Allt jag vill dela idag - Haydn: Symphony No.86 In D Major

En mörkad kunskap om förintelsen

Göran von Otter

1942 möter den svenske diplomaten Göran von Otter, på ett nattåg, en skamsen och sorgsen SS-officer som avslöjar för honom att tyskarna inlett sin judeförintelse. Han vill vidarebefordra detta till någon som har frihet nog att skicka avslöjandet vidare till andra politiska makter i Europa. Men Göra von Otters budskap förskingras av UD.

Hynek Pallas har skrivit en artikel om den här episoden. Här länk till GP. 
Och alltid ska man veta hur lätt saker glöms bort som gäller liv och död för andra, men kanske lite vinster på hemmaplan. Så som med den nazism man sopade under mattan, så ock med dagens främlingsfientlighet, som inte sällan skakar tass med kapitalet, eller bara med KD.  

Här skriver även Arne Ruth i DN om denna händelse som nu blivit incitament till en film.

Roland Paulsen gör en nödvändig rättelse av Roslings optimism

Johanna Frid: Nora eller brinn Oslo brinn

Jag hamnar av en slump på internet och av en slump ser jag bilder på en f.d. kär mans f.d. kone. Men herregud, tänker jag; mänskan ser ju ut som en presentbutik, med sitt Georg Jensen halsband och sin latinosjalett på huvudet; en fluffig rosett mitt uppe på en dansk rultas huvud. Nästa bild: Men oj, vad hon ser blaskig ut, liksom överanpassad. Och så bra att hon hittade en finansman då, så hon äntligen kan sluta tänka på pengar.

Detta är sant och detta är lågt. Jag har en trött dag. Jättetrött. Efter någon timmes framhasande på hala gator i diverse ärenden har jag tagit taxi hem. Bestämmer mig för att lägga mig tidigt, men vill läsa en stund. Det blir Johanna Frids: Nora eller brinn Oslo brinn. Ett kapitel ska jag orka. Det blir två tredjedelar av boken. Jag har så roligt. Jag fnittrar stup i kvarten, precis som alla andra som läst Johanna Frids bok. Men det som inte alla andra har är en f.d. käresta i Köpenhamn, och en annan kärlek där, med vidhängande dansk kone med Georg-Jensen-halsband. I Johanna Frids bok är det i stället hennes danska pojkväns mamma som bär det där irriterande perfekta halsbandet. Men den verkligt stora irritationen är hennes kära Emils f.d. flickvän, Nora. I Oslo. Pro tempo kallat Arsle.

Johanna, som huvudpersonen heter i denna autofiktiva roman, råkar av en slump få se en bild av Emils ex Nora i hans Ipad, och fattar att de fortfarande har kontakt. I och med det har sattyget satt igång, svartsjukans mara som via internet plockar fram allt fler bilder på den vackra Nora, i tusen trevliga situationer, med förtjusande föräldrar och lika förtjusande hår, samt underbara ögon. Instagram blir en stjärnhimmel av Noras glansfulla (men uppenbarligen otroligt vanliga) liv. Grejen är att Nora är så älskad, av mamma och pappa, ständigt omgiven av förtjusta små utrop som hennes mamma pluddrar i väg medan hon instagrammar den en bilden efter den andra på sin dotter. Bara detta är ju komiskt. Att Johanna blir svartsjuk på en modersbindning som pågår via sociala medias hemtrevliga och småputtriga kanaler.

Boken handlar till sist också om det: Om det stora jämförelsehavet av hemgjorda mediabilder, om jämförelsernas ekonomi kan man säga, och här finns en lurig koppling till Houellebecqs romanidéer om den stora feta kapitalistiska varumarknaden som äter upp det mest privata och ställer ut det i teknologins butiker.

Jag laddade ner Instagram-appen igen och bestämde mig för att ta reda på vad som hänt där borta i väst de senaste tre veckorna. Nora hade varit på fest, trevligt. Hösten hade kommit till Arsle, nydeligt. Jag scrollade, inspekterade, och plötsligt hade jag Noras mamma framför mig. Jag såg varifrån Nora fått sitt utseende, det konventionellt vackra, de höga kindbenen. Det var en nedstigning i skärselden.

Hela den radda av problematiska jämförelser som drabbar romanens Johanna, måste vara något som Instagram-generationen länge levat med, med tanke på det stora igenkännande Johanna Frids bok har mottagit. Men alldeles bortsett från det så är hon en självmedveten litterär begåvning, med en stil som är brittiskt lätt och opåverkad av samtida litterära trender. Man kan se henne som ännu en mycket bra svensk berättare, med flyt, men till den här romanens paradoxer hör också bråddjupen in och ner i kroppen, där en endometrios gör tillvaron jävligt tung. 

Smärtan var inte nödvändigtvis absolut, den kunde förändras och transformeras, stöttas eller lindras. Eller negligeras och sätta sig djupare, funderade jag, insiktsfull av morfinet. Livmodern, tänkte jag. Mens, mens, mens. Jag levde med smärtan för att jag trodde att den var normal. Och nu låg jag här. Tankarna började sakta ner och tappa farten. Smärtan skadade min kropp permanent. Och varje gång jag träffade en läkare var jag tvungen att bevisa den och peka på att den var verklig.

Som vanligt kan inga korta snuttar göra boken rättvisa, eftersom den bygger så mycket på pendlingar, mellan sinnesstämningar och även mellan språk: Svenska uppblandad med danska och norska funkar både som en nordisk hybrid och en lustfylld distanseringsmekanism. 
Jag vill höra mer från den här författaren. Hon står helt för sig själv, avvisar alla-kan-vara-allt-ideologin med både humor och svärta, och har ännu inte setts på en enda stylad kvinnoförsäljande förlagsbild.

- - - - - - - - - - - - - - - - - 

Länk till Ellerströms förlag, som gett ut boken.

Sluta skriv så förbannat, folk!

Det här var ju ändå - efter trettioåtta verser om Kragh-Linderborg och annat elände - det roligaste jag har läst idag: Helena Loofts text i Författaren, om hur man undgår att bli en författare.

Råd nr:

3. Skriv inte om.
Låt manuset vara precis som det är, utan redigering. Du sparar helt enkelt den allra första versionen, på så vis är det mindre risk för att du blir utgiven och läst. Ofokuserat är bra. Likaså obegripligheter. Svamlig dialog, onödiga sidospår och lösa trådar, det är sådant du bara ska hålla fast vid och omfamna. Ernest Hemingway var idog och skrev 47 olika slut till Farväl till vapnen, men så fick han Nobelpriset också och det är det ju ändå ingen som vill ha i dag. 

Råd nr:

5. Hitta din egen stil.
Detta är ju ett råd som brukar finnas i så-blir-du-författare-guider, men det är i själva verket ett koncept som passar bättre här. Du kanske är originell och egensinnig, men du har ingenting för det. Det finns ändå alltid någon som inte gillar det du gör. Antingen är du för stram eller för blommig. För tråkig eller för rolig. För otydlig eller för rakt på sak. Och om nu alla skulle gilla din stil så blir den en fälla, du kommer att fastna i den så fort den blir framgångsrik. Så mitt råd är: Överdriv din stil, in absurdum. Är den för stram så låt den stelna, är den för blommig så ös på tills du storknar, är den för tråkig så gör den knastertorr... ja, du förstår.


Men eftersom jag inte får stjäla hela texten, vilket jag annars gärna hade gjort, så länkar jag i stället till det hela, for your pleasure.

Northofswedens foton

Och så har jag hittat till North of Swedens vackra fotolab på Flickr. Värt att betrakta när man bara vill fly från marsvinterns stillastående till snygga foton från här och andra länder. En god fotograf.

Här är den sagoaktiga bilden från skogiga höjder i Japan som, liksom alltid, gömmer ett tempel.
https://www.flickr.com/photos/northofsweden/5212085789/

Och här är ett fågelberg från Cape S.t Mary i Kanada. Hämtat ur Lenas andra fotoblogg:
http://northofswedenphotography.blogspot.com/

Kvinno-och-människorättskämpe dömd i Iran

Jag skrev på för några dar sedan, när Ola Larsmos appell kom upp på twitter. Nu länkar jag till Gabrielle Roland Walden, som skrev om Nasrin Soutodeh, och ber alla skriva på i solidaritet med henne och för att trycka på mot den överjävliga domen.

Här är Amnestys upprop.

Mara Lee - Kärleken och hatet

Mara Lee blev prisbelönad för sin bok Kärleken och hatet, som jag recenserade för ett år sen. Här är hela recensionen.

                                    Hårt liv - vackert skildrat

Det finns några kodord: Ordet ras, både i bemärkelsen etnicitet och i bemärkelsen fall, förödelse. Strax därefter kommer raseri, ett raseri oftast uttryckt i termer av kyla, intellektuell kamp, bett och knytnävar. Efter det kommer ordet sår, ”såret” som länge varit föremål för feministiska diskurser, blir hos Mara Lee öppet och verksamt. Som om henne huvudperson bär både såret och raseriet, och som om underkastelsen och smärtan är en väg förbi den rena intigheten.

Om hennes tre tidigare romaner – Ladies, Salome och Time Perfect – varit överfulla med ett persongalleri där alla krockar med varandra i missförstånd och förakt, hot, hat och slag, eller ytlighet och babbel – så är Kärleken och hatet (Bonniers) en långt mer koncentrerad historia, poetisk, tankfull och sträng. 

Det är till berättandets fördel att författaren drar sig samman. Här skriver hon lyriskt kortfattade betraktelser, stundtals aforistiska, men halva boken utgörs av ett öppet narrativ; som i historien om pojkarna som ser henne på stranden, pojkarna som utgör ett rasistiskt hot, mot vilket hon hämnas med sin styrka: Simmarflickan som drar ner en av dem under vattnet. Kanske drunknade den där pojken? Kanske inte. Men minnet av det hon gjort ekar vidare in i en annan, pågående, historia med en man som bär spår av ungdomlig rasism. Han är tatuerad med ett märke, underförstått nazistiskt. Hon liknar honom vid pojken på stranden och de fixerar varandra i en ny kroppslig konstellation. Så skriver hon också in det förflutna i nuet och nuet i det förflutna på ett sätt som skapar en klaustrofobi hos mig som läsare. 

Människorna är hårda mot varandra. Ärr, bett och elakhet ingår i de sexuella riterna. Några utvägar, någon frigörelse blir inte synlig. Kanske finns den bara i själva berättandet. Författaren som fortsätter tala, om det allra svåraste; att vara osedd på grund av ras, kön, brist på självklar tillhörighet. Och att kunna segra enbart genom att nagla fast motståndaren i sitt språk, sina tankar. Det finns en bitter bottensats i allt detta som vore outhärdlig om inte Mara Lee skrev så vackert och skarpt.