tisdag 6 juni 2017

Nationaldagens solnedgång

This is Sweden. Som det målades av Bo Trankell 1973. Hoppas jag får tid och tillfälle att återkomma till honom, en av de bästa, och dolda, målarna i sin generation. Han målade i andra stunder halvt utplånade stämningar. Som minnen någon varit och skrapat på, som något sett i sömnen.
Glöm honom inte, om han mot förmodan skulle dyka upp och få en plats på något länsmuseum. Han dog 2013.



torsdag 1 juni 2017

Roman om Hilma af Klint

Jag recenserar en biografisk roman om Hilma af Klint. Svår genre, som det visar sig. Anna Laestadius Larsson har skrivit en 300-sidig historia.




"Jag har all förståelse för författarens vilja att placera den själfulla och individualistiska Hilma i en konkret och konfliktfylld social verklighet. Det behövs. Men problemet är konstnärligt: I vissa kapitel lyfter romanen och får ett organiskt liv, i andra plottras berättelsen sönder av en drift att vara på två ställen samtidigt, i en objektiv berättare, i Hilmas inre liv, i väninnornas små dialoger, i ekonomiska problem, i feministiska synpunkter på tjockmagade herrar och deras förargliga och nedlåtande epitet för kvinnor, hustrur och kvinnliga konstnärer. Omtagningarna är många och bifigurerna rätt ytligt skisserade.
Svårigheterna med en biografisk roman är ju; hur mycket ska man förklara om huvudpersonen, och när ska man lämna en öppning för det ovetbara? I Anna Laestadius Larssons berättarstil blir ämnet på något sätt alltför detaljerat beskrivet. Det lämnar mig, som läsare, med en viss övermättnad."

tisdag 30 maj 2017

Böjer sig kulturmedia för klick-journalistiken?

I ett par intressanta små intervjuer i norska tidningen Klasskampen (ja, föralldel, låt inte namnet hindra er) - diskuteras kulturjournalistikens villkor i surfplattornas och klick-nyheternas tid.
Från Aftenpostens Sarah Sørheim till Forlagsredaktør Trygve Riiser Gundersen och Frode Bjerkestrand på Bergens Tidende, hörs samma gånglåt: Även kulturen måste anpassa sig till det nya mediala klimatet.
Som innebär vad? Jo, att kultursidor fångar upp ovanligt lite klick i nättidningarnas räknesystem. Det som fångar är boendebilagor, känslosamma rubriker, sport, mat etc.
I ett lite större perspektiv, som mitt, är det lätt att se att det är materialismen som segrat över kultursidor och kulturbevakning. Näst efter kommer den känslostyrda amygdala-blicken.

Konstig nog, och utan all kritik mot David Lagercrantz, så sammanföll mycket av det nya kulturfältets problematik i dokumentären om honom igår kväll. En man som går fram och tillbaka mellan hem och förlag, skrattar, stressar, gråter och uttrycker sig elegant men också ärligt: Mest om känslor. Om hans egentliga arbetsliv vid skrivbordet sades mycket lite.
Hans bestseller står som nummer 4 i Millenium-trilogin, och ni vet alla vad som hände sen. Massor av kritik, beröm på utländska kultursidor, en David mellan hopp och förtvivlan. Dokumentären producerades av det företag där hans fru har en hög position och i samarbete med hans förlag där Jessika Gedin har en släkting.

Vad är det Göteborgare och Malmöiter brukar säga: I Stockholm ligger hela kulturgänget med varandra, gifter sig, går på fest och skriver om varandra. Väldigt ofta positivt. David Lagercrantz blev ett undantag, en syndabock. Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om att han, och makarna Kepler, Thommy Berggren, Ebba-och-Horace-skilsmässan, med mera sensationellt material ÄR så väl anpassade till den nya klicko-kratin. Lanseringen av Lagercrantz´ Millenium-bok var enorm. En helt utmattad, emotionellt skör författare åkte runt jorden och skrev signaturer och pratade. Han var för övrigt rätt rolig att höra på.
Men samtidigt fick en begåvad författare som Helena Looft kämpa i åratal med sitt förlag för att få ut sin mycket smalare, och vackert skrivna bok; Pappa, vet du vad jag drömde? (På ett annat förlag). Exemplen kan mångfaldigas, och det är inte ointressant när författare vrider om sin karriär till krimi-branschen, eller när en ung poet provocerar med att säga: Jag vill tjäna mycket pengar på mina dikter. Ska hon skriva klick-betes-dikter? Skapa skandaler? Gifta sig, skilja sig, och TALA UT i pressen?

Kultursidorna drog ned på sin bevakning redan för femton år sen, då jag skrev för många av dem. Den lilla tappra TCO-tidningen, med en stor fackförening bakom sig, höll ut lite längre med sin kultursida. I dagsläget finns det inte sällan en mer självständig kulturbevakning på landets medelstora tidningar, än på de riktigt stora, där populärkulturen tar enorm plats.

