måndag 24 juli 2017

On the bonny, bonny banks of Loch Lomond


- Vad är det? Vad är det som händer, sa han.
Vi låg tätt intill varandra vid en strand av Storavatnet i Voss. Det var en så där allmänt halvljummen julidag som nu. Men vädret var stilla, och vi hade bara lagt oss ner för att vila. Legat hade vi gjort förr. Men detta var något annat, som om huden mellan våra händer liksom smälte in i den andra handen, som en liten ström av luft och liv, helt givet, okontrollerbart.

Så hade varken han eller jag upplevt "hålla handen" tidigare. Det var som svaret på den där frågan: Hur passar människor ihop? Vi passade. Det var basic.

I Voss var vi på ett sommarseminarium. Vi låg rätt ljudligt gissar jag, i den uthyrda folkhögskolan. Och hudkontakten på en strand i Voss var alltid densamma. På Gotland, på Öland, i Spanien, många år senare. Vi låg efter åtta som värsta passionerade, i Granada. Det gick aldrig över. I Granada såg vi Flamenco, så bra. I Madrid såg vi konst. I Paris såg vi Sainte Chapelle, och bodde i skilda rum på hotellet för min man hade börjat snarka så ljudligt. Vi for hem med nattåg och drack whisky.

Jag kom att tänka på den där stranden i Voss idag när  Bryn Terfel sjöng Loch Lomond i radio.
"But me and my true love will never meet again, on the bonny, bonny banks of Loch Lomond".
Och sen har jag fattat att den stora skotska sjön är populär som vigselplats. Så vackert, och betydligt mindre vulgärt än Las Vegas.
Min man och jag gifte oss i en liten medeltida kyrka, Kaga, i Östergötland. Sen gick vi snabbt hem och la oss. Och - nej - det var inget uppvisningsbröllop.





tisdag 18 juli 2017

Flickan som älskade namn


Som liten flicka var jag enormt intresserad av konstiga namn. Så fort jag uppsnappade ett främmande namn, Jaconelli, Vojkovic, Lahovary, så gick jag igång. Så hette barnen i den katolska skola där jag gick några år, så det blev snart vanligt för mig. Men större namn väntade. De skulle helst innehålla orimliga mängder sch-tsky-och-orch. Den långa vintern 1953, då jag var sex år och vistades med min mamma på Turisthotellet i Grangärde var en plantskola för min nyfikenhet. Ur min synpunkt var naturen mest vanlig snö, vädret var dimmigt, men hotellet var fascinerande med alla sin höga bruna trappor, sina tunga jugendlampor – som jag aktade mig för att gå under -  verandan mot den insnöade trädgården, och tunga draperier i brunlila sammet runt de höga fönstren. Ellen Keys idéer hade inte passerat här. Det blev mitt slott och jag brydde mig inte om att önska mig något annat. 


Så – en dag: Jag gick helt enkelt fram till den långe ryske officeren med de stolta mustascherna, och tittade upp mot hela hans uniformsklädda längd och sa:

-         Vad var det nu ni hette nu igen, Herr Stephan.

-         Men, inget problem, du kan kalla mig Stephan.

-         Tack, men jag tänkte på ert andra namn.

-         Ah, min lilla vän, det är Orschky Kalinsky Licht.

-         Orskykalinski sen da?

-         Licht

-         Efter vem?

-         Efter ljuset.

-         Jamen Herr Stephan förstår nog vad jag menar, från vem fick ni det tyska ordet Licht.

-         Familjenamn ägdes inte på den tiden. Någon var hygglig nog att tillföra det där Ljuset. Ett appendix.

Så ska jag också göra, när jag får makten, tänkte jag: Tillfoga ordet Fjäll, Himmel, Rosor och Fåglar till mitt namn. Egentligen synd att man inte kan ta med allt, allt.
 
-     Men vänta – vad var det nu ni hette igen? Orrsschky – ?

-     Orschky Kalinski Licht

-     Tack för att ni ville prata med mig.


Senare samma dag när mamma och jag träffades igen sa jag att jag hade mött en underbar herre som hette Orrschkkykalin, men sen kom jag inte ihåg mer.
Mamma sa, nästa gång du råkar på honom, rabbla hans namn flera gånger när du går därifrån. Rabbla det i gångarna i hotellet. Så gör pappa när han läser manus.


Men som det slumpade sig på ett turisthotell i Grangärde på den tiden, kom jag aldrig mer att stöta samman med herr Stephan, och inte ens idag är jag helt säker på hans efternamn. Det beror nog på att jag inte följde min mammas råd att rabbla det utantill, i korridorerna, men istället fick en ny bekantskap; en dam som hette Jekaterina Dimitrajevna. Vi satt ibland bredvid varandra vid matbordet och hon berättade på ett lite malande sätt om Vitryssland. Det var alltsammans för krångligt för mig. Ofta på grund av att det tonades fram en hel del dystra ting som man bara kunde svara o och ack på --  och vilket barn kan det? Men också på grund av hennes ringa berättartalang, som gärna dröjde sig kvar vid den tidens maträtter, baler, kalescher och små roliga hästar, du förstår? Ni kalla ponnys?


Ja, sa jag. Men jag hade hört på under tilltagande uttråkning. En del människor har hela livet haft den effekten på mig. Men jag minns Licht. Honom skulle jag aldrig tröttnat på. Och inte heller sprang jag till mamma och berättade upphetsat om hon som hette Jekaterina Dimitrajevna. Minns tvärtom att det var Jekaterina som angeläget ville bli bordskamrat med min mamma. Och så sprack det sista nöjet med det projektet.

Jag har kvar en bild av mig själv, där jag sitter långt ute i snön, iklädd en funktionell teddykappa. Jag tittar otillgjort in i kameran, som hur som helst inte ser vad jag har för min. Det är min mammas avståndsporträtt av mig, det enda. Jag har å andra sidan inget av henne heller, från det besöket. Så det jämnar ut sig. Ibland är ett avståndsporträtt helt enkelt bilden av ett avstånd. 


söndag 9 juli 2017

Sommar i P 1 är som twitter

Jag borde egentligen inte bedöma det här alls, eftersom jag mer och mer sällan lyssnar på Sommar-programmen. Inte för att jag saknar nyfikenhet, men för att tiden är begränsad och hellre ägnas musiken i P 2.
Men när jag lyssnat så är det slående hur Sommar-programmen ofta artar sig till twitter i långformat: Man kastas mellan hurtfriska presentationer av familjeliv, grillkvällar, festivaler och kärlekens variabler, mellan skrytiga utrop om bedrifter och självutlämnande berättelser om livets smärtopunkter. Det är mänskligt och det är inget konstigt med det, men jag mår en liten smula illa i svackan mellan ytliga rapporter och hudlösa bekännelser.

Kanske är det just därför jag tycker att skådespelare ofta gjort särskilt bra sommarprogram. Mikael Nyqvist och Johan Rabeus, till exempel. Det kan bero på att skådespelare har en inbyggd feeling för livet som teater. Ett sommarprogram är ingen dagbok, det är också en liten show. Bodil Malmsten hade för övrigt också en känsla för det där. Och man behöver inte vara William Shakespeare för att vara medveten om sin publik. Ska jag kasta min själ för svinen, eller ska jag få dem att skratta åt det som äter min själ? Ska jag skoja och göra narr av livet i världen eller ska jag bita, ryta, blotta hela mitt hjärta?
Man kan göra allt det där - om man gör det konstnärligt. Men när twitter blir en själasörjare och Sommar i P 1 en psykisk djupdykning så ber jag om en smula distans. Jag orkar helt enkelt inte med den själsliga blottarkulturen.
Om det ska sägas djupa sanningar, så låt det bli ett verkligt drama, en historia vi skådar, inte bara en sorgsenhet som slår larm för allmänhetens snart nog döva öron.

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Macbeth, Akt V, scen 5)

lördag 1 juli 2017

Det fångna djuret och det fria väsendet



Jag har en återkommande känsla av att något vill fånga in mig. Men inte ”återkommande” som en allergi, utan snarare återupptäckt, som ett underliggande existentiellt moment. Man ser det, eller man ser det inte. Man känner av det, eller inte. Man spelar vanlig (Olle Ljungström) eller försöker vara en begriplig person för andra. Man är det inte. Sen är man det igen. Avhängigt hur mycket en annan förstår är man friare, avhängigt hur lite, är man mer bunden. Avhängigt hur mycket man kan komma undan de andras, av samhället och pengarna tillknycklade värderingar, är man fri. Avhängigt hur mycket och intensivt och öppet man ibland älskar en annan människa är man också fri.
Det är paradoxen: Det finns ingen väg ut ur fångenskap, det finns två, har alltid funnits: Att frigöra sig från världen och dess ihåliga idéer om hur här ska levas, och/eller att komma så nära en älskad människa att intimiteten betyder en frihet, en annan sorts frihet. 

Allt det andra är vad några tyska filosofer, fenomenologer, kallat Das Nicht-Sein-Sollende. Det som inte riktigt finns men som låtsas att det finns – som till exempel Donald Trump president, som till exempel köpta fruar, som till exempel klimatförnekelsen, som till exempel brevlådebolag, som till exempel allt monetärt poserande med ting – allt det som låtsas att det finns, att vi till och med ska beundra det – men det finns inte. För det har ingen existentiell halt. Därvidlag är Donald Trump som ett ödesmättat meme *): Han är presidenten som inte är och inte kan vara och inte ens kan posera som president. Han är memet för allt det slutgiltigt falska i den värld där människor köper och säljer varandra tills ingenting finns kvar i det allmänna; inte husen, inte sjukvården, inte klimatarbetet. Han är memet Kung Ingenting, det fullständigt ihåliga konsumerandets makt över människors hjärtan, sinnen och inbillningar. 


Teckning Roj Friberg

Nu vet ni vad jag menar med en del av fångenskapen: De ständigt förskjutna samhällsvärderingarna som äter upp människors själar till förmån för utförsäljningar, casinos, smickrande nätverk, ting och egendom. En värld där till och med nätverkandet – det som ändå kunde ha en chans att innebära att intresserade människor möter intressanta människor, oavsett sälj-och-köp-barheten, den är hopknycklad som en bit folie, i fickan på beräkningen; där man festar för pengarnas och kontakternas skull och tummar på sin folierade beräkning i fickan. Pengarna. Pengarna. Pengarna. Investeringen i andra människor, och deras namn. – Det är nätverket. 

Nej, jag föraktar inte affärsmän. Min ex-svåger var affärsman och en utomordentligt snäll och hederlig människa. Jag talar inte om de enskilda individer som lyckas passera ”sälj-allt-köp-allt”-mentaliteten med värdigheten i behåll. Jag talar om hela den amerikaniserade, halvkriminella eller helkriminella mentalitet som äter omkring sig i alla moderna samhällen, som äter sig in i och suger ut så mycket de kan av de samhällsfunktioner vi människor byggt upp i århundraden efter demokratins och den sociala demokratins genombrott. Tanterna och farbröderna i mitt kvarter, med sina tuffa arbetsliv, och sina små lägenheter i allmännyttan. Deras arv är uppköpt nu. Det som generationer av svenskar betalat skatt för; konsten att bygga ett för alla fungerande samhälle, det har sålts ut. De billigt uppköpta sjukhusen, de hafsigt styrda privatiserade skolorna, den ansvarslösat hanterade kollektivtrafiken, tågens degeneration, här och i England, de stora svindlerierna mellan banker och företag, de eviga försöken att undkomma rättmätig skatt, samtidigt som våra, allmännyttans hus, blev uppköpta och invaderade av fixartyper som skrapar runt med slipmaskiner efter bostadskarriär-miljoner. Allt detta är materiella fenomen som genomsyrar ett samhälle, även om vi tittar bort. Marx hade rätt därvidlag. Den materiella grunden och hur den sköts av regeringar och statsinstanser är avgörande för klimatet i ett samhälle. Människor blir som sina förebilder. Här är det en fuskare i limousin. I Italien Berlusconi. I USA är det Donald Trump, en skrävlare och fixare och folkföraktare, som snart kommer att blåsas ur, som en ballong.
Blåsa upp, blåsas ut. Blåsa upp, blåsas ut. Det är den vanliga kurvan för börsen, ägandet, och dess hantlangare. Det är deras fångenskap. Men vi låtsas som att det är fint, det är tjusigt, korkade rika män som presidenter, det kan väl gå an?

