torsdag 24 november 2016

No - I don´t want it darker

No no no, for Heavens sake, for my best friends, for aunt Augustas, for the little bastard thiefs of Liverpool train station, for the little old ladies with their pigeons in Kensington Gardens, for the gypsies in the fields and the romani outside the stores in Stockholm.

No thanks, I dont want it darker, not in Palestine, not in Aleppo, not in the kindergartens where weirdos do sex with children, no I don´t want it darker in Homs or in Bagdad, I don´t want the brigades of hunger and the falanges of ISIS sadists to meet under the darkest of heavens.

No and no, and I know, thats not what you meant. You meant you want it darker, because you were on your way to the darkness, and you saw, straight like a child into the melancholy heart, the sum of darkness aorund us, and the special forces of brutal politics who wanted it even darker. And that´s what your last heavy song is about. It´s not about nihilism. Anyway - not yours.

You were just making yourself ready. Without hallelujah. Just a straight stare into the dark.
Hineni. Hineni.
I'm ready, my lord


lördag 19 november 2016

Cohen - en passionerad torris

"Han är så peko", sa min ungdomsvän. Och hade kanske rätt att säga det, eftersom han stammar ur delvis samma judiska kultur som Leonard Cohen. Med det menade han inte, vilket jag lätt kunde höra, att han föraktade Cohen, utan bara att påminna mig - gammal Cohenfan - om hans mindre coola sidor; det där att han kan vara en smula svulstig - med sina avalanches, som han "stepped into" och sin image av oåtkomlig poet i sitt torn:

There were lots of invitations
And I know you sent me some
But I was waiting
For the miracle, for the miracle to come,

En av de låtar som jag för övrigt älskar allra mest. Därför att den svär sig fri från plikter och påbud och med stora varma, nästan sakrala, kliv ger oss en stegrad ballad om passion, om längtan efter det en gång upplevda mysteriet, om en kärlek som alltid finns, på trots av ett avstånd. På trots av den torra skapande nödvändigheten.

När jag flyttade från Linköping, där jag bott i tolv år, tillbaka till Stockholm, var det första jag gjorde att gå på en Cohen-konsert. Som att rycka något tillbaka ur min ungdom. Detta var 88, och första gången jag hörde Cohen måste ha varit 68, då jag och min sambo fick hans första LP i present av en vän.

1988 i Stockholms konserthus var Leonard Cohen i utmärkt form. Han hade ju alltid den fördelen, framför t.ex. Dylan, att han egentligen aldrig gjorde några dåliga konserter. Han var så ut i fingerspetsarna yrkesman, elegant, disciplinerad. Det var en vidunderlig konsert; med Take this waltz, If it be your will, Tower of song, Dance me to the end of love, och Stranger song.

I told you when I came I was a stranger
I told you when I came I was a stranger

Och:
It´s you my love, you who are the stranger.

Hans sånger är både storartade och elementära; om man med elementa menar sex och religion, längtan och askes, en vilja till godhet och ett obändigt behov att vara fri. Som i Bird on the wire (en av hans sämre sånger). Att han dessutom kom ut med ett nytt album på högsta nivå, strax innan han dog, är som en del av hans mystiska tumme med ödet.
Och även nu - när jag är för gammal för att ha idoler, har Cohen en utvald plats i mitt hjärta och mitt musiska liv. Många av hans sånger tycks beskriva exakt min egen position i perioder av passionerad kärlek, eller ensamhet, eller frihetsdrift, eller dagar på en grekisk ö, eller ödmjukheten inför något större än man själv.

If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well

Så jag tänker med ömhet på vad en musiker kan betyda, en ensam och kompad artist, som med sin djupa röst har sjungit för oss i åratal om mänskliga ting och drömmar, om hjärta och smärta och tvivel och självironi. En onyttig sate. Som dog ett par dagar innan en nyttig jävla idiot som Trump blev vald till president i USA.
Så - låt oss minnas The miracle to come. Vi lär behöva det.




onsdag 9 november 2016

En historisk dag

Ja, för det är väl det; när en rasist och skrävlare med sympatisörer i Ku Klux Klan snart ska få flytta in i vita huset, och fortsätta sina grandiost narcissistiska idiot-tolkningar av världen och politiken.

Men jag, som satt uppe hela natten, trodde inte mina ögon, inte mina öron, intet. Jag var rätt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna. Men så är det besynnerligheten med det Amerikanska valsystemet. Hon fick fler röster, men han vann.

Ute snöar det oändligt mycket mer än någon enda gång förra vintern. Jag ser det som en mild nåd från ovan som i flinga efter flinga fyller gården och gatorna, fyller träden med den skönhet som ingen kan köpa för pengar.

Jag ger upp en stund. Jag ger fan i världen. Jag går och björnar i snön.



              Men här är en länk till Naomi Kleins glasklara artikel i The Guardian, idag. 
              Länkar även till Adam Shatz i London Review of Books. "The Nightmare begins".
 

söndag 6 november 2016

En värdig avslutning på Allhelgona

Maurice Duruflés Requiem. Tack svenska kyrkans alla musikaliska själar. Så vackert, så hänförande, så väl utfört av de många entusiasterna i orkester, kör och solon.





Anne Applebaum - om Trump-ism

Nigel Farage, the leader of the UK Independence Party, has openly campaigned for Trump, even appearing in a “spin room” to plug the Republican nominee after one of his debates with Hillary Clinton. Geert Wilders, the xenophobic Dutch politician, showed up at the Republican National Convention, where instead of observing, as a Dutch Christian Democrat would have done, he agitated on behalf of Trump, too. All of the populist parties and newspapers use the narratives put out by Sputnik, the Russian news service that serves as an endless source of conspiracy theories and fake news. This week, a fake account of a refugee in Austria acquitted of raping a child — originally broadcast on Russian state TV — was repeated by Russian President Vladi­mir Putin and then across Europe, including (again) in the Daily Mail.

Läs hela Applebaums text i Washington Post. 
Och idag 9/11 var Applebaums text översatt i DN.



Och här en annan, mer psykologiserande artikel, av Aleksandar Hemon i DN.

torsdag 3 november 2016

Fuck November

Kommer ut på gatan och fryser till. Löven är fallna och redan bruna. Grått ljus rinner mellan husen och sprider en känsla av förstelning. Jag drar på mig kapuschongen och börjar gå. För det är ju så man gör, man kommer igenom det. Det ena och det andra. En vägg av kyla, ett ljus som slocknar, månen i nedan, stora säckar med renoveringsmaterial från banklånekundernas konstanta ombyggnationer.

Gatan är numera inte bara allmän plats utan till stora delar ockuperad av renoverings- och-avfalls-säckar. Sverige är så klimatmedvetet. Sure. Men inte så länge folk utan känsla för realiteter kan låna hur mycket pengar som helst till nollränta, och producera avfall. De lever - som Horace Engdahl sa - över sina tillgångar.
Somliga av dem sysslar med att göra pengar av pengar. En helt improduktiv verksamhet som inte ger någonting ifrån sig till samhället, bara sätter nollor efter nollor, och det är ju signifikativt. Det var den sorten som var skyldig till börskraschen 2008. Men fortfarande tror folk att girighet är fint. Nästan. Lille Johan Nordberg deklarerar om igen att det är en bra drivkraft. Okej - well - om de åtminstone gör någonting. Skidor eller musikalbum, barnvagnar eller sportskor, okej. Men alla de här som sitter vid sina datorer och flyttar pengar åt sig själva och andra. Så fjuttigt.

En väninna berättade om sitt barnbarn: Han säger att de sämsta alltid vinner. Ja, för att det är enklare att dra ner nivån, än att höja den. Enklare att förstöra ett hus man köpt billigt av staten, än att sköta sina uppdrag ansvarsfullt. Enklare att söndra en familj och ta vad man kommer över, än att vara inställd på generositet och sammanhållning. Enklare att vara girig och hagalen än att dela med andra. Enklare att söndra och härska än att vilja det goda.

Så får samhället de ledare det förtjänar: Donald Trump skrider fram som en omedveten korkad ståuppare för hagalenskapen. Jimmie Åkesson och hans enfaldiga kumpaner fortsätter att hata allt osvenskt. Beviset för deras ohyggliga inskränkthet är att de nu också vill få ut "främmande ord" ur svenska språket. Komplexen rider på en våg av dumhet och liknar samma komplex av grav narcissistisk karaktär som Anders Breivik var full av.

Så: Fuck you fixartyper och lögnare. Trump är en gås, men en farlig gås. Och det obehagliga manipulerandet kring valet i USA är bara alltför likt det manipulerande som blivit en vanesak överallt; i företag, bland börsfixare, i bostadsbranschen och nu även i vårdbranschen, skolor och förskolor. Den nya "människan" föredrar att ha saker upp i röven i stället för att bry sig om helheten. Skatter är för andra. Själva bara roffar de. Och nu har de fått sin ynkliga idol: Donald Trump. Fuck november.



En länk till the Guardian. Om varför fattiga vita röstar på Trump.

söndag 30 oktober 2016

Bokskogen

Vi går igenom bokskogen, C och jag. Vänder oss från det ljusgrå vattnet och står under Mose brinnande bok. Den är gul-röd-gyllene och så rik på färg att jag inte vet om jag någonsin sett den på det humöret. Den dignar av skönhet. Och - som alla vet - så beror höstens färger på en mängd olika förutsättningar; graden av sol och fuktighet under sommaren, jordmånen, blåsten. Detta bokträd har fått rätt villkor.

Här har jag gått så många gånger med olika människor, men också efter skilsmässor. Hur såg bokskogen ut efter min mans död? Med sina höga pelare, som elefantsnablar riktade mot himlen till en trumpetstöt av sorgsna löv. Gick jag här och grät en smula? Strosade vi här L och jag, och mina vänner S och E. Gick jag här med min danske käresta, och efter att det var slut? Hur många träd har hållit om mitt liv med sitt överseende: All things must pass.

Med min man hade jag en trädgård. Den återkommer i mina drömmar, där också han är levande. Den får mig alltid att tänka Karen Blixenskt: "I once had a garden in Linköping, close to the cathedral". Inte alls så exotiskt som "I once had a farm in Africa, at the foot of the Ngong hills", men länge sen och långt borta. I den trädgården växte en enorm bok, ett gammalt vårdträd som skjutit i höjden och med sin kraftiga stam behärskade utsikten från vårt köksfönster. Samt behärskade oss om höstarna i det tålamodsprövande krattandet av boklöv, hala och glatta. Men den var livskraftig. Liksom vår kärlek var det då.

Nu hör jag till min förfäran att bokträden i Skåne blir anfrätta av en sjukdom: Någon form av svamp eller infektioner som boken inte har något genetiskt skydd mot, och som stör dess immunförsvar. Sjukdomen kommer från importerade växter: Såna som vi ser i trädgårds-inredningsprogrammen: Exotiska eller icke - men växter från andra delar av världen kan sprida smittor både till almar, bokträd, askar och kastanjer. Så blev kastanjerna i USA nästan utrotade ur biotopen. Så är också mitt gamla älsklingsträd asken alltmer hotad.

Och som vanligt: Konsumismen, även av plantor, allt det där vi gör oss flotta med, allt utanverk, från växter, till bilar, till eviga renoveringar, förstör vår miljö. Det är också därför Sverige, trots miljömedvetenheten, har ett av Europas högsta utsläpp av koldioxid. Det beror till största delen på den konsumistiska livsstilen. So - listen, kiddos: Höstens askar och bokträd är inte enbart vackra, de är vårt samvete.




Här kan ni läsa vad en av Sveriges främsta skogsforskare Johanna Witzell berättar om bok, alm och ask.