Barnen från Jordbro

Jag har aldrig riktigt följt dokumentärfilmerna från Jordbro. En på sitt stillsamma vis storartad insats av Rainer Hartleb, som följt en grupp barn från sju års ålder och uppåt fyrtio. Nu såg jag en av de sista filmerna om dem, med inklipp från barndom och ungdom. Och blev så oerhört tagen och full av respekt.

Han sitter alltså sedan 30 år tillbaka i dessa människors kök, eller följer dem till en arbetsplats, och talar allvarligt om deras liv. Hur det blev. Vad de ville, vad som hände. Ställer sina lågmälda allvarsamma frågor och får - som det verkar - en stor uppriktighet tillbaka. Där finns minst två ensamma mammor som tagit hand om sina barn själva. Den ena gråter vid tanken på allt ansvar hon haft själv, gråter också av lättnad över att det gått bra, nu är det över, barnen har klarat sig fint, hon kan börja om. Hon är lite kär igen, något hon nästan inte ägnat en tanke under alla år som hon hade det tunga ansvaret själv. Denna människa.

En annan var mobbad i skolan, en pojke. Han är introvert och lite onåbar, utvecklas till en karlakarl, men har fortfarande svårigheter i sitt liv och arbete. En tredje är hon som tog en högre examen och nu jobbar socialt. Ytterligare en är hon som fick en dotter med medfödd skada på gallan, och som levt med återkommande kriser för detta barn. Ännu en ensam mamma kämpade i åratal med vårdjobb, och åt sig tjock för att orka pressen. Hon har självinsikt och är inne på sitt tredje liv, kan man säga. Och alla har de ett allvar, en ärlighet, som tycks kommen ur tuffa liv, mycket möda, ingen tid att göra sig till.

Om man någon gång, och utan nationalistisk överspändhet, ska tala om kärlek till folket, så är det vad Rainer Hartleb förmedlar. Vi ser ju ständigt stjärnor på slott och sommarpratare vända ut och in på sina liv i mer glamorösa program; vi lever tydligen i den stora utpratar-epoken. Inget ont i det. Men ibland känns den fatal - som ett nytt krav från ovan eller nedan: Vänd ut och in på dig själv och du skall bli älskad. Förekommer såväl i TV som på Twitter.

Men - å andra sidan - tänka sig en liknande film gjord i Täby eller Danderyd; och man skulle förmodligen fått höra hur bra allting var, hur trevligt, fint och förträffligt det mesta gått i lås. Finns det en sak som de lägre klasserna inte lärt sig av överklassen är det att kachera: att ständigt måna om fasaden, och det tjusiga utanverket, och pusha skiten långt in under mattan. Och kanske - möjligen - fyrtio år senare; brista ut i ett TV-program där det blivit modernt att "tala ut". 

Om ni får tid och tillfälle, se denna sista film av Rainer Hartleb, eller se alla. Det är ett unikt filmprojekt i Sverige och kanske i världen. Mitt undermedvetna döpte honom - innan jag hittat den rätta stavningen - till Rainer Heartlieb. Och heartlieb - hjärtekärlek - it is. 

En av pojkarna ur filmen

Länkar: Långt från Jordbro. Barnen från Jordbro samt de andra filmerna kan ni hitta på Svt Play.  Sju dokumentärfilmer har det blivit - om barnen i Jordbro. Rainer Hartleb har återvänt inte bara till just den här klassen utan också till platsen som i senaste filmen som kom 2009 - När jag blir stor. Men i nya filmen Långt från Jordbro återvänder han till ursprungskullen eller rättare sagt till deras barn.

Rainer Hartleb.

Ansikten

I ett TV-program ser jag en samling människor lyssna på radioproducenten Brian Reed. Hans ämne är "Så berättar du bäst" - och han låter dem lyssna på exempel ur sina egna radioprogram. I det ena en bilhandlare i New York på gränsen till sammanbrott; han skrattar efter varje mening. "Det är en 50/50 chans att jag går bankrutt". Skratt. Publiken är med honom.

