Vädret var det, som var värst. Tog mig till Johannes kyrka uppför branta vattenrinnande trappor, typ mindre bäck. Uppe på höjden var det styv kuling som vände ut och in på paraplyet tre gånger. Regn in från syd. 18 sekundmeter i byarna. Mörkt som satan. Och jag tänkte hela dagen med klappande modershjärta på en ung vän som var ute till havs just detta dygn.
Mötte upp med min allra äldsta och bästa vän i kyrkan. Smockfullt och kallt. Höga tegelvalv och mörkt och lukt av vått ylle. Ett klängande barn bredvid, men vadå, det var ju Lucia. Johannes kammarkör sjöng lika fