onsdag 3 juli 2013

Blommor blåst åskmoln

Mera blommor, jag kan bara inte låta bli: Plockade nio sibiriska vallmo häromkvällen i det långa ljuset. De växte vid en gammal nedlagd brädgård, stals alltså inte från någon. En gammal nedlagd brädgård är annars en miljö som väcker allt möjligt. Men inte rädsla. Bara en lite skum stämning. Vilka var här? Vad gjorde de? Varför tog det slut? Intill brädgården en tjärn stilla bligande som ett koöga.

I cykelkorgen: Vallmoblom, det sprödaste av allt; med en stängel tunnare än en hårnål, och så de skiraste kronbladen. De står och dansar i mitt köksfönster. Liksom de dansar på den sibiriska tundran.
Utflykt till norra sidan av sjön. De långa istidsskulpterade holmarna, med ömsam ljus sand, svart sten och gula sansdstenstoner. Hittade en Gabbro igen. Min totem-sten. Det fattar väl alla att den är döpt efter mig? Nu tog jag för ovanlighetens skull med mig en klump som såg ut som lava, full med hål, men grön som ärgad koppar. Ligger i köksfönstret. Där räven gick förbi i den eviga dagen klockan ett.

Ute i skogen strök en doft av vilt omkring och varslade om nåt; järv? Jag vet hur räv luktar, men det här var något annat. "Ett sista tror jag på, det vilda" sa Ekelöf. Jag tycker det är en dum devis av en av Sveriges mer kultiverade herrar. Men det är väl så man kompenserar. Annars behöver man inte tro på det vilda. Det är där ändå. Vad man behöver tro på kan vi ta en annan dag. Men jag tycker Gustav Fridolin sa en hel del bra saker i Almedalen. Som jag tittade på bara för att det regnade och blåste.

Dagen mörknade i morse och blev till åskmoln. Regn. Regnbåge. Nu sol över blomsterslänterna och bakom det illande gröna, det blåsvarta molnet. Och så var jag över till Anne-Marie och tittade till det nya fölet. Det är en vecka gammalt, och stoet vakar så att man knappt får röra det. Ni vet hur föl ser ut, så nog om det. Det här är vitt och ljusbrunt. Islandstyp. Man gillar.

Det man däremot inte gillar är reprisen av Skärgårdsdoktorn. Den saknar verkligen varje uns av vildhet. Velour rätt igenom. Alltå: Hur gammal får en serie bli? Kan inte någon vara snäll och klippa om? Allt långsamt är inte Tarkovskij. Ju. Men de långa långsamma stränderna här, och bergens linjer, och de klara vattnen; de kunde passat i en av hans filmer: Spegeln, Solaris. Ljuset. En nedlagd brädgård. Ufostenar.







lördag 29 juni 2013

Tjärblomst och kokkaffe

Till min glädje märker jag att det går att skriva här uppe också. Skriva och skriva, jag scrollar manus, hittar rätt och hittar fel. Drömmer om natten drömmar som ska korrigera mina felval, hämta in min musik.
Lämnade laptopen hemma, av praktiska skäl. Lånar nu ett kontor på höga kullen vid blanka vattnet mellan de sex fjällen. Så ni ser mig sitta här, med endast en mygga i nacken. Medan vissa grillar i byn, andra är ute på sjön, några nattar barnbarn, och en fjärde sitter som jag, klistrad vid en målarduk eller en dator.
Alltså behövde jag inte till varje pris mitt lilla skrivbord anno sent sjuttonhundra och min vägg med bilder som talar om hemligheter och mina hörlurar och min ergonomiska stol.

Vackert så!
Mera vackert, kanske ännu vackrare: Blekt violrosa Valeriana, blandat med allt ymnigare midsommarblomster, rödklöver som skiftar mellan rosa och en eldigare röd. Krapplack utspädd med terpentin? Yess!
Därtill rölleka, hundloka, gulplister och vitplister, smörblomma, tjärblomst, kommer så stormhatt och slocknar nu den sista kabbelekan. Allt liksom i crescendo marveilloso!

Rabatten på kullen doftar av stora tuvor med små rosa nejlikor. Vallmon sprider sig hej vilt. Aklejorna öppnar sig. Bergen lugna, vädret bra. Och så dricker jag kokkaffe. Tog fel i affären. Men det går hur bra som helst när man lärt sig besväret. Insikt: Att hela den stora designade pluttifierade sensationella och logofierade kaffebranschen hittade på det där med bryggkaffe. Som inledning till den stora eran av konsumistisk personlighetskult. Så nu vet ni - det började med bryggkaffe och slutar väl någonstans med kaffelatte plus årgångsmani. Kokar man kaffet är det drygare. Lika gott? Det bryr jag mig nu inte om. Jag har tunnbröd med brun kant. Årgång.



Och de här, va de nu heter: Den som vet svaret får en guldstjärna.

söndag 23 juni 2013

Över till något helt annat: Glenn Gould

Har äntligen fattat lättheten hos Glenn Gould, världens kanske konstigaste pianist, som spelar som om han inte fanns. Inget i vägen mellan tonen och jaget, liksom. Men när han inte spelade var det nästan bara han och hans jag. Har jag fattat. Och trots genialiteten så spelar han lite falskt vid ungefär 2.23. Om ni har öron. Och om ni har öron hör ni också hur serent han spelar - ja, det finns inget sånt ord på svenska: Jag skulle tro att det betyder att han har lämnat expressionismen därhän, och bara klingar. Koncentrerat som få. Samtidigt ansträngningslöst eller rättare sagt "naturligt", osentimentalt. Som en myra bygger sin stack bygger han Bachs musik. Man får tänka sig en ensam myra, som bygger hela stacken. Då har man fattat.



torsdag 20 juni 2013

Under högre sol

Det finns färger som det knappt går att tala om.
Finns dock. Detta att midsommarblomstren som sträcker sig kilometervis utmed vägrenen har en högre grad av violett än hemma. Som om ljuset ger dem mer intensitet.

Att jag hinner tänka på cykeln att denna röda i detta blå, är som det röda i det blå fjället. Och om man skulle måla det blir det för snyggt. Jag målar inte. Jag ser. Sjön så klar och kantad av ljusgrön säv. Glittret och det dova blå i berget under ett moln.

Nu är jag exakt där jag vill vara. Som om alla stenar fallit ur skorna. All karma ligger bar. Man sparkar till den på en grusväg, men mer än så är det inte. För nu är jag på den rätta vägen. Uppåt vitvattnet i fjällbäcken dit jag nådde med cykeln. Tur eller öde: Att man aldrig får någonting med mindre än att man förlorar något annat.

Att under en högre sol nå fram. Med stor möda och en sömnlös natt på ett vaggande skramlande nattåg. Inlandsbana, sen buss. Utmattad, sen utsövd. Och att då kunna cykla mot högre höjder igen (som jag inte orkade för ett år sen). Och spendera en kväll med en konstnär från Amerika medan ljuset går mot ljusare. Vända om, vända rätt, tala frankt. Och att sanning är något som uppstår av en slump, är beroende av ett visst ljus, ett visst avstånd. Kanske väder.

Nu 23 timmars ljus. Jag ska akta mig för ordet lycka. Men ordet glädje går bra. Ja, det går bra. Kanske har det med val att göra. Mer ska jag inte säga om den saken. Man vill ju ogärna tävla med Kierkegaard så här i sommarsolståndet.


söndag 16 juni 2013

Sommarsverige: Ledinlagom, boxarstroke och förfulad strömkaj

Japp. Det var bara dåliga nyheter idag. För här låtsas vi inte. Vi är inte "bürgerbraf". Alltmer Thomas Ledin i TV, och visst är mannen gullig; men hur mycket mellanmjölk tål musiken? Jag ser svenskarna på Rondo bete sig som om de verkligen var med om någonting. "På riktigt" som det heter numera, när man ska övertyga sig om att något är - just det  - "på riktigt". Det är som om språket regredierar tillbaka till feta understrykningar. Fast lagom hade stämt bättre.

När däremot tragedierna infaller är det i stället sportspråket som rättar leden: Den kvinnliga boxaren som utsatte sig för en sportframkallad hjärnblödning, fick - enligt boxningsförbundets talesman - en "pärla" i boetten. Jag säger bara: SLUTA! Lägg ner boxningen. Lägg ner föreställningen om jämlikhet i våldssporten. Lägg ner självvalda hjärnskador och inre blödningar. Livet är våldsamt nog ändå.

Så till Strömkajen. Som vi inspekterade idag. Gatustenen var vackert lagd. Resten kunde inte ha gjorts fulare. Min älsklingspromenad från Kungsan till Skeppsholmen, förbi Grand Hotel och Nationalmuseum. Framför dessa hus nu en sorts rostbruna pretentiöst "skulpturala" byggnader: Någon arkitekt med Documenta-hybris? Man har enligt uppgift velat göra byggnader som inte "konkurrerar" med de klassiska byggnaderna; alltså gör man kioskerna för vaxholmsbolaget mm till en sorts kullvälta containrar. Rostbrunt. Med åbäkiga ingångar, och en pretentiös trapp mitt i alltihop, där några turister kan sitta och känna sig förfrämligade en stund. Postmodernt skitminimalistiskt och liksom utdaterat redan innan det blev av, som dessutom till gränsen av all moderatmodern JÄVLIGHET I EN STAD tillåts FÖRSTÖRA det rumsliga sambandet mellan artonhundratalshusen och kajen/vattnet.

Det ÄR SOM ATT DRA IN EN CONTAINER I PETERSKYRKAN, eller som att dra in ett par rostiga godsvagnar på Markusplatsen, eller som att bygga ett par klossiga bunkrar vid Canal Grande...ja, vad i helvete ska jag mer säga: SOM ATT MED KOMPLEXFYLLD IDIOTMODERNISM FÖRSTÖRA EN AV DE VACKRASTE PROMENADERNA I STAN. URSÄKTA ATT JAG SKRIKER!
Men se själva. Och kom igen!


Bilden ovan är som vanligt en digital eufemism från arkitektkontoret, lagom men inte på riktigt.

Richard Serra, däremot, var bra på rostfärgat... men det var då det.

fredag 14 juni 2013

Eternal places of the spotless mind (4)

Från ön Vis, i Adriatiska havet, där jag var för så länge sen att det kanske är dags att åka tillbaka. Trots alla Don´t look back man bör följa i sitt liv. Men här är ljust i alla vrår och ingen bad karma.

Dessutom: Vid kollektiv bloggtorka - som nu - använd gärna youtube, filmaffischer, rewriting, gamla och nya foton; allt för att inte bara dö i stilla tvinsot ; )