Problemet är, som alla vet, att prenumerantstocken sjunker hos morgontidningarna, och kvällstidningarna lockar med sina smaskigaste berättelser för betalande läsare. Det somliga kulturredaktörer gör, i alla fall i Norge, är att skapa videos för kulturhändelser: En snutt av en utställning, plus kommentar, en snutt av en dansföreställning. Inget ont i det, om det kan upprätthålla information och intresse för kulturhändelser.
Men kultur är mer än händelser. Kulturbevakningen bör hålla fanan högt, och vi som vill läsa gedigna, genomarbetade, personligt hållna kulturartiklar, och även skriva sådana, måste hålla ut som en förtrupp, och inte låta oss inrangeras som klickväldets eftertrupp. Inte heller bör vi hålla oss alltför väl med de stora städernas korridorfamiljer.



                                               ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Läs för övrigt gärna de olika artiklarna, från norsk kulturhorisont, bara att klicka vidare. "Kulturmediernes knefall"

Trygve Riiser Gundersen:
"Det er ikke slik at anmeldelser skal være forbrukerstoff på lik linje med produkttester av for eksempel yoghurter. Anmeldelser har vært en ekstremt viktig del av hele økologien i kulturfeltet, fordi de gir forlagene mulighet til å produsere bøker, leserne mulighet til å følge med på hva som gis ut og kulturen anledning til å diskutere med seg selv".

måndag 29 maj 2017

Anselm Kiefer - en annan historia

Bra måleri: Anselm Kiefer. Vänta till i höst så kommer ni att förstå honom. Eller åk till Louisiana, där några av hans grejer hänger.























måndag 15 maj 2017

There must be better songs to sing


Medan jag väntar i en telefonkö bläddrar jag i den lilla vackra utgåvan "Bildning" från Atlas förlag. Slår upp Ola Larsmos text och glömmer telecombranschen.
Larsmo beskriver på rytmiskt stabilt språk sin gamsvenska relation till bildning: Fäders och mödrars bildningsgång från bibliotek till fackföreningar och nykterhetsrörelse.

"Bildningsidealet hos folkrörelserna handlar om makt. Men makt över det egna livet, inte över andras. En mjölnardräng i Gävle läser om antikens litteratur därför att han inte vill vara reducerad till enbart mjölnardräng. (...) Och den riktning som fanns i hela folkbildningsarbetet hos föreningsbibliotek, läsecirklar, fackföreningstidningar och småningom folkbiblioteken handlade om detta: världen ska bli större".

"Varför gör det mig ännu rasande när jag hör en del förståsigpåare avfärda tillgången till kultur som en sorts förströelse och underhållning som man kan ha eller mista?
Det handlar naturligtvis om frihet. Det handlar fortfarande om makten över det egna livet."

Till sist övergår Larsmo till att berätta om den engelska komedin "Rita". En pjäs som filmades och blev succé på 80-talet. Rita är den unga arbetarhustrun som läser litteraturhistoria innan dörrarna slår igen kring man och barn. När hon halvhjärtat bestämt sig för att hoppa av universitetet, inträffar denna scen: Under en pubkväll, då någon för tjugonde gången spelar samma låt på jukeboxen, börjar hennes mamma gråta: "There must be better songs to sing", säger hon. Rita går tillbaka till studierna.

Jag tror att jag blev så förtjust i Larsmos text därför att den, förutom innehållets patos, är så väl skriven. En paus från en hoppsig recensionsbok jag kämpar med nu, som stundtals förvandlar mig till det bitande ovädret Allan Fagerström.
"Better songs", eller ett språk, får man tyvärr inte ens genom bildning. Men Ola Larsmo har det. Läs den lilla boken, kamrater: Andra essäförfattare i samlingen är: Calle Nathanson, Susanna Alakoski, Martin Aagard, Judith Kiros,m.fl.

lördag 13 maj 2017

Mellan hagtorn och hägg

Under mitt fönster breder trädens grenar ut sina grönvilda plymer. De liksom står och darrar i luften. Gården är tyst. Jag är tyst. Jag har landat. Skogsduvan, min granne, har valt den stadigaste grenen högst upp i almen som landningsbana.

Visste väl att det skulle ta fjorton dar den här gången. Så främmande var det att komma hem till stadens skitiga gator, övergångsställen, köer av bilar, vända sig om och se att ingen racercyklist ska passera, kvartersbutikernas hyllor så fulla att man blir vimmelkantig.

Men så går man den välsignat korta promenaden till Brunnsviken där allt lever och andas och är så vackert som det ska vara i maj. Doppingar, svanar, koltrastar, bofinkar, små fritt springande hundar, bekanta, alla är på g.

Inom mig bär jag ändå det stora vita. Minns det bäst när jag blundar. Långpromenaden på isen, runt den avlånga holmen, i kvällssol som gnistrande i skarsnön. En annan värld. Och nu denna, som just nu är bra den med. Frågade Cathy från Oxfordshire om huruvida det var "hawtorn" vi stod och såg på. Hon började rulla bilder i sin phone och fick upp hawthorn: "My granddad sent it to me the other day".

Hagtorn är det, både här och i England, små vita blommor på bar gren. Av familjen Rosaceae. Med mycket nytta för insekter så här års. Häggen som jag spanat på i fjorton dar står stilla, men nu kommer den. Var beredda! Lediga! Eller - som de brukar säga i de militära hierarkiernas England - "As you were". Väldigt avslappnat ju.


As you were