I ett annat program berättar Reed om en pojke som separeras från sin familj efter en massaker i en by i Guatemala. Det är en komplicerad och tragisk historia, som jag inte ska återge. Det märkliga för mig just nu är inte den historien, utan hur publiken tar emot den.
De skiftar från slapstickskratten med bilhandlaren, till de allvarsamma, ja känslosamma uttrycken inför berättelsen om pojken från Guatemala. Deras ansikten ser ut som ikoner, särskilt kvinnornas, de medkännande Mariorna.

Det är något bra med TV. Detta avslöjande av ansikten. Tänk alla TV-program man sett med folk som lyssnar på föredrag. De ser spänt uppmärksamma ut, eller trötta, någon har slocknat helt, och bara ytterst sällan ser man ett ansikte med liv i. Men - så kommer det in en berättare på scenen, som analyserar berättarteknik och gör det med hjälp av små historier han producerat. Nu är det liv i  "de stela svenskarna". Varenda ansikte visar tecken på närvaro, delaktighet. Detta är något så underbart att ni måste se programmet, särskilt ni som berättar: Här finns det, på Svt PLay.

Ansiktet är det hos människan som man inte kan hitta på papperet, eller i CV. Kolla Putins stela botoxade ansikte, eller se hur Angela Merkel visar en del mammiga uttryck i sina samtal med medmänniskorna. Vi kan erinra oss Behring-Breiviks "väluppfostrade" släta ansikte. Eller minnas hur vanliga psykopater kan dölja sig i ett salongsfähigt yttre - två av de mest iskalla mördarna under tidigt 1900-tal var ett par "charmiga" bröder ur italiensk överklass. Eller se på de maskhållande storkapitalister som utan att tveka utsuger andras egendom, idkar köpsex med lyxhoror och ljuger kallt om båda delarna (Fergusons program som jag länkat till tidigare finns här).

Ansikten - och att kunna avläsa dem - beror av höger hjärnhalva. Människor med skador på höger hjärnhalva känner inte ens igen sin egen bror. Men - hävdar jag nu - det har också att göra med hur pass bra instinkt-kontakt man har. Hur ofta luras en människa av någon som  visar en trevlig mask, men som är en medium size skitstövel? Någon gång händer det oss alla, men har man dålig kontakt med sina instinkter händer det alltför ofta. Andra kan läsa av ett ansikte, en hållning vid första mötet: Den där typen är en hal jävel. Och det visar sig, efter en tid, att intrycket bekräftas.

Har man den graden av instinkt, eller intuition, och en fungerande högerhjärnhalva, går man sällan alltför mycket på pumpen i det mänskliga galleriet. Intellektuella ligger ibland i lä, eftersom de tenderar att överarbeta vänster hjärnhalva, och så att säga tänka sig fram till verkligheten. Det händer att de förblir naiva i det mer omedelbara livet.

I Patrick Modianos roman Lilla smycket, som jag nyss läst, finns det en liten flicka vars föräldrar "hade de där släta ansiktena hos mördare som länge förblir ostraffade i brist på bevis". Sådana ansikten finns, där man minst väntar det. I Modianos berättelse är minst tre sådana mördare - föräldrar.

The Art Of A Christmas Card

Man kan skicka små björnar med luvor som dansar runt en gran med glittrig konstsnö. Eller man tar Carl Larssons barn med kälke för hundrade gången. Eller man avstår och säger hej och god jul i farstun och ringer sina vänner och syskon. Eller så gör man så här. Då är det en konstart. Detta med ett tidigt julkort, en sorts honnör för The Christmas Season, med allt vad det innebär av lättnad och trivsel, av små gulliga stressmoment och varma kramar, av begravda familjehemligheter och annat muntert. Man tar det hela i hågen och ansvarar för nationens väl och ve under ömsevis tryckande eller berikande omständigheter. Man tar sitt ansvar för livsglädjen, traditionerna och överskottsmålet. Man tänker så länge på Djingle Bells och In a manger och Merry Gentlemen att allt annat försvinner av blotta ansträngningen. Så det är vad man blir kvar med. Ansträngningen.

