Flickan som älskade namn

Som liten flicka var jag enormt intresserad av konstiga namn. Så fort jag uppsnappade ett främmande namn, Jaconelli, Vojkovic, Lahovary, så gick jag igång. Så hette barnen i den katolska skola där jag gick några år, så det blev snart vanligt för mig. Men större namn väntade. De skulle helst innehålla orimliga mängder sch-tsky-och-orch. Den långa vintern 1953, då jag var sex år och vistades med min mamma på Turisthotellet i Grangärde var en plantskola för min nyfikenhet. Ur min synpunkt var naturen mest vanlig snö, vädret var dimmigt, men hotellet var fascinerande med alla sin höga bruna trappor, sina tunga jugendlampor – som jag aktade mig för att gå under -  verandan mot den insnöade trädgården, och tunga draperier i brunlila sammet runt de höga fönstren. Ellen Keys idéer hade inte passerat här. Det blev mitt slott och jag brydde mig inte om att önska mig något annat. 

Så – en dag: Jag gick helt enkelt fram till den långe ryske officeren med de stolta mustascherna, och tittade upp mot hela hans uniformsklädda längd och sa:

-         Vad var det nu ni hette nu igen, Herr Stephan.

-         Men, inget problem, du kan kalla mig Stephan.

-         Tack, men jag tänkte på ert andra namn.

-         Ah, min lilla vän, det är Orschky Kalinsky Licht.

-         Orskykalinski sen da?

-         Licht

-         Efter vem?

-         Efter ljuset.

-         Jamen Herr Stephan förstår nog vad jag menar, från vem fick ni det tyska ordet Licht.

-         Familjenamn ägdes inte på den tiden. Någon var hygglig nog att tillföra det där Ljuset. Ett appendix.

Så ska jag också göra, när jag får makten, tänkte jag: Tillfoga ordet Fjäll, Himmel, Rosor och Fåglar till mitt namn. Egentligen synd att man inte kan ta med allt, allt.
 

-     Men vänta – vad var det nu ni hette igen? Orrsschky – ?

-     Orschky Kalinski Licht

-     Tack för att ni ville prata med mig.

Senare samma dag när mamma och jag träffades igen sa jag att jag hade mött en underbar herre som hette Orrschkkykalin, men sen kom jag inte ihåg mer.
Mamma sa, nästa gång du råkar på honom, rabbla hans namn flera gånger när du går därifrån. Rabbla det i gångarna i hotellet. Så gör pappa när han läser manus.

Men som det slumpade sig på ett turisthotell i Grangärde på den tiden, kom jag aldrig mer att stöta samman med herr Stephan, och inte ens idag är jag helt säker på hans efternamn. Det beror nog på att jag inte följde min mammas råd att rabbla det utantill, i korridorerna, men istället fick en ny bekantskap; en dam som hette Jekaterina Dimitrajevna. Vi satt ibland bredvid varandra vid matbordet och hon berättade på ett lite malande sätt om Vitryssland. Det var alltsammans för krångligt för mig. Ofta på grund av att det tonades fram en hel del dystra ting som man bara kunde svara o och ack på --  och vilket barn kan det? Men också på grund av hennes ringa berättartalang, som gärna dröjde sig kvar vid den tidens maträtter, baler, kalescher och små roliga hästar, du förstår? Ni kalla ponnys?

Ja, sa jag. Men jag hade hört på under tilltagande uttråkning. En del människor har hela livet haft den effekten på mig. Men jag minns Licht. Honom skulle jag aldrig tröttnat på. Och inte heller sprang jag till mamma och berättade upphetsat om hon som hette Jekaterina Dimitrajevna. Minns tvärtom att det var Jekaterina som angeläget ville bli bordskamrat med min mamma. Och så sprack det sista nöjet med det projektet.

Jag har kvar en bild av mig själv, där jag sitter långt ute i snön, iklädd en funktionell teddykappa. Jag tittar otillgjort in i kameran, som hur som helst inte ser vad jag har för min. Det är min mammas avståndsporträtt av mig, det enda. Jag har å andra sidan inget av henne heller, från det besöket. Så det jämnar ut sig. Ibland är ett avståndsporträtt helt enkelt bilden av ett avstånd.