Sluta skriv så förbannat, folk!

Det här var ju ändå - efter trettioåtta verser om Kragh-Linderborg och annat elände - det roligaste jag har läst idag: Helena Loofts text i Författaren, om hur man undgår att bli en författare.

Råd nr:

3. Skriv inte om.
Låt manuset vara precis som det är, utan redigering. Du sparar helt enkelt den allra första versionen, på så vis är det mindre risk för att du blir utgiven och läst. Ofokuserat är bra. Likaså obegripligheter. Svamlig dialog, onödiga sidospår och lösa trådar, det är sådant du bara ska hålla fast vid och omfamna. Ernest Hemingway var idog och skrev 47 olika slut till Farväl till vapnen, men så fick han Nobelpriset också och det är det ju ändå ingen som vill ha i dag. 

Råd nr:

5. Hitta din egen stil.
Detta är ju ett råd som brukar finnas i så-blir-du-författare-guider, men det är i själva verket ett koncept som passar bättre här. Du kanske är originell och egensinnig, men du har ingenting för det. Det finns ändå alltid någon som inte gillar det du gör. Antingen är du för stram eller för blommig. För tråkig eller för rolig. För otydlig eller för rakt på sak. Och om nu alla skulle gilla din stil så blir den en fälla, du kommer att fastna i den så fort den blir framgångsrik. Så mitt råd är: Överdriv din stil, in absurdum. Är den för stram så låt den stelna, är den för blommig så ös på tills du storknar, är den för tråkig så gör den knastertorr... ja, du förstår.


Men eftersom jag inte får stjäla hela texten, vilket jag annars gärna hade gjort, så länkar jag i stället till det hela, for your pleasure.

Northofswedens foton

Och så har jag hittat till North of Swedens vackra fotolab på Flickr. Värt att betrakta när man bara vill fly från marsvinterns stillastående till snygga foton från här och andra länder. En god fotograf.

Här är den sagoaktiga bilden från skogiga höjder i Japan som, liksom alltid, gömmer ett tempel.
https://www.flickr.com/photos/northofsweden/5212085789/

Och här är ett fågelberg från Cape S.t Mary i Kanada. Hämtat ur Lenas andra fotoblogg:
http://northofswedenphotography.blogspot.com/

Kvinno-och-människorättskämpe dömd i Iran

Jag skrev på för några dar sedan, när Ola Larsmos appell kom upp på twitter. Nu länkar jag till Gabrielle Roland Walden, som skrev om Nasrin Soutodeh, och ber alla skriva på i solidaritet med henne och för att trycka på mot den överjävliga domen.

Här är Amnestys upprop.

Mara Lee - Kärleken och hatet

Mara Lee blev prisbelönad för sin bok Kärleken och hatet, som jag recenserade för ett år sen. Här är hela recensionen.

                                    Hårt liv - vackert skildrat

Det finns några kodord: Ordet ras, både i bemärkelsen etnicitet och i bemärkelsen fall, förödelse. Strax därefter kommer raseri, ett raseri oftast uttryckt i termer av kyla, intellektuell kamp, bett och knytnävar. Efter det kommer ordet sår, ”såret” som länge varit föremål för feministiska diskurser, blir hos Mara Lee öppet och verksamt. Som om henne huvudperson bär både såret och raseriet, och som om underkastelsen och smärtan är en väg förbi den rena intigheten.

Om hennes tre tidigare romaner – Ladies, Salome och Time Perfect – varit överfulla med ett persongalleri där alla krockar med varandra i missförstånd och förakt, hot, hat och slag, eller ytlighet och babbel – så är Kärleken och hatet (Bonniers) en långt mer koncentrerad historia, poetisk, tankfull och sträng. 

Det är till berättandets fördel att författaren drar sig samman. Här skriver hon lyriskt kortfattade betraktelser, stundtals aforistiska, men halva boken utgörs av ett öppet narrativ; som i historien om pojkarna som ser henne på stranden, pojkarna som utgör ett rasistiskt hot, mot vilket hon hämnas med sin styrka: Simmarflickan som drar ner en av dem under vattnet. Kanske drunknade den där pojken? Kanske inte. Men minnet av det hon gjort ekar vidare in i en annan, pågående, historia med en man som bär spår av ungdomlig rasism. Han är tatuerad med ett märke, underförstått nazistiskt. Hon liknar honom vid pojken på stranden och de fixerar varandra i en ny kroppslig konstellation. Så skriver hon också in det förflutna i nuet och nuet i det förflutna på ett sätt som skapar en klaustrofobi hos mig som läsare. 

Människorna är hårda mot varandra. Ärr, bett och elakhet ingår i de sexuella riterna. Några utvägar, någon frigörelse blir inte synlig. Kanske finns den bara i själva berättandet. Författaren som fortsätter tala, om det allra svåraste; att vara osedd på grund av ras, kön, brist på självklar tillhörighet. Och att kunna segra enbart genom att nagla fast motståndaren i sitt språk, sina tankar. Det finns en bitter bottensats i allt detta som vore outhärdlig om inte Mara Lee skrev så vackert och skarpt. 

 

Pink-spotted Fruit-Dove...

...just saying.

Om Clarice Lispector

En utforskare av psyket

 

Clarice Lispector föddes i Ukraina 1920, men flyttade med sin judiska familj till Brasilien som liten. I debutromanen Nära det vilda hjärtat skildrar hon denna uppväxt, helt från flickans perspektiv: En flicka med egensinnighet, fantasi och stort mod. Man blir omedelbart tagen av den flickungen; rastlös, egensinnig och svår för omgivningen att fånga in. Boken skrev hon vid 22 års ålder, och det är en enastående debutroman som snabbt vann erkännande i Brasilien.

Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon. 

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet. 

En stor och glupsk sensualism löper parallellt med en kall och iakttagande sida, och en oerhörd leda vid all anpassning till ett så kallat normalt liv. Få kan som Lispector gestalta uttråkning som en metafysiskt ond nivå. Där blir impulserna till elakhet en självbevarelsedrift, ett sätt att aldrig låta sig kuvas. Föraktet är hennes fula sida. Den stolta människans förakt för svaghet och förljugna mänskliga beteenden. Ett exempel: Den stackars läraren som tonåringen, Lispectors alter ego, lyckas förolämpa så att han blir löjlig och ynklig. ”…jag åstadkom alltid samma resultat: han blev störd, undvek min blick och började stamma. Vilket fyllde mig med en makt som fördömde mig. Och med medlidande. Vilket i sin tur gjorde mig irriterad. Det irriterade mig att han tvingade en liten skitunge att förstå en vuxen man. ” (Hemlig Lycka). Här och på andra ställen märker man intryck från Nietzsche och surrealisterna, tillåtelsen att ta fram det obehagliga, göra det till en styrka, skapa något av förbjudna energier.

Över huvud taget har jag efter Virginia Woolf sällan läst en författare som så grundligt utforskar en hemlig och ”opraktisk” del av livet, den del som berör stämningar och tecken, det vi kallar psyket. Lispector prövar gränsen för tänkandet, gränsen för kännandet, gränsen för hur mycket man kan gå helt upp i tillvaron, i morgonljuset, eller i det ökenljus som hon ofta närmar sig, som i en blandning av askes och extas. Gud är inte av en tillfällighet en ofta återkommande part i hennes texter. Gud är som en nära vän till henne, en svår typ, som hon ändå fattar mod och tar i handen och säger ifrån till. Kanske är det en Gud inom henne själv, det vet man inte. Hos Lispector är gränserna mellan jag och du, ditt och mitt, Gud och världen, gott och ont alltid flytande. Hon är gränsövergångarnas författare. Det är det som gör henne så äventyrlig att läsa. Ibland till och med lite farlig. 

I den stora experimentella romanen Passionen enligt G H tilldrar sig nästan hela berättelsen i ett rum där en kvinna konfronteras med en kackerlacka. Kompositionen stegras som i en konsert: Jaget och detet, rummet och kroppen, människan och djuret vävs in och ut i varandra, obehagligt och på gränsen till psykotiskt. Men den mynnar ut i en sorts mystisk förening med världen, med ett avstående från jaget till förmån för, ja vad? Hon skriver: ”… det första steget i förhållande till den andre är att i sig själv finna alla människors människa”. 

Det fanns en tid när psykologiska författarskap var lite omoderna. Men när det nu kommer tillbaka till oss via Clarice Lispector är det i en annan form: Det finns saker jag känner igen först när jag läst en novell av henne. Så skickligt kan hon beskriva underströmmar mellan människor, det omedvetnas alla skuggor i en scen. Det är välviljan som gömmer en hämnd, och kärleken som ruvar på sin egen förträfflighet. Det är ett barn som äter sig in i en vuxen människa, och det är en vuxen kvinna som skiftar mellan sin ömhet för världen och sin fasa inför en råtta, det andra, det fula. Det är också trots allt kärleken mellan man och kvinna: ”det finns oförstörbara saker som följer med kroppen ända till döden som om de hade fötts tillsammans. Och en av de sakerna är det som skapades mellan en man och en kvinna som upplevt vissa ögonblick tillsammans”. (Nära det vilda hjärtat).
I Blåsa liv och Levande vatten vill Lispector göra något som är på en gång dagbok och undersökning, på en gång litteratur och antilitteratur. Intrycken blandas med filosofiska idéer, som en sida längre fram motsäger sig själva. Det är som att hon alltid måste rädda sin andliga frihet från att fastna, till och med från att fastna i hennes egna tankeformer. 

Men om det finns något som irriterar mig hos henne så är det upprepningarna. De sena böckerna Levande vatten och Blåsa liv är mycket likartade, med olika gestalter. Blåsa liv är den manliga berättarens dialog med en sensualistisk kvinna, som är en motsats, en antites. I Levande vatten pågår författarens diskussion med sig själv och en f.d. man; iakttagelser som övergår i existentiella perspektiv. Det är aldrig ointressant, men det inger mig känslan av att Lispector fastnat i något. En ekokammare där hon spekulerar över livet. Det jag saknar är då den enkla generositeten i att faktiskt berätta en historia. Jag tycker mest om Lispector när hon gör just det. Som i Hemlig Lycka, där novellen om den förnumstiga flickan, som besöker en kvinna och undervisar henne om livet, når komiska höjder. Eller Familjeband, där varje novell är suveränt gestaltad, med små oförväntade händelser där tillvaron spricker upp i absurditet och skönhet. Detsamma gäller för debutboken Nära det vilda hjärtat. 

I en av sina sista böcker, Stjärnans ögonblick, gör hon experimentet att skriva om en kvinna mycket olik henne själv; en fattig obetydlig flicka i utkanten av samhället. Hon gör det med finess och stor distans, som om det är enda sättet för henne att inte sentimentalisera den andra. Läsaren får själv fylla i det som anas under den stiliserade berättelsen om Macabea; flickan som inte vet om att hon lider. Det är ett strålande och ovanligt försök att omfatta den andra människan. 

Clarice Lispector som barn

                   Artikeln har tidigare publicerats i DT, ST, Vlt, ÖP, m.fl dagstidningar.

Fest, passion och kaos - Brøggers 70-tal

Det börjar med ett himla pladder. Några förströdda och turistiska anteckningar från Jerusalem. Men – tänker jag – hur kan en författare som skrivit tjugotalet böcker tillåta sig att vara så pladdrig? Efter femtio sidor svänger det, nu blir hon riktigt intressant, och det blir hon i och med de starka erfarenheterna, de som är Suzanne Brøggers essens: kärlek, förälskelse, sex och konst.

