Min jul har inte riktigt börjat än, den är ungefär som Karins. Vilket jag tycker är enormt skönt. Jag gick en promenad i den stora tomheten; ja, jag skulle kunna bli som taoisterna och ständigt prisa tomheten, men jag är väl bara en mänska i en jävla stad full av buller och brus, bång och vitt snus, tills vidare.
Idag var joxet bortsopat. Alla uppköp var gjorda, affärerna stängda, julrosor och amaryllis ensamma kvar i blomsteraffären mumlande i mörkret. De arma bilarna med innehåll hade gett sig ut på snorhala vägar, som jag inte vågar tänka på. Två gånger i mitt liv har jag snurrat runt på en hal väg, med man ett och man två. Båda klarade det enligt boken. Den boken har jag inte läst, men en annan.
Igår när jag valde de sista delarna av en julmiddag på Ica och insåg att bara småplocket redan var uppe i 500, tog jag bort en saltig italiensk salami. Ostarna behölls; världens godaste gorgonzola samt en Västerbotten och en liten rackans Saint Albray. Sen fick jag se honom. Tranströmer. Det var inte som på Moderna Muséet, där han log mot mig som en frände i rullstol. Det här var ett uppfordrande och allvarsamt porträtt. Omslaget till samlade dikter. Hans.
Snabbt ner i korgen bland korvar, ostar, färska fikon, dadlar, clementiner, julbröd. Done! Första julklappen; en pocket. Mycket bra land det här där man på Ica, bland storsäljande Marklundare och Ingvarssonare och Läckbergare kan hitta en poet. I alla fall i år.
Läste länge och sent, men utan att hitta den dikt jag framförallt sökte. Började bekymra mig för baksidestexten: Hallå Bonniers; är det här verkligen ”Tomas Tranströmers samtliga publicerade diktsamlingar” mellan 54 och 96?
Ni ska få en sida Tranströmer en annan dag. Nu måste även jag börja med gratängen (potatis, palsternackor, scarlottenlök, grädde, toppat med Västerbotten). Men innan dess, companeros literati, om ni har tillgång till den dikt jag söker, skriv in den här hos mig: Den handlar om en man som flyger nere i en kulvert, en mäktig man, som försöker finna… vad? Dikten slutar med raden: Han måste leva om sitt liv.
Ni skickar till mig? Jag skickar mera Tranströmer till er? Ljus i mörkret.
Varen glada! Vackrast på engelska: Rejoice!
lördag 24 december 2011
fredag 23 december 2011
Vad det handlar om
I radio idag hörde jag den förnämlige sinologen Göran Malmqvist berätta om kinesisk kultur, arkitektur, mytologi, poesi. Han avslutade pessimistiskt med att säga: Nu är det så många som dragit till sig stora penningflöden. Det innebär en enorm vulgarisering (av kulturen), där pengar betyder allt.
Känns igen ?
Känns igen ?
Girighet är kostsam
samlade rikedomar går förlorade
Den som är förnöjsam blir aldrig förnedrad
Den som vet när han ska hejda sig tar inte skada
När palatset är ståtligt
då fylls åkrarna med ogräs
och kornbodarna är tömda
Somliga har praktfulla klädnader
bär skarpa svärd
och frossar i mat och dryck
De vältrar sig i rikedomar
de är rövarbaroner
Detta är förvisso inte Tao.
----------------------------------------
Lite om taoismen här.
Bilden: Hanshan och Shide, tusch på papper, 1300-tal. Klicka för förstoring. Kuggfråga: Är bilden ovan minimalistisk? Och i så fall varför? Om inte - varför?
torsdag 22 december 2011
Strörenar
En höst vandrade jag i Oviksfjällen med min Golden Retriever. Hon var en god indian. Vi mötte ovanligt mycket renar, en av dem var helt vit. Samerna i forna tider skulle ha tolkat det som tur. Det gjorde jag med. Hunden vet jag inte. Men hon verkade vara i sin livsluft. Och bara jag satte ett finger framför munnen och sa schhsss, så upphörde varje tendens till jagande eller skällande. På det sättet var hon en indian. Vi betraktade många djur tillsammans.
Under senare år har jag ofta varit i södra Lappland. Sällan "mött" renar, utom en outsider som kom gående på vägen ned från fjället. Vi höll en meters avstånd ungefär och jag pratade lite med honom. Han var skyggare än jag, men inte autist på något sätt, utan lite lagom tagen av kontakten. En halvtimme senare kom ett par män och jagade honom med lasso. Jag tyckte inte om de där övertaget de fick när sarven hasade i halkan från den ena sidan av vägen till den andra.
En enda vinter har jag sett strörenar på isen, där uppe. En stor sjö, vitt i vitt, snöfall genomträngt av marsljus, och så tre små figurer som tecknar sig svart, tre strörenar som travar tätt långt där ute.
Om man inte visste att djur var djur skulle man kunna ta dem för änglar. Men det är djur. Och vad deras budskap är vet jag inte. Men något är det.
söndag 18 december 2011
Ideal som få lever upp till: Václav Havel
”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring…” var min favoritsång i skolan. Men ”Mandom, mod och morske män” låg också bra till. Jag vet inte hur jag såg dem för mig, männen. Och mandom och morske män är ju otidsenligt nu. Återstår mod. Martin Luther King, Nelson Mandela och Abraham Lincoln hade det i mina unga ögon. Först var nog Abraham Lincoln, som jag höll föredrag om i skolan. Dels för hans kamp mot slaveriet, dels för att jag tyckte han såg ovanligt stilig ut i profil.
Senare i livet, mot slutet av 80-talet, började jag läsa Václav Havel, vid den tid han satt i fängelse för sitt motstånd mot den totalitära staten. Efter befrielsen blev han både president och sin tids hjälte, 1989, och jag skrev en artikel om honom i GP, som jag förgäves försökte leta fram idag. En annan dag kan jag lyckas, men ikväll passar det nog bättre att fästa uppmärksamheten på originalet. Här är ett utsnitt ur En dåre i Prag:
"Det ser sannerligen inte ut som om de traditionella parlamentariska demokratierna skulle kunna erbjuda en lösning på hur man i grunden står emot den tekniska civilisationens ´egenrörelse´ i industri- och konsumtionssamhället. Dessa dras också med i denna egenrörelse och är rådvilla inför detta. Skillnaden är att dess manipulation av människorna är oändligt mycket finare och mer sofistikerad än det posttotalitära systemets brutala variant.
Men hela det statiska komplexet av förstelnade, idéfattiga och taktiskt politiskt agerande masspartier, som behärskas av den professionella apparaten och som fråntar medborgaren det konkreta och personliga ansvaret, hela dessa komplicerade strukturer för dold manipulation och dessa växande centra för kapitalansamling, detta alltid förekommande krav på konsumtion, produktion, tävlan, kommers, konsumtionskultur och hela denna informationsflod - allt detta som man analyserat och beskrivit så ofta, kan man nog knappast uppfatta som den väg som skulle kunna få människan att hitta tillbaka till sig själv."
Författaren Pavel Kohout skrev många år senare en artikel (DN 14.11.99) om Havel, som väl handlar om besvikelser, om hur hjälten, presidenten, som äntligen fått ett par fester för många att gå till, anklagades för än det ena än det andra av de moraliskt indignerade. Jag vet inte mer om det än att det är lätt, så här på avstånd, att unna Havel varenda flaska champagne och varenda glamfest han eventuellt gillade att gå på. En mörk och regnig dag i december kan det vara för sent. Så mycket vet man.
Drahý Václav Havel, flyg högt!
--------------------------------------------------
Citat ur En dåre i Prag, Symposion Förlag, 1989.
Senare i livet, mot slutet av 80-talet, började jag läsa Václav Havel, vid den tid han satt i fängelse för sitt motstånd mot den totalitära staten. Efter befrielsen blev han både president och sin tids hjälte, 1989, och jag skrev en artikel om honom i GP, som jag förgäves försökte leta fram idag. En annan dag kan jag lyckas, men ikväll passar det nog bättre att fästa uppmärksamheten på originalet. Här är ett utsnitt ur En dåre i Prag:
"Det ser sannerligen inte ut som om de traditionella parlamentariska demokratierna skulle kunna erbjuda en lösning på hur man i grunden står emot den tekniska civilisationens ´egenrörelse´ i industri- och konsumtionssamhället. Dessa dras också med i denna egenrörelse och är rådvilla inför detta. Skillnaden är att dess manipulation av människorna är oändligt mycket finare och mer sofistikerad än det posttotalitära systemets brutala variant.
Men hela det statiska komplexet av förstelnade, idéfattiga och taktiskt politiskt agerande masspartier, som behärskas av den professionella apparaten och som fråntar medborgaren det konkreta och personliga ansvaret, hela dessa komplicerade strukturer för dold manipulation och dessa växande centra för kapitalansamling, detta alltid förekommande krav på konsumtion, produktion, tävlan, kommers, konsumtionskultur och hela denna informationsflod - allt detta som man analyserat och beskrivit så ofta, kan man nog knappast uppfatta som den väg som skulle kunna få människan att hitta tillbaka till sig själv."
Författaren Pavel Kohout skrev många år senare en artikel (DN 14.11.99) om Havel, som väl handlar om besvikelser, om hur hjälten, presidenten, som äntligen fått ett par fester för många att gå till, anklagades för än det ena än det andra av de moraliskt indignerade. Jag vet inte mer om det än att det är lätt, så här på avstånd, att unna Havel varenda flaska champagne och varenda glamfest han eventuellt gillade att gå på. En mörk och regnig dag i december kan det vara för sent. Så mycket vet man.
Drahý Václav Havel, flyg högt!
--------------------------------------------------
Citat ur En dåre i Prag, Symposion Förlag, 1989.
fredag 16 december 2011
Banker och affagangsters
Julgranarna doftar på Odenplan. Det var the good news. Och ändå är de just idag instängda bakom ett hölje av byggplast. Det var knappt att jag kände igen dem. Men det är som med vissa människor; de skulle kunna gömmas i byggplast och om man råkade gå förbi skulle man ändå känna igen dem, på lukten, eller rösten, eller nåt.
Det sägs ju att vi människor går mycket mer på lukten när vi väljer partner, än vi brukar inbilla oss. Klart att social gemenskap, intressen, mental och känslomässig nivå betyder en del. Men det är lukten som drar oss. Iväg eller nedåt eller ut på vida vatten, vad vet jag.
Jo, jag vet. Men inte just nu.
Ångade i det förbannade mörkret genom två olika banklokaler som INTE hade den nödvändiga tjänsten. Tog en buss TRE hållplatser för att hitta ett bankkontor där man kunde överföra pengar från sitt konto till ett annat I SAMMA BANK.
Banker har mitt absoluta ret-överskott just nu. Och jag tror det är precis lika instinktivt adekvat som det där med att gå på lukten. Bankerna har fått en odör. Kanske att de svenska bankerna fortfarande luktar lite gran, eller ek, men de amerikanska luktar definitivt ammoniak, cancerogena hybrider och högar av råttlik i garderoben.
Om ni inte tror mig på min instinkt bör ni leta upp ett formidabelt dokumentärprogram gjort av Charles Ferguson, som gick på TV häromveckan. Han har gått in i detalj på vad som hände, och vad som ledde fram till, den amerikanska banksjukan 2008. Ferguson är ingen Michael Moore som skjuter från höften. Han är en notorisk detalj-och-fakta-granskare. Kallt och envist visar han upp landskapet: Hur stora banker involveras i mindre banker, hur mindre banker droppar lån till första bästa varelse, hur de gärna droppar extra dyra lån, utan amorteringar och utan garantier. Varför? Därför att varenda liten bankkille i hela USA får höjd lön i relation till antalet överdrivna lån han delat ut.
Kanske vet ni det där. Men varken jag eller ni kan sammanhangen riktigt. Och det var det som var meningen med den ”marknadsliberala” avregleringen av bankerna. Att ingen jävel skulle veta vad de kannibalkapitalistiska herrarna (och damerna) gjorde med pengarna. Till exempel: att man spelade ett högt spel med amerikanska aktieägare och låntagare och deras naiva habegär, att man visste att man spelade ett alltför högt spel, att det inte fanns täckning för utbudet av finanser, och att man fortsatte sälja dyra lån och halvt kapsejsade aktier FAST MAN VISSTE att realkapitalet höll på att rasa i botten. Man sa: Det här är real estate security loans. A-level, Missis Jones!
Mansligorna gjorde miljarder som vanligt, och fortsatte mäta pitt med antal flygplan, hus, villor, pooler, horor, etc. Sju flygplan för ett tomt stirrande lejon som hade egen hiss upp till sjunde våningen där han kunde sitta och se ut. Över Odenplan typ. Innan han gick ner i club-källaren och fick sig ett momentant låtsasligg.
Samt flickorna då. Alla de här dollarliggen som de Armaniklädda affarna ska hinna med före nästa boardmeeting och nästa inskyfflade miljard. Love is just a fourletter brute.
Men alltså, egentligen: Jag skiter rejält i om folk är rika som svin och lever sitt liv som om det gick att köpa fram det via grejer och statustävlingar - om de bara håller sig på sin tennisplan och servar. Det som är mitt enda väsentliga uppror för en lång tid framöver, och borde vara det för många fler, är att man utan att låtsas om det har en siciliansk maffia som styr världen. Samma hemlighetsmakeri, köpta vittnen, korrupta överenskommelser, lögner, tvättade pengar och korta brutala krig. På aktienivå. Inget blodigt våld. Men ett vampyriskt utsugande av andra människors resurser. Miljardstölder utan följder. Efter att de uppenbart misshandlade och misshandlande bankerna kraschat blev det visserligen ett par senatsförhör. Allright; de värsta banktjuv-gubbarna fick stå i skamvrån. Staten täckte kapitalförlusterna. Sen kunde man fortsätta som vanligt igen.
Dagens motsvarighet till Al Capone sitter i styrelsemöte. Nu. Inget blod på gatan. Bara en massa människor som får lämna sina hem, och betala för alfatjuvens sju flygplan och åttioåtta finanstricks.
Bara så ni inte tror att det började med några restaurangägare och svartjobbande servitörer i Grekland. Det bara fortsatte där *). Tanken att man med pengar kan komma undan precis allt. Även rättvisan. Dokumentärfilmaren Charles Ferguson visar hur bra det går. Filmen heter inte "How to make it in America". Men det kunde den ha hetat.
En föreläsning med Ferguson finns här. Den Oscarsbelönade filmen går att se här, om man har rätt sorts Adobe. J´accuse heter den jag har.
_______________________________
Tillägg:
Några medbloggare som på sitt eget stillsamma vis tangerat samma ämne finns här, och här. Den senare ingår i en serie på Rasmus Fleischers blogg, texter som vida överstiger mitt kompetensområde, men som jag läser just därför. Och den som vill ta den grekiska krisen på ett mer djuplodande allvar kan läsa den här artikeln av John Lanchester från London Review of Books.
Fotnot *): "crucially, the rich regarded paying tax as something that only the poor and stupid would ever choose to do. This latter fact meant that Greece was in certain vital respects a country without a functioning version of the social contract", ur hans artikel.
Här ännu ett citat ur artikeln; om de bläckfiskliknande monetära komplikationerna i "Greklands" kris:
"The collapse of Lehman Brothers in September 2008 was one of these ‘credit events’. It is in their nature that they are chaotic and unpredictable, and all the more so because the fundamentals of the economic order, as constituted in 2008, are still intact. Who owns that Greek debt? As I’ve said, mainly French and German banks. Yes, but banks insure their debt via the use of complex financial instruments. Insure it with whom? Don’t know: some of it is insured with British banks as counter-parties to the risk, but that risk will be insured in its turn, so that the identity of the person holding the parcel when its last layer of wrapping comes off is a mystery. That mysteriousness was the thing that made Lehman’s collapse turn instantly into a systemic crisis."
Det sägs ju att vi människor går mycket mer på lukten när vi väljer partner, än vi brukar inbilla oss. Klart att social gemenskap, intressen, mental och känslomässig nivå betyder en del. Men det är lukten som drar oss. Iväg eller nedåt eller ut på vida vatten, vad vet jag.
Jo, jag vet. Men inte just nu.
Ångade i det förbannade mörkret genom två olika banklokaler som INTE hade den nödvändiga tjänsten. Tog en buss TRE hållplatser för att hitta ett bankkontor där man kunde överföra pengar från sitt konto till ett annat I SAMMA BANK.
Banker har mitt absoluta ret-överskott just nu. Och jag tror det är precis lika instinktivt adekvat som det där med att gå på lukten. Bankerna har fått en odör. Kanske att de svenska bankerna fortfarande luktar lite gran, eller ek, men de amerikanska luktar definitivt ammoniak, cancerogena hybrider och högar av råttlik i garderoben.
Om ni inte tror mig på min instinkt bör ni leta upp ett formidabelt dokumentärprogram gjort av Charles Ferguson, som gick på TV häromveckan. Han har gått in i detalj på vad som hände, och vad som ledde fram till, den amerikanska banksjukan 2008. Ferguson är ingen Michael Moore som skjuter från höften. Han är en notorisk detalj-och-fakta-granskare. Kallt och envist visar han upp landskapet: Hur stora banker involveras i mindre banker, hur mindre banker droppar lån till första bästa varelse, hur de gärna droppar extra dyra lån, utan amorteringar och utan garantier. Varför? Därför att varenda liten bankkille i hela USA får höjd lön i relation till antalet överdrivna lån han delat ut.
Kanske vet ni det där. Men varken jag eller ni kan sammanhangen riktigt. Och det var det som var meningen med den ”marknadsliberala” avregleringen av bankerna. Att ingen jävel skulle veta vad de kannibalkapitalistiska herrarna (och damerna) gjorde med pengarna. Till exempel: att man spelade ett högt spel med amerikanska aktieägare och låntagare och deras naiva habegär, att man visste att man spelade ett alltför högt spel, att det inte fanns täckning för utbudet av finanser, och att man fortsatte sälja dyra lån och halvt kapsejsade aktier FAST MAN VISSTE att realkapitalet höll på att rasa i botten. Man sa: Det här är real estate security loans. A-level, Missis Jones!
Mansligorna gjorde miljarder som vanligt, och fortsatte mäta pitt med antal flygplan, hus, villor, pooler, horor, etc. Sju flygplan för ett tomt stirrande lejon som hade egen hiss upp till sjunde våningen där han kunde sitta och se ut. Över Odenplan typ. Innan han gick ner i club-källaren och fick sig ett momentant låtsasligg.
Samt flickorna då. Alla de här dollarliggen som de Armaniklädda affarna ska hinna med före nästa boardmeeting och nästa inskyfflade miljard. Love is just a fourletter brute.
Men alltså, egentligen: Jag skiter rejält i om folk är rika som svin och lever sitt liv som om det gick att köpa fram det via grejer och statustävlingar - om de bara håller sig på sin tennisplan och servar. Det som är mitt enda väsentliga uppror för en lång tid framöver, och borde vara det för många fler, är att man utan att låtsas om det har en siciliansk maffia som styr världen. Samma hemlighetsmakeri, köpta vittnen, korrupta överenskommelser, lögner, tvättade pengar och korta brutala krig. På aktienivå. Inget blodigt våld. Men ett vampyriskt utsugande av andra människors resurser. Miljardstölder utan följder. Efter att de uppenbart misshandlade och misshandlande bankerna kraschat blev det visserligen ett par senatsförhör. Allright; de värsta banktjuv-gubbarna fick stå i skamvrån. Staten täckte kapitalförlusterna. Sen kunde man fortsätta som vanligt igen.
Dagens motsvarighet till Al Capone sitter i styrelsemöte. Nu. Inget blod på gatan. Bara en massa människor som får lämna sina hem, och betala för alfatjuvens sju flygplan och åttioåtta finanstricks.
Bara så ni inte tror att det började med några restaurangägare och svartjobbande servitörer i Grekland. Det bara fortsatte där *). Tanken att man med pengar kan komma undan precis allt. Även rättvisan. Dokumentärfilmaren Charles Ferguson visar hur bra det går. Filmen heter inte "How to make it in America". Men det kunde den ha hetat.
En föreläsning med Ferguson finns här. Den Oscarsbelönade filmen går att se här, om man har rätt sorts Adobe. J´accuse heter den jag har.
_______________________________
Tillägg:
Några medbloggare som på sitt eget stillsamma vis tangerat samma ämne finns här, och här. Den senare ingår i en serie på Rasmus Fleischers blogg, texter som vida överstiger mitt kompetensområde, men som jag läser just därför. Och den som vill ta den grekiska krisen på ett mer djuplodande allvar kan läsa den här artikeln av John Lanchester från London Review of Books.
Fotnot *): "crucially, the rich regarded paying tax as something that only the poor and stupid would ever choose to do. This latter fact meant that Greece was in certain vital respects a country without a functioning version of the social contract", ur hans artikel.
Här ännu ett citat ur artikeln; om de bläckfiskliknande monetära komplikationerna i "Greklands" kris:
"The collapse of Lehman Brothers in September 2008 was one of these ‘credit events’. It is in their nature that they are chaotic and unpredictable, and all the more so because the fundamentals of the economic order, as constituted in 2008, are still intact. Who owns that Greek debt? As I’ve said, mainly French and German banks. Yes, but banks insure their debt via the use of complex financial instruments. Insure it with whom? Don’t know: some of it is insured with British banks as counter-parties to the risk, but that risk will be insured in its turn, so that the identity of the person holding the parcel when its last layer of wrapping comes off is a mystery. That mysteriousness was the thing that made Lehman’s collapse turn instantly into a systemic crisis."
onsdag 14 december 2011
Värsta Lucian
Vädret var det, som var värst. Tog mig till Johannes kyrka uppför branta vattenrinnande trappor, typ mindre bäck. Uppe på höjden var det styv kuling som vände ut och in på paraplyet tre gånger. Regn in från syd. 18 sekundmeter i byarna. Mörkt som satan. Och jag tänkte hela dagen med klappande modershjärta på en ung vän som var ute till havs just detta dygn.
Mötte upp med min allra äldsta och bästa vän i kyrkan. Smockfullt och kallt. Höga tegelvalv och mörkt och lukt av vått ylle. Ett klängande barn bredvid, men vadå, det var ju Lucia. Johannes kammarkör sjöng lika fint för oss som för den tidiga morgonens sömniga nobelpristagare.
Min guddotter Mira, som är alt, hade varit uppe sen 6, väckt honoratiores, ätit dålig mat i Grand Hotels kök, sjungit även i matsalen för andra mindre viktiga personer. Nu sjöng hon för mig och sin mamma och församlingen; kom vandrande in med Lucia och vuxna stjärngossar med strut, alla med levande ljus. Klara, rena röster från kammarkören, ett och annat svajigt tonläge i barnkören. Nu tändas, strålande stjärna, Goder afton, och allt det som jag inte hört live på flera år. Och när jag gjort det har det alltid varit tack vare guddottern, som vuxit från Nacka musikskola till Kungsholmens, och nu till det här. Idag är hon i Konserthuset.
Efteråt gick vi mellan kyrkogårdens mörka gravar i piskande regn till KGB av alla ställen. Vi undgick det utagerande gänget med stiligt berusade herrar och hittade ett varmare hörn. Där fick vi varsin tanig liten blini som vi aldrig ska beställa mer. Resten var hur trevligt som helst. Inte dumt; att ha fått en guddotter och – på annat håll - en gudson, och ha sluppit allt det andra med skosnören, läggtider, tempramentsutbrott och kvartssamtal. Förstå mig rätt, som man säger i Danmark. Allt blir nästan som det ska vara. Om man ser det ljust.
Mötte upp med min allra äldsta och bästa vän i kyrkan. Smockfullt och kallt. Höga tegelvalv och mörkt och lukt av vått ylle. Ett klängande barn bredvid, men vadå, det var ju Lucia. Johannes kammarkör sjöng lika fint för oss som för den tidiga morgonens sömniga nobelpristagare.
Min guddotter Mira, som är alt, hade varit uppe sen 6, väckt honoratiores, ätit dålig mat i Grand Hotels kök, sjungit även i matsalen för andra mindre viktiga personer. Nu sjöng hon för mig och sin mamma och församlingen; kom vandrande in med Lucia och vuxna stjärngossar med strut, alla med levande ljus. Klara, rena röster från kammarkören, ett och annat svajigt tonläge i barnkören. Nu tändas, strålande stjärna, Goder afton, och allt det som jag inte hört live på flera år. Och när jag gjort det har det alltid varit tack vare guddottern, som vuxit från Nacka musikskola till Kungsholmens, och nu till det här. Idag är hon i Konserthuset.
Efteråt gick vi mellan kyrkogårdens mörka gravar i piskande regn till KGB av alla ställen. Vi undgick det utagerande gänget med stiligt berusade herrar och hittade ett varmare hörn. Där fick vi varsin tanig liten blini som vi aldrig ska beställa mer. Resten var hur trevligt som helst. Inte dumt; att ha fått en guddotter och – på annat håll - en gudson, och ha sluppit allt det andra med skosnören, läggtider, tempramentsutbrott och kvartssamtal. Förstå mig rätt, som man säger i Danmark. Allt blir nästan som det ska vara. Om man ser det ljust.
torsdag 8 december 2011
Månvägar
Halkar runt lite i parken. Hasar ut till bryggan där jag i lugn och ro kan betrakta månens väg mot full. Det ser ut som en målning. Jaha. Nu igen. Konstfördärvad är vad man är. Munch idag. Monet i morgon. Oscar Bergman i vitsippornas tid.
Här är grusat, men bara till hälften. Alla hasar, och ingen märker om jag hasar lite mer. En ung kvinna bär sin skymningspåse med sig ut på bryggan. Vad innehåller en sån? Hemliga värden? Något kriminellt. Ett paket hasch. En bit av himlen? Nä. Ur påsen vecklar hon ut en annan påse. Den innehåller fågelnäring. Hon smular korvbröden medan jag ser på. Sådant korvbröd har jag inte hållit i min hand på länge. Och väl är det. Men här går de åt. En flock med änder kommer simmande med fåror av ljusglans efter sig. Tre hade varit nog för en Liljefors. Men nu är de trettio, mest blågrönblänkiga hannar.
Vattnet fullt av brödsmulor och kiv. Alltså - det räcker. Vattenliv, en oförväntan, en brinnande blå himmel och en måne som går upp över den japanska uddens trädsilhuetter.
Jag lämnar brödkacklet och kliver bort från isgruset till gräsmattor som för första gången i år stadgat sig mot frost. Krasigt. Träden hörs inte säga något alls. Men det är något som talar, tiger, vankas, bara här. Som på andra håll i naturen.
Trots allt - och hur man än ser det - ännu större än i konsten. Eftersom detta inte är en fyrkant, en rektangel, eller en sonat. Bara mörka vatten, en mångata, och nio ljusa lyktor som rundar en allt svartare udde.
Målning av Paul Klee. Kunde inte låta bli.
Här är grusat, men bara till hälften. Alla hasar, och ingen märker om jag hasar lite mer. En ung kvinna bär sin skymningspåse med sig ut på bryggan. Vad innehåller en sån? Hemliga värden? Något kriminellt. Ett paket hasch. En bit av himlen? Nä. Ur påsen vecklar hon ut en annan påse. Den innehåller fågelnäring. Hon smular korvbröden medan jag ser på. Sådant korvbröd har jag inte hållit i min hand på länge. Och väl är det. Men här går de åt. En flock med änder kommer simmande med fåror av ljusglans efter sig. Tre hade varit nog för en Liljefors. Men nu är de trettio, mest blågrönblänkiga hannar.
Vattnet fullt av brödsmulor och kiv. Alltså - det räcker. Vattenliv, en oförväntan, en brinnande blå himmel och en måne som går upp över den japanska uddens trädsilhuetter.
Jag lämnar brödkacklet och kliver bort från isgruset till gräsmattor som för första gången i år stadgat sig mot frost. Krasigt. Träden hörs inte säga något alls. Men det är något som talar, tiger, vankas, bara här. Som på andra håll i naturen.
Trots allt - och hur man än ser det - ännu större än i konsten. Eftersom detta inte är en fyrkant, en rektangel, eller en sonat. Bara mörka vatten, en mångata, och nio ljusa lyktor som rundar en allt svartare udde.
Målning av Paul Klee. Kunde inte låta bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)