God Jul från Tony Blair och Cherie. I år läser de varsin vers ur Tennysons Nyårsklockan. Hemma hos sig.

 

(Förlåt, förlåt, förlåt - jag avskyr också hovets fotografer.)

Takes two to tango

Vad jag tittar på de här dagarna: ansikten. Putin, Kerry, Bildt, Jan Eliasson. Och de här två uttrycksfulla människorna. Jag säger inget om deras etik, politik eller maktanspråk just nu. Jag betraktar ansikten. Och tycker det är synd att det inte var de här två som möttes i Paris häromdagen. Personkemi, som det kallas. Och den går bara igång om man vågar visa känslor: Som Jan Eliasson. Som Hillary Clinton och Sergei Lavrov. 

Bilden tagen för drygt två år sen.

Mannen som är Gud

Jag vet inte om jag har rätt i det här, man kan bara gissa - eller tro. Men den här mannen måste vara Gud. Han har visa ögon, grått hår, en lugn och samlad stil, medmänsklighet, koncentration, humor. Han räddar liv.

Han heter Edward Kiely och är kirurg på Great Ormond Street Hospitals barnavdelning i London, där han bland annat lyckosamt särat på två siamesiska tvillingar "their lives were never in danger", och opererat mängder med svåra cancerfall. Han går in och ut i samtalen med människor på det sätt jag föreställer mig att Gud gör; kortfattat, koncist, inget svammel, ingen sentimentalitet, djupt allvar och medkänsla.

Om man råkar ha en dag när man mist hoppet om mänskligheten, och ser utvecklingen gå tillbaka till apstadiet och den ohöljda vulgaritetens egenintresse, så kan man dämpa sin dystopi genom att höra på den här mannen, i arbete.

BBC filmade honom, och andra i hans team, i en serie om Great Ormonds Street Hospital 2010. Jag såg den då, men såg om den nu igen. Gud har inte blivit en dag äldre. Fast han är en bra bit över 70 nu. Och precis som alla som älskar sitt arbete och/eller har ett kall, fortsätter han så länge handen inte darrar. Nu vet vi vad som är Medicinmannens mening: Barmhärtighet och intelligens. Note to Fascistoida Samlingspartiet: Det är till detta och liknande miljonerna bör gå, inte till Arenor och skattesänkningar för de redan rika. Gud håller med mig. Reprisen om Great Ormond Street Hospital kan ni se här. Fler avsnitt följer.

Motsatsen: I Sverige 2014 placerar man barn i fosterhem, utan insyn, på grund av Marknadsaktörernas behov av att tjäna miljoner på utsatta barn. Ingen kontroll, ingen kompetens, bara små barn som forslas in i ovissa omständigheter, och hanteras som styckegods av privata firmor. Hur fult kan det bli innan vi motar helvetet i grind?
 

Våga vara vemodig - Johnny Cash

 
Och här en liten text av Åsa Beckman.
Den är fin. Men "tog parti för" att åldras klingar fel. Det är ingen heroisk grej, liksom. Bara acceptans.

For the sake of good old times

Inte för att bräcka Gunnar, som drog igång en lätt nostalgitrip, men bara för the sake of good old times: Då ligger den här konserten i Big Sur närmare mitt dåtida sinnelag, även om jag just vid den här tidpunkten förmodligen kuskade omkring i en Taunus herrgårdssvagn tillsammans med pojkvännen, och letade efter ett hus i Dalsland, men kanske samtidigt hörde på Crosby, Stills, Nash and Young innan vi gick och la oss i sovsäckarna ovanpå höet i det lilla härbret där vi bodde sommaren innan vi köpte hus. Och all tid som gått. Mellan det ena huset och det andra, det ena landskapet och det andra, den ene bilisten och den andre, den vilda musiken och den lugna. Och lusten i att återvända till det här svänget - för att få tillbaka krafterna i en tid så annan; så intill tomhet ytlig som nu, så vulgo-posh.

Englands torraste skådespelare: Peter Capaldi

Paradoxernas mästare, i rollen som nyhetsredaktören i The Hour: Stel, stram, med kutig rygg och hämmad röst; en gestalt som man fascineras av och ibland skrattar åt; en tråkig, distanserad, intill benen koncentrerad man, med en plötslig, instinktiv rättsnit och en lika plötslig, översvämmande vrede.
Scenen där han tvångsmåssigt flyttar sina papper och prylar hit och dit på ett stort skrivbord, flyttar igen, slänger, kastar, demolerar alltihop i ett sorgset vredesutbrott är en av de bästa scener som gjorts för television. Man behöver inte gå på bio när vissa serier nuförtiden är mycket bättre.

Peter Capaldi gör ett motval i sin roll som Randall Brown, använder det som skådespelare har svårast för; charmlöshet, icke-förförelse, total brist på glamour. Han kommer i centrum genom att vara just ingenting. Onåbar men med en hemlig styrka.
Det är märkligt för en som levt så nära skådespelare hela sitt liv att återfå en insikt: Om vad som är humanismen i skådespeleriet: Inlevelsen i någon, en Falstaff, en Mary Tyrone, en Yvonne, prinsessa av Burgund, en Randall Brown - framspelad utan människoförakt, med nyanserna i behåll, och en ömhet för den konstiga gestalten, vem det vara må.

Samtidigt ser jag vad Peter Capaldi har, som rätt många engelska aktörer har; Helen Mirren, Maggie Smith, Michael Gambon, bland andra: De är karaktärsskådespelare. De bygger en roll inifrån, samtidigt helt olik dem själva. Den sortens skådespeleri har vi mindre av i Sverige, i varje fall i den här generationen.

Men, se The Hour; en djupt allvarsam, skickligt berättad och suveränt skådespelad historia om nyhetsjournalistikens mod och allvar inför hotet från penningmaffia, sexmaffia, kriminellt involverad företagsamhet, korrupta politiker och lika korrupta polischefer. En serie med 50-talsbakgrund, full med personliga relationer, psykologiska spänningar och annat kul, men där huvudlinjen handlar om den plutokratiska förskjutningen av makten. Den vi nu lever med.


Varje avsnitt kan bara ses en vecka efter sändning. Länk till serien på Svt och Svt Play. Nördar kan förstås köpa den från BBC.








Och apropå: Länk till George Monbiot: Plutocracy pure and simple.

Ansiktet och Viktigheten

Det händer ibland att man får känning av sitt eget ansikte som mask. Tappa den inte. Eller – är det verkligen så där jag ser ut?

Ansiktet vårdas med hudkräm och smink, samt i välbärgade kretsar med lyftningar, insprutningar och collagen. Takes time to be a woman. Eller – som en äldre vän i Köpenhamn brukade säga, när hon krigsmålade sig framför spegeln för att gå ut och handla: ”Ellers tror di man er gåed ned ad bakke”. Netop.

Ansiktet - en persona. Vi släpper det bara i älskande och tillitsfulla ögonblick. Eller i konstens uttryck; musik, teater, dans. Släpper ansiktet – men med konstnärlig medvetenhet. Strääänsch.

Japanerna släpper det kanske aldrig. Jag minns en rätt kuslig erotisk film från Japan, med oupphörligt sexuellt begär, avslutad med en kastration. Förfärande och hårt, för mig och den man jag var på bio med. Minns inte om det hände så mycket i deras ansikten. Tyngdpunkten låg någon annanstans.

Fotomodellerna håller på sitt fejs. Attraktionen utgår från det onåbara, ovetbara. Vem finns där bakom? Tricket är uttryckslösheten. Den gudomliga stenstoden. Den förgår dock och blir till sprucken verklighet igen.

Åldrandet är besvärligt för de flesta, både kvinnor och män. För kroppsindustrin en lönande problematik. Söta unga kvinnor förlorar en del av sin figur och blir äldre matronor med – i bästa fall – viss stil. Män får mer mage, kvinnor fler rynkor, några blir skinntorra, andra blir överviktiga. Vackerheten får hitta andra vägar. Utstrålning. 

Utstrålning. 

Ansiktets sociologi: Jag vet att jag spelar min roll, och innanför ovalen brer landskapet ur sig som vanligt, ointresserat av mitt ansiktes efemära gräns. Landskapet innanför, landskapet utanför. Egot som en skiva mellan två världar. Ett veck – både i tiden – och i rummet. ID-kortet. 

Kan det genomstrålas?

Viktigheten. Allas vårt behov av den. Men män som går i pension får det svårare än kvinnor, ofta. Skälet är – som en manlig medresenär från Berlin påminde mig om – att män förlorar sin ”importance”. Viktigheten i att ha en respekterad position som när man avgår gapar tomt i någon del av själen. Jag har sett det. På läkare och chefer och andra som levt sitt liv inför andras ögon, i betydelsens centrum. Och sen – inget särskilt. Spela golf? Valla hunden? Fiska? Omvärdera livet? Lägga sin vikt någon annanstans?

Kvinnor har troligen lättare att ”gå av”. Deras liv ofta mer utfyllt av människor, relationer, barn, husets alla vrår (ja, jag vet att jag här bör sticka in en brasklapp om moderna män, men jag väntar med det).

Jag skulle tro att det för frilansande kvinnor väger extra lätt att bli av med en viktighet man knappast haft, och heller inte eftersträvat. Den skulle tyngt för mycket. Frilansare vill resa med lätt packning – annars blir man inte just det.

Viktighet. Vikt. Tyngd. Pondus. Position.

Ansiktet som uttryck. Eller mask. Hårt polerad.

Eller som motvilligt uttryck, okontrollerbart. Hur läser den andre mig? Vad ser jag under den andres roll? 

Oviktighet, lätthet, rörelse. En meanderslinga lik en norrlandså. Ansiktet och viktigheten smälter en stund, till sjögräsnivå. Kommer nyliv. Kommer annat när något går förlorat. 

Och det eviga?

Utstrålning. Som en doft. Så kort som sant. 

Dessutom finns mycket att göra. 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkar till den här texten - som är på något vis besläktad.

Nattvardsgästerna revisited

Såg om Nattvardsgästerna för sjätte gången, eller nåt, på TV häromdagen. Satt kvar enbart för min gode faders skull. Annars var det ju en rätt trist historia, som man i efterhand förstår var alltför ensidigt Bergmansk. För vem brottas idag med denna malande protestantiska skuld, och denna aggressiva frigörelseproblematik från ett strängt prästerligt hem?
I dialogerna vilar så rader av teologisk fundersamhet, Guds Tystnad, människans otillräcklighet, med mera. Ej att förakta. Men det har gjorts bättre. Av Heinrich Böll till exempel, men har var ju dessbättre katolik. Nåja, vi tar inte den diskussionen nu.

Men det är underligt med film. Den här rullen såg jag sist på stor duk i världens bästa salong; Filmhuset på Gärdet. Jag tror det var första gången jag fattade att det var en stark film, och förstod varför många cineaster tycker det. Det hade då bara med nyanserna i spelet att göra, och den koncentrerade svenska tråkighetens vackra scenerier.

Ändå, numera förstår jag mycket väl varför min far tackade nej till den här rollen två gånger, innan Bergman lyckades övertala honom. Innehållet var liksom inte hans problem. Han var "cast against type". Också därför blir jag lite irriterad när jag ser filmen; om jag vill minnas min pappa ser jag hellre Sjunde Inseglet eller Sommarnattens leende eller whatever, där jag lättare känner igen honom. Det är förstås privat. Men Nattvardsgästerna var också en så svår inspelning, med Bergmans gamla fadersuppror och hans liggande i skilsmässa med Käbi L, och hela konkarongen - ja, olustigt. Annars hade ju de där två haft mycket kul ihop. Och jag ser hellre filmerna som är resultatet av deras goda samarbete.

Och så undrar jag om det finns någon, ens på norska västkusten, eller bland amerikanska hillbilly-religiösa och fundamentalister, som har någon feeling för dessa Bergmanska dilemman, idag? Nattvardsgästerna är nog mer som en sorts antropologi: Så här illa kunde det alltså gå, mellan Gud och människan, när det begav sig - på 1950-talet.
Jag undrar inte på att Vilgot Sjöman, som följde inspelningen, döpte hela rullen till "SnorJohan och Lipsillen på nya äventyr". Rätt fyndigt.

Men, men, som sagt, beröm för rolltolkningarna har de alla fått, från Gunnar till den alltid underbare Allan Edwall. Nog om.

En kvinnas ålder

Låt oss en stund bortse från vad kvinnan på den här bilden heter. Se bara på ansiktet. Jag vet – det finns inget sådant ”bara”. Vi är redan informerade – av oss själva, om inte annat - om vad vi ska tänka, känna, anse om denna människa.
Jag, som inte är någon storläsare av poesi, kanske har lättare att se till ansiktet. Fast det är ovisst.
Men jag ser en kvinna, uppåt nittio, kanske mycket älskad, troligen mycket omsvärmad, av olika skäl.
Ansiktet har sina märken; den fina blicken, med sin varma distans, leendet, som inte håller igen.
Händerna, de magra, med blånande ådror, som hon inte kokett försöker dölja. En aura av - jag tvekar inte - godhet. Samt skarpsyn.

Hon påminner mig, en smula, om andra äldre kvinnor jag mött i mitt liv, olika henne, men med samma lugna autokrati: Inger Hanmann – en konstnärinna i Danmark, som dog 2007 – en människa jag aldrig hört klaga över åldern. Hon blev 88, just där Szymborska är nu. Påminner också lite om min egen mormor, den vackert böjda näbben, den kvardröjande ungdomligheten, en viss stolthet, inte att ta fel på.

”Han såg på mig och gav mig skönhet”.

Åldrandet som problem, kommer kanske från USA. I alla fall stod gubbar och kärringar förr i världen sida vid sida i Gammelsverige, och ingen av dem kallades ”gubbslem” eller ”tant” eller något annat nedvärderande epitet.
Så jag ger er ett uppdrag, mina vänner, och särskilt då mina kvinnliga vänner. Läs inte bara Szymborskas dikter, läs hennes ansikte. Mognadens ljusa vår.
Bestäm er för att aldrig någonsin ge efter för de opererades, överdrivet gymmades, närsynta skönhetsideal. Det är så dystert, så tvångsigt, så beklämmande smått.

Här finns en vacker kvinna, som kommer att dö vacker. Och – nej, tyvärr – skönheten kommer inte bara inifrån. Men det som kommer inifrån hjälper mot allt. En enkel sak: att intressera sig för något annat än sin biologiska förslitning. Att tro och ta del. Att veta att man hela tiden blir älskad, obegripligt löjligt älskad, av alla möjliga, unga, gamla, avlägset boende. För vad? Ibland undrar man. Szymborska kanske inte undrar över det. Se där skillnaden mellan en värld av fixeringar, och en poets djupnande blick.

-----------------------------------------

Tack till Bodil Malmsten, som bidrog till impulsen. En länk också till en annan Gabrielle.