Jag har en väninna vars lilla barnbarn, en pojke på elva år sa: De sämsta vinner alltid. 
Ja, för de har inga etiska regler, ingen inre hållning som förbjuder dem att göra precis vad som helst; ljuga, stjäla, fuska, fixa, köpa kvinnor och spela fina i sin armani, sina inbillade rättigheter. Så - ja, de sämsta vinner alltid.
Därav vår fångenskap. Den allmänna. Den att massor av människor idag reser med tunnelbana och buss och bil till sina jobb, och måste låtsas bort att det varje dag tas något ifrån dem. Brexit i England kommer att innebära en enorm förslumning av de sociala stöden, boendet, sjukvården, public schools. Det nuvarande europeiska samhället är ett nätverk, inte sällan ett gott. Men Theresa May och hennes överklass-illusonister klarar sig med en Brexit, så då får alla de andra, fattigare, klara det också. ”There is no such thing as society”.
Om man lever i ett samhälle som alltfler anser inte finns, så finns det inte. Det är en del av vår allmänna fångenskap i språkets memen. Någonting är sagt om oss och våra liv som inte är sant, men det är de som har skaffat sig makt över egendom och politik som säger det. Vi är de fångna. Därför – alltid använda språket, alltid kasta det tillbaka: För det sanna språket har en annan passion än det ljugna.
(Tysk filosofi igen:Das Nicht-Sein-Sollende , det som inte skulle finnas – påtvingar oss en påminnelse om det undertryckta, det mer verkliga, det autentiska, också det vi en gång kallade ideal).

Så, den ena fångenskapen är social, den är att vara fånge i tidsandan. Att behöva se Donald Trump passera genom nyhetsflödet varje dag. Och bakom det allt det mycket värre. Det som de 50 % kriminella kapitalister och de kanske 50% halvkriminella rövslickare, har skapat. En värld av posörer, flotta middagar, att sko sig på andras boenden och läkarvård och mediciner, när natten kommer köpa en escortgirl.  Åka hem i en limou. Livet, liksom.
Men Livet Är Inte Das Nicht-Sein-Sollende.
Så det är den ena fångenskapen. Samhället som det blev, fixartypernas show.
Den andra är mer evig: Fångenskapen är inte helt fången. Den har en längtan, en riktning. Den vill inte bli bunden av det som känns för litet och trångt, andras projektioner, egna rädslor. Men de egna rädslorna kan också antyda en väg ut. "Darum liegt im Tun des Nicht-sein-Sollende eine besondere Faszination: sie kehrt das Sein hervor, das Sein, das sein soll" (Gerd Brandt) . Det som inte borde vara har en ton av fascination; det vrider fram det som borde vara, det verkliga varandet.




Så ser jag, när jag vandrar eller cyklar genom ett fjällandskap, att här-är-jag-här-vill-jag-vara. Andra upplever det på sitt lantställe, på Kreta eller i Toscana. Vi ser en värld där det goda livet är möjligt. En del av det är projektioner; allt är inte så gott där heller. En del av det är eskapism; mitt liv kommer även där att ha sina svårigheter. Men om jag kan välja, så väljer jag också en plats. Att inte kunna välja en plats är den fattiges förbannelse: Jobbets begränsingar, familj, släkt, barn. De flesta blir kvar där de föddes. De som sticker och börjar om, de beundrar vi.  Andra må drömma.
Till sist är fjällnaturen där jag vill vara, en sinnebild för det fångna djuret som söker sin värld. Att kunna sträcka ut. Att vila i tystnaden. Att mil av skogar beskyddar dina ungar. Att du kan dra iväg en hel dag utan att möta bilar, brackor eller kriminella.
Men världen är ju inte så där ren – hörs invändningen. Ja. Men världen kan bli renare i hjärtat. Och att se det vilda, det fria hjälper mig att bli starkare mot det ofria, fångna.

Jag vaknar i en oval av täcke och filt och kudde. Som om jag sovit i en livmoder. Det är varmt. Jag börjar tänka mig ut. Jag ser att den jag är alltid har varit på väg mot en flykt. Kan även ett barn veta precis vad som är åt helvete även i den närmaste miljön? Troligen. Och barnet vet att ”det är alltid de sämsta som vinner”. 
Jag ser mig själv som ung flicka. Det som märks är en livsglädje parad med melankoli. Men också en människa utan kön som återkommer när jag blir äldre. Det där att friheten och frigörelsen är viktigast. Att det fångna djuret måste ut innan det dör. Ut ur Das Nicht-sein-sollende. Och det fångna djuret är det fångna självet, det fria väsendet. På väg. Aldrig ägd, aldrig ägande. Det ligger en fasansfull ofrihet i att vara ägd, av ett företag, en chef, en familj. Miljader människor lever i den. Det ligger också en äcklig ofrihet i att äga; att vara kedjad vid sitt ägande, som de rika vid sina hus, klubbar och golfbanor. Där den äckliga ofriheten att äga, krockar med förtvivlan hos de ägda, där ligger vår tids pyrande revolter.  En del av dem delar jag med alla, somliga bara med mig själv.
Vad var det nu vi skulle göra här, i denna hemska tid?

(Fortsättning följer). 



Etsning: Per Kirkeby


*) Meme:
Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes in that they self-replicate, mutate, and respond to selective pressures.

onsdag 21 juni 2017

søstrene faller

 

Begynnelsen faller, dagen, natten faller: mødrene faller

fedrene faller, søstrene faller, brødrene faller

slutten faller, natten, dagen faller


Ulf Eriksson introducerar mig till en poet jag inte kände innan: Nils Christian Moe-Repstad. 
Läs hans, ibland lite invecklade, men klart berörande text i Vagant.


en engel kikker tilbake

for å se på fremskrittet

og når historien gjentas

er ruiner bygget opp av ruiner

og vokser mot himmelen

forførende som en varm bris fra paradiset

måndag 19 juni 2017

Tänk på något vackert

























En målning av Andrew Wyeth som jag inte sett tidigare. Den heter någonting med Pentecost, Pingst alltså. Så här hängde vi näten också när jag var barn och ung.  Den här är nog målad i Maine, där Wyeth hade sitt sommarhus.

fredag 16 juni 2017

Recenserar en ny roman



Men varför skriver man en bok? Är det för att man kan? Erika Scott är en flyhänt författare. Jag tycker om hennes driv, och en viss värme i personskildringarna. Men jag förstår helt ärligt inte behovet av ännu en bok om urban medelklass med radhus och ungar och en obehaglig sjukdom som elementa.
Det ges ut för många romaner av det här slaget: Någon kan skriva och hittar sitt ämne. Men angelägenhetsgraden blir aldrig hetare – vare sig språkligt, intellektuellt eller estetiskt – än det skulle varit om, säg, Erika Scott skrivit ett antal fördjupande artiklar i sina mest engagerande ämnen.


Läs artikeln här i DT, bland andra. 

 Allt man vill ha av en roman är inte att den på smartast möjliga vis kan sätta ihop en historia.