tisdag 10 april 2012

Lågtryck och Strindberg

Ett av dessa härliga ljusgrå lågtryck har belägrat staden några dagar. Dis i alla riktningar, utom i huvudet. Jag brukar kalla det Köpenhamnsväder eller Englandsväder, för jag vet inte hur många gånger jag tittat ut ur ett hotellfönster i Köpenhamn eller London och det har varit just så här. Ett milt grått ljus. Passande för museibesök, caféer eller för att tänka och skriva. Igår hade jag en bra skrivaredag, och ingenting gör mig gladare. Svårt, men spänstigt. Stryka, tänka, pausera. Glad.

Häromkvällen såg jag Fröken Julie på TV-teatern. Jag har sett den förr, men glömt. Hur förtrollad jag var av den unge Thommy Berggren och Bibi Andersson: Han är så hopplöst ego, stilig och stark och passionerat frustande, att man känner igen Berggrens svagheter också; den där stirrande blicken, som efter två akter inte kan förhöjas mer än till ännu mer stirrande. Det fattas ett par nyanser i de brunkolsögonen. Men annars är det fullt ös och en rytmiskt stigande och sjunkande attraktion mellan de två. Bibi så ungflickssöt, smalhalsad och utsatt. Spelet som vibrerar mellan maktkamp, klasskamp, könskamp och de små intima momenten som kunde möjliggjort en öppning mellan man och kvinna. Momenten av försvarslöshet. Hon lämnar ut en ängslig dröm; hela ansiktet vädjar om förståelse. Han lämnar ut sina underlägsenhetskänslor, pojken som inte fick leka med den fina flickan på andra sidan staketet.

Sen, pang, börjar kampen om igen. Klasskampen segrar, Jean tar hem spelet, med manipulationer och lockelser om utlandsresa, med en förförelse kort som en sup, och ett efterspel av kvinnoförakt.

Jag har ibland varit tveksam inför Fröken Julie: Allt står så tydligt utskrivet; alla dessa sociala, sexuella, könsliga strider. Betjänt och överklassflicka. Kan det fortfarande överraska? Yes, sir!
I den här uppsättningen, gjord av Keve Hjelm, fångas nyanserna. Omtagningarna, det jag brukar kalla dragspelsdramaturgin, fås att fungera. De blir som en fuga; de två sjunker ner, de dras till varandra, de lyfts av en smula drömmerier, de sugs ner igen av förakt och osäkerhet, självförakt och misstänksamhet, längtan och förtvivlan. Och in och ut i könsdramatiken vandrar den kloka kokerskan Kristin. Praktisk och kristet självgod, hittar hon sin egen överlägsenhet.

Det spelas bra. Men det som mest fångar mitt lyssnande öra är hur Strindberg får till det; den mästerlige psykologen, som kan människans alla underliga tricks, och dessutom kan sätta hoppehindren i rätt ordning i det emotionella och dramatiska förloppet. Så att man rörs och förfasas, och fängslas av skeendet. Och tänker om igen: Strindberg, den djäveln, så stor var han alltså. "Min eld är störst" - ja, varför inte säga det själv om det är sant?

---------------------------------------------

Regi av Keve Hjelm. I rollerna: Bibi Andersson, Thommy Berggren och (en lika skitbra) Kerstin Tidelius. Om ni har tillgång till Svt PLay kan ni se föreställningen.

9 kommentarer:

  1. Ja, om det är sant, annars är det ju fasen så retligt. Och det kanske inte går att se om det är sant förrän efter hundra år?

    Grattis till den glada skrivaredagen! Jag känner igen det där, humöret blir på topp. Gillar också vädret, ligger i soffan med en filt och Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" som jag ju ännu inte hade läst ...

    SvaraRadera
  2. Fast Strindberg var ju synsk ;). Jag tycker han hade rätt och retas ville han ju. Inte minst med Heidenstam.

    Åh, Händelser v V: Stor roman, svart. Har för mig att upptakten bara försvann och gled ned under ytan, som den där pojken med ålen i brunnen (det var väl i HvV eller minns jag fel?). I alla fall grunnade jag en del på hur hon bara kunde släppa en så suggestiv upptakt, och sen aldrig återkomma till den pojken (förrän möjligen i en senare roman) - se där ett - om inte dramaturgiskt så dock psykologiskt trick: En tråd som förblir obehandlad, som ett tyst komp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och här är en annan som inte tvekar att prisa sig själv, med visst fog, kan jag tycka. http://anderssparring.blogspot.se/2012/04/hurra-for-bloggen.html

      Radera
  3. Tack för en intressant och underbart fängslande recension.
    Vem vill inte se den föreställningen efter detta?

    SvaraRadera
  4. Jamen visst Malou, vänliga damen ; ) Du har väl tillgång till Svt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nejdå, Gabi, inga obefogade vänligheter här inte.. Svt? Vad är det? ;-)

      Radera
  5. Malou, jag vet. Du bara Ä sån. Svt = Stora Vitterhets-Teatern.

    SvaraRadera
  6. Jodå, det är en pojke och en ål och en brunn, men han försvinner ju inte ..? Man får veta allt möjligt mer om honom. Beundransvärd berättarkonst, känner jag när jag läser, det går inte att släppa boken.

    SvaraRadera
  7. Ok. Då minns jag både rätt och fel (Det är minst tio år sen jag läste den). Men sen är det i alla fall som att han försvinner ur handlingen...vänta får du se. Ja - hur som - jag älskar den upptakten. Och resten med.

    SvaraRadera