Koral (Norstedts) är biografiskt sett en omtagning av tidigare romaner; den utspelar sig under ungefär samma tid som den mellan Fräls oss från kärleken (-73) och Transparence (-93). En avgörande skillnad är att hon i den här återberättelsen har släppt masken av frigjord frontfigur och stigit djupare ned i vad som hände med den unga Suzanne under de år då hon både påbörjade sitt författarskap och drabbades av en omvälvande kärlek. 

När jag intervjuade Brøgger, på 90-talet, förväntade jag mig en tigrinna i rummet, men författaren var vänlig, ödmjuk och hyperkänslig och berättade om sin förändrade inställning till allt det där med barn, trohet och äktenskap. Hon hade gift sig, sen några år, fått en dotter, och bodde på landet. Där är hon än.

Men i Koral är det fortfarande 70-tal. Den unga Suzanne odlar sitt skrivande och kommer ut med den bok, Fräls oss från kärleken, som blir en skandalsuccé. Parallellt med det möter hon på en fest den man som under några år blir hennes passionerade älskare: En svensk läkare som söker arbete i Danmark, och som pendlar mellan Stockholm och Köpenhamn på det sätt som ger upphov till kärlekens dragspelsdramaturgi. Han kommer, han far, de längtar, hon väntar, han ger sig av för tidigt, hon förtvivlar, han ångrar sig och kommer tillbaka, etc. Men det är så levande återgivet att det funkar. Man väntar. Vad ska han nu hitta på den oberäknelige typen?

Författaren rör sig hit och dit, både i geografin och biografin, men den röda tråden, och den svarta, är hängivenheten. Den har hon gott om, kan man säga. Brøgger har också en alldeles strålande berättartalang, och jag tror aldrig hon har varit roligare än i den här romanen. Hon skonar inte den något ingenjörsmässiga virile svensken som hon älskar och förtvivlar över, men hon skonar inte heller sig själv. Hon kan beskriva råa och känsliga emotionella tillstånd så att man exakt begriper dem; hon öppnar sina sår och låter vinden blåsa in tills det uppstår någon sorts ljus. Det är som i Leonard Cohens sång: ”There´s a hole in everything. That´s where the light gets in.”

 

Det händer att jag störs av att hon på typiskt självbiografiskt maner vänder ut-och-in på sig själv en gång för mycket, i ännu en skicklig formulering. Samma formuleringslusta som också blir extra kvick och krystad i dialogerna, (varför är dialoger så ofta en författares akilleshäl?). Den ”dumme” läkaren, som sen blir överläkaren, får i alla dialoger demonstrera vilken känslomässig träbock han är, en ängslig svensk, som använder abstrakta termer när han ska tala om deras relation. Han ”tror inte att det leder till någonting”. Han får ”inget grepp om henne” och han motsätter sig på många sätt hennes publicistiska uppmärksamhet, samt hindrar henne från att gå på fest, utan underkläder, i en genomskinlig klänning. I viss mån är han en karikatyr, men det ger förstås många komiska poänger. En höjdpunkt utgör beskrivningen av en sommarseglats med den båtälskande mannen. Brøgger är handfallen inför att göra slag, gå upp i vind, och vet inte vad en båtshake är, vilket alltsammans är enormt irriterande för en allvarsam seglare.

”Medan jag helst ville förhålla mig horisontalt och ligga med oändligheten, satt han och tog ögonmått på hur många meter det var till botten, och hur många grader syd vi låg i förhållande till Grebbestad, och när jag tog honom om midjan reste han sig för att hämta kikaren.”
Men det blir roligare än så.

Ibland tycker jag att Suzanne Brøgger gestaltar en mer förfinad och intressant version av det upplevelseknarkande som är vår tid sjukdom. Men så vänder hon på handen och utsätter sitt alter ego för bråddjup, förtvivlan och sorg. Och är man med på formerna för hennes självutveckling, är man med på extasen, grotesken och de tänjda gränserna, så kan man följa henne in på festen, in i det karnevaliska, som Bachtin kallade det. Man kan också kalla det för 70-talet.

Recensionen tidigare publicerad i MittSveriges många tidningar. Tyvärr låsta sidor, så jag länkar inte.