Jag borde egentligen inte bedöma det här alls, eftersom jag mer och mer sällan lyssnar på Sommar-programmen. Inte för att jag saknar nyfikenhet, men för att tiden är begränsad och hellre ägnas musiken i P 2.
Men när jag lyssnat så är det slående hur Sommar-programmen ofta artar sig till twitter i långformat: Man kastas mellan hurtfriska presentationer av familjeliv, grillkvällar, festivaler och kärlekens variabler, mellan skrytiga utrop om bedrifter och självutlämnande berättelser om livets smärtopunkter. Det är mänskligt och det är inget konstigt med det, men jag mår en liten smula illa i svackan mellan ytliga rapporter och hudlösa bekännelser.
Kanske är det just därför jag tycker att skådespelare ofta gjort särskilt bra sommarprogram. Mikael Nyqvist och Johan Rabeus, till exempel. Det kan bero på att skådespelare har en inbyggd feeling för livet som teater. Ett sommarprogram är ingen dagbok, det är också en liten show. Bodil Malmsten hade för övrigt också en känsla för det där. Och man behöver inte vara William Shakespeare för att vara medveten om sin publik. Ska jag kasta min själ för svinen, eller ska jag få dem att skratta åt det som äter min själ? Ska jag skoja och göra narr av livet i världen eller ska jag bita, ryta, blotta hela mitt hjärta?
Man kan göra allt det där - om man gör det konstnärligt. Men när twitter blir en själasörjare och Sommar i P 1 en psykisk djupdykning så ber jag om en smula distans. Jag orkar helt enkelt inte med den själsliga blottarkulturen.
Om det ska sägas djupa sanningar, så låt det bli ett verkligt drama, en historia vi skådar, inte bara en sorgsenhet som slår larm för allmänhetens snart nog döva öron.
Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
(Macbeth, Akt V, scen 5)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar