. What a good mix in this stew!
Och här ytterligare en inspelning där Morello glänser till och Desmond spelar på gränsen till zen och försvinnandet: Livet 1961.


At the time, I thought it was kind of a throwaway. I was ready to trade in the entire rights of “Take Five” for a used Ronson electric razor. ~ Paul Desmond 

PS: "Within a few years of "Take Five's" success, the segmented popularity-charting of the music industry, targeted marketing practices of record companies and mandated playlists at radio stations had strangled the possibility of an unconventional record driving its way to the top by force of its musical merit and attractiveness. The disc jockeys who exposed "Take Five" to a receptive public simply because they liked it were soon to lose their freedom to choose the records they played on the air. "
Från:  Jazzprofiles
 

lördag 11 januari 2014

Vattnets kraft

Såg de här två bilderna tillsammans och hur fint de löper i varandra, från Gaustafallet på Stekenjokk, till Josephsons skiss av Näcken med felan, som man kan se på Thielska Galleriet i Stockholm. Och just nu, när man vant sig vid vatten, dis, dimma, regn och blöta gator, kom snön. Igår föll den över svart gård med flingor stora som chips. Vackert det med. 

Foto. Gerd Ulander

tisdag 7 januari 2014

Dimma Juloratorium Akustik

Just bara det. Vi gick ut i dimman och kom hem i dimman. Och i dimman var det också vackert. Grå sjö med svarta träd, ni har hört det förut på den här bloggen, om ni inte kom in nyss. Att jag gillar väder. Men den här julen har varit tung, man går ut och fukten tränger in och man kommer in och fryser. Jag välkomnar väderomslag och snö.

I Gustav Vasa kyrka gav de halva juloratoriet den sista juldagen, tretton kallad. Fullsatt. Alla längtade tydligen efter någon sorts andlighet, marsipangrisar och lattemaskiner till trots. Men jag hade vissa små förbehåll, beroende på att jag bara undantagsvis uppskattar solo-oratorium, trala trala. Förbehållet var befogat, särskilt med tanke på att denna enorma nybarockkyrka slukar röster med sin takhöjd. Det lät som om både tenor, sopran och bas flög upp till laterninen och sjöng sina solon där. Medan alten, Anna Zander, som lutade åt mezzo, övervann takhöjden. (Hur katten kan det låta i Peterskyrkan undrar man?)

Bach är ändå alltid så svängig och glädjande, särskilt koralerna. Och så den ljuvliga Drottningholms barockensemble, som jag måste läsa på mer om, för jag tror några av dem spelade på tidstrogna instrument. Tack för det!

Och apropå inget särskilt så hörde jag en del av Lena Anderssons roman bli läst i radio idag. Det lät lite som en moralisk krönika med inlagd dialog. Andersson tänker hela tiden åt den andra parten så att säga. Men det är säkert bra stoff där, för alla de kvinnor som någon gång suttit i kalla trappor och väntat på män. Jag nonchar; äh, känner inte riktigt igen det där! Peppar, peppar. Hej och hå.

--------------------------------------------------------------------------------

Förlänger det här inlägget med ett litet PS: Jag hade rätt, de spelar med tidstrogna instrument Läs här: Drottningholms Barockensemble. 
Och så måste jag säga ett extra tack till de två oboisterna som jag såg bra, och därför också kunde urskilja vad de gjorde för (superfina) insatser: Ulf Bjurenhed och Bertil Färnlöf. Och en You-tube-inspelning med halva härligheten finns här med Engelbrekts kammarkör.

söndag 5 januari 2014

Zlatanismen

Zlatanism.
Ordet kom för mig här alldeles nyss och jag tycker det är väldigt fyndigt. Inte för att jag finner något sataniskt hos Zlatan, utan bara för associationens skull. Alla älskar Z. Alla vill ha mer och förlängda kontrakt på Z. Alla accepterar att Z tjänar pengar som en gris, och tusen gånger mer än en professor.

Ytterligare förtydligande: Jag är själv helt såld på Zlatan, och kan - från min egen lilla osportiga horisont - snabbt överse med några dumheter han tydligen kläckt ur sig om damfotboll. Big deal. Det är ju ändå så, av genetiska och hormonella orsaker, att män har mer och starkare muskelmassa än kvinnor, och att kvinnor som bygger på sig själva i den riktningen ofta gör det med hjälp av testosteron och steroider. Men, som någon skrev på twitter; "att släppa ut Zlatan i debatt utanför planen är lite grann som att låta en rymdfarkost gå i skytteltrafik mellan Mallorca och Barcelona".

Å-kej ra. För den som inte bryr sig muchas om fotboll, är det - när Zlatan är på plan - en helt annan dimension. Konst. Klackspark. Timing. En långsam koncentrerad uppmärksamhet (Z vet också när han ska vila sig på plan) - som övergår i rusande attacker, passningar och oväntade spelrum. Artisteri. Man häpnar och uppnår det folkliga stadiet av: Jaaa, ja, ja, yes, wow, jaaaaaaaa, vrålat framför teven.

Huruvida det sen också har att göra med att Z är ett rätt stilig karl, ska jag låta vara osagt. Han är absolut inte min typ, men det handlar inte om det. Det handlar om nån sorts stolt - och revanschistisk - urkraft, förenad med charm och uthållighet. Som att se en varelse på samma obehindrade biologiska nivå som gnuer, pantrar och vilda hästar. Och så är han dock av vår svettiga sort, men kastar sig mot en boll med samma fabulösa rytm som när delfiner gör en sväng ovanför havet. Att kalla det cirkus är att förminska honom.

Ändå kan man ju - som vanligt - begrubbla den samhällsutveckling som ger miljarderna till sport och drar in på miljarderna till universiteten. Ett samhälle lite åt romarhållet, och lite granna på väg utför, om ni frågar mig.
Zlatan själv kan ändå få representera gamla hyggliga antika ideal som "en sund själ i en sund kropp". Därtill kommer att han är omistlig för generationer av barn med utländsk bakgrund. Alla tiders förortshjälte. Vi älskar honom för det.


Kolla; Han är örn också.

fredag 3 januari 2014

Centrum i en avlägsen förort - Orions Nebulosa