Staden, natten, ljuset, byggnationerna

Bo Larsson, Slussen.

Nu var det redan oändligt länge sen som vintern tog det här greppet om Stockholm. Som jag älskar. Februari. När dagarna blir längre, solen skapar dagsmeja och jag kan se min skugga blåna i det vita.

Bo Larsson målade detta. En av de många konstnärer som Ulf Linde satte stort pris på, och vad jag fattar gjorde han rätt i det. Bo Larsson målar platser jag känner till: Västerbron, en park på Söder, bilar med snöklädda tak, eller som här, det Slussen vi snart bara har som minne, på foton och målningar. Just nu vill jag inte tala om hur synd detta är.

Nu vill jag tala om ljuset. Om att en hel vecka med soliga dagar ligger framför oss. Och att jag då måste försöka att inte använda nätterna till att bli färdig med min bok. Varför använder jag inte lika gärna dagarna undrar ni. Tja, därför att jag är född nattmänniska, och därför att tystnaden när alla andra sover ger en speciell koncentration. Man bebor hela världen, som när man var barn, och placerade sig i mitten av Universum. Oftast efter mörkrets inbrott.

Det händer att jag går nattliga promenader när staden är tom. Inga bilar, bara några få, som jag tackar, för att det inte känns alltför tomt och läskigt. Husen om natten framstår med mysko arkitektonisk grottlikhet. Snygga formationer av människor som gått in och lagt sig, människor som ritat, byggmästare som byggt. Träden lutar dock lite betänksamt här och var, som om de undrar över alla de nya konstiga byggnationer de ska stå ut med.

På Odenplan finns snart inga träd. Vid det nya Hagastadsområdet byggs en formidabel öststatsproduktion av bostäder. Ceaușescu kunde nästan inte gjort det bättre. Men än så länge är där ett vackert tomrum, ett av dessa tomrum som är stadens snyggt belysta scen för en filmisk nattvandrare. Jag är glad så länge det hela inte är i ordning. Om natten, som om dagen.

Så vi får passa på, medan vattnen är vida, solen vill oss väl, och ingen skugga är längre än vår egen. Nu ska jag vara dagmänniska. Taltrasten sjunger redan.
Och - som Clarice Lispector skrev: "The fool who pursues no ambitions has time to see, hear and touch the world".

Mary - Aris Fioretos i radio

Det är inte så ofta jag hör på radioföljetongen. Det är dumt av mig. Mängder av bra - och aktuell - litteratur passerar där. Ibland avstår jag på grund av någon uppläsare som jag har svårt för. Men oftast bara för att jag glömmer bort det.

Nu har jag bestämt mig för att inte glömma bort uppläsningen av Aris Fioretos´ bok: Mary, som var Augustnominerad, och säkert lika värd priset som någon annan. Den tilldrar sig i Grekland under en tid  - juntatiden - som jag redan vet mycket om, genom mina grekiska vänner och bekanta. Men jag kan inte säga att det någonsin går att riktigt fatta, lika lite som det nu går att fatta vad de flyende syrierna är med om.

Aris Fioretis tillför allt det jag inte vet. Han skriver med en intensiv, skarp prosa, full av signifikanta detaljer, om hur det var att leva med revolt och kärlek, i frihet och i fängelse, älskad och torterad, under den epok på sju svåra år, 1967- 1974, då den fascistiska juntan tagit över Grekland och förföljde kommunister, kulturpersonligheter och vänsterliberaler.
"Studenterna är värre än fackföreningarna. Och de är värre än kackerlackor". Den fascistoida retoriken känns igen.

Scener ur ett fängelse växlar med scener ur ett komplicerat familjeliv och en lycklig erotik. Men utöver detta finns en fint genomlysande filosofisk ton; den tar aldrig över, det diskuteras inte, men varje mänskligt val, från att välja en kärlek, till att ange eller inte ange sina kamrater, vävs in i ett större livsperspektiv. Att bli vred eller att välja passivt motstånd, att uthärda, inte glömma det goda och ändå genomskåda det falska. Falskt vittnesmål, angiveri, tortyr, mord.
"Undantagstillstånd, minst hundra döda".

Jag tycker om Fioretos förmåga till konkretion och precisa bilder. Hans knapphet, som ändå rör sig med en intensitet, aldrig tråkig, alltid allvarsam. Att säga att hans språk är fint, känns för menlöst. Men så är det. En annan bra sak är att inte varje kapitel är lika starkt skrivet, där ser man: Det kan hända den bäste.

Här finns länken till radioföljetongen. 

Och här är min intervju med Olga Margetis som växte upp i Grekland under samma tid, och vars kommunistiske far satt många gånger i fängelse, och flydde undan juntan, till Sverige.

När isen håller

Idag gjorde jag en av dessa för mig livsnödvändiga långpromenader. Av en lycklig slump var isen perfekt igen, efter förra veckans blöta. Dessutom hittade jag en bortglömd vandringsstav som jag tog med mig utifall att halka rådde någonstans. Det var ett fint snötäcke på isen. Jag mötte Stanley, som sa att jag såg ut som en syster till Gandalf. (Vet inte om det är nån vidare komplimang). Mötte två flickor från Venedig som inte vågade gå så långt ut på isen. Pratade med Erik från Sundsvall, som just köpt nya långfärdsskridskor och åkte på något annat än hockeyskrillor för första gången i sitt liv.

Erik svingade iväg, och sen var isen tom. Jag gick i jämn och uthållig takt, en sort som de självshjälpsaktiga kallar walking meditation, och inte ens de har helt fel. Jag kommer verkligen i bra stämning, mitt ute på en is, på en sjö vars elementa påminner om helt andra promenader, längre uppåt landet. Vitgrå is, svarta träddungar, och en himmel som långsamt skiftar mot solnedgångsrosa. Det är just den jämna uthålliga takten som gör att man snart faller in i ett rent estetiskt vaggande. Sen kan man dessutom dricka varm choklad när man kommit fram till parken som håller med det, och annat.
Jag har det bättre än Gandalf, om ni frågar mig. Inte ett enda mysterium att lösa idag. Fridens!

Foto: Gabrielle Roland Walden

Foto från andra vidder

Barn eller ting?

Nej, det är alltså inte bilderna på de arma barnen som är det förfärliga. Det är hur dessa barn har det. Något som svenska människor länge vetat och gärna skänker pengar till, för att hjälpa. Men som de allra rikaste, de som själva snor åt sig allt det kan komma åt ur ett samhälle; sjukhus, skolor, bostäder - nu står i TV och talar om som volymer, för dyra volymer. Som om det är synd om de allra rikaste - de som pytsade bort svenska folkets egendomar för en spottstyver till sina kompisar. De som försämrat vård, skolor, tåg, förskolor, för vinningens och New Public Managements skull. En Ulf Kristersson, en Philippa Reinfeldt, en Maud Olofsson. Alliansen, kort sagt. De som lärde svenska folket att alla kan rycka loss något ur det allmänna bästa, alla kan få förgyllda handtag och en falsk men äkta överklassig livsstil. Alla kan få utanverket. Men vad finns inne i det?

Var fanns den stora omtanken om svenska folkets samlade egendomar då, när utförsäljningsyran började, och de närmast stående kunde sko sig på systemet? Var fanns de små samhällsbeskyddarna då - när barngrupperna blev större, äldreboenden sköttes under all kritik, förslag om "kundkostnad" på ambulanser dök upp, och NUON-polarnas hipp-som-happ-party ansågs genomtänkt? Nu står dessa alltid lika självgoda egennyttiga bakåtsträvare i TV och säger ungefär samma saker som Sverigedemokraterna om flyktingarna, och Magdalena Andersson med flera faller in i tonen. Det är bara vänstern och feministerna som håller emot. Och Bernie Sanders - på andra sidan Atlanten.

Själva kan vi inte göra så mycket mer än debattera och skicka pengar. Andrev Walden - som är en utomordentligt bra krönikör, bland alla medelmåttiga krönikörer den bäste - skrev även om detta på sin blogg. Läs! Det är någons barndom som pågår här.
Och skicka pengar till UNHCR, Röda Korset. Rädda Barnen, Läkare utan gränser. Länkar till respektive organisation finns i slutet av Andrevs text.

Jag länkar även till Karin Pettersson, AB, och hennes artikel som utgör ett ärligt svar och en omsorgsfull debatt om flyktingar, samhällsresurser och prioriteringar. Den finns här. 
Länkar även till Viktor Bankes artikel i Aftonbladet som i god juridisk anda är betydligt svalare än min. 

February: Pemaquid Point - Ira Sadoff

Nu lägger jag upp en till dikt. Mest för att jag vill komma ihåg den här diktaren. Har aldrig sett röken av honom förut. Nu - här är röken:

The lighthouse as an image
of loneliness has its limits.

For as we stand on the shore
of this ocean, crusted snow

On the hills and the grass dispersed
beneath it, that tower

seems a place where people gather
some vision themselves: the marriage

of rock to water, of wave to snail
washed up on shore. We’re small,

and waving to the lobster boat—
which could be miles away of close

enough to raise our voices to—makes
us wish our journeys took us further,

past witness, to a scene, perhaps,
where we belonged. A man in blue

pulls up his net, tiny fish
swim free from it. And the man

pulling anchor, whose strength
pulls him further from the shore,

pays tribute to our rootlessness.
As he shouts to start the engine up,

To take his course, he leaves us
In the distance, the repeated ritual

Of his wake. And like the water
Stirred against the lighthouse wall,

Breaking up, wave after wave, we
Forget ourselves. Learn our place.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Och det hela är ett lån, en stöld, en recycle från webben:The Paris Review

Edgar Allen Poe - A Dream Within a Dream

 

Take this kiss upon the brow!

And, in parting from you now,

Thus much let me avow —

You are not wrong, who deem

That my days have been a dream;

Yet if hope has flown away

In a night, or in a day,

In a vision, or in none,

Is it therefore the less gone? 

All that we see or seem

Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar

Of a surf-tormented shore,

And I hold within my hand

Grains of the golden sand —

How few! yet how they creep

Through my fingers to the deep,

While I weep — while I weep!

O God! Can I not grasp

Them with a tighter clasp?

O God! can I not save

One from the pitiless wave?

Is all that we see or seem

But a dream within a dream?

 

- - - - - - - - - - -

 

Tillägnas Bodil Malmsten 1944-2016

Edward Hoppers station

Jag har bestämt mig för en viss resa igen. Det lättar på trycket när man befinner sig i novemberdimma, en vecka efter högtrycksvinter. När man befinner sig i en del av Stockholm där gentrifieringen gått så långt att bilismen ökat med trehundra glassiga sportbilar och lika många stadsjeepar. Där det regnar. Och där de som vanligt bygger om något i mitt hus som blev helt fel förra gången de byggde om. Som vanligt är det otrevligt, med olika ljud och äckliga lukter av giftigt klister som de använder för att täta altaner.

Ute på byggställningarna på fyra och fem våningar går arbetare fram och tillbaka. De går där när det snöar, när det töat, när det är is på brädorna. De går tills isen knastrat sönder och det regnar dag efter dag. Jag gissar att de sköter sitt arbete bra, och det är aldrig dom jag är irriterad på, det är alltid  den stora omställningen till bostadsrättsförening som pågått i femton år, och som gett mig sämre kvalitet i mitt boende i tio år, på grund av buller, onödiga renoveringar, felaktiga byggjobb, felaktiga rörjobb, översvämningar. Underbetalda arbetare från öst och överbetalda entreprenörer som hela tiden gör sig en hacka på att hacka i det här huset, och så de förtjusande låntagarna som flyttar ut och in. Många med det alldeles tydliga uppsåtet att överrenovera en gång till i två månader och sälja med en ny liten/stor hacka som vinst. Samt lämna efter sig ännu en avfallshög på gatan.

Man hackar sönder mitt hem. Och inte bara mitt. Det är en bostadspolitik som gjord  för halvkriminella, typer som bara köper sig in i ett hus och försvinner, skattefritt. Iväg till nästa blåögda bostadsrättsförening. Shoot. En halv miljon till på nästa renovering som innebär en jävla skitmiljö för den som bor ovanför, bredvid eller under.

Ja. Så fint det blev med den avreglerade "fria" bostadsmarknaden. Alla husen runt omkring, ägda av banker, och folk med stora lån, som tänker på varje detalj som en investering.
Var tog livet vägen?

Jag tänker på Edward Hoppers ödsliga bilder, av varelser som hänger sent i en bar. Eller ett uttråkat par i en lounge. Eller en gata, Sunday morning. Das Unheimliche i det vanliga. Jag hör inte hemma här. Jag är den svarta svanen. Så måste Hopper ha känt sig. Liksom jag. 

Idag fick jag se en målning av Edward Hopper som jag aldrig sett tidigare. En annan sorts rum.
För mig är tåg och stationer förknippade med frihetskänsla. I Hoppers målning något helt annat. Mannen och pojken ser tafatta ut. Lokomotivet är högt och hårt, något de utsätts för, en fas av civilisationen som de bara måste hänga med på. Som jag i mitt kära gamla hus, när det blir överkört av adrenalin och penningtänk.

Jag kan för lite om Hoppers bakgrund för att tolka den här målningen privat. Den har också en så reklamartad, plastig fulländning. Rumsligheten är trång, som på en affisch, och det lilla landskapet i bakgrunden är töntigt. Vad menade målaren? Hur blev hans bild av stationen så klaustrofobisk, så trång? Som en tidsanda som tränger sig på. Och passagerarna står där, valhänta, finklädda, och tänker - det blir nog bra, vi är moderna nu, vi hänger med vi också. Vilket häftigt lokomotiv!

                                 Edward Hopper, American Locomotive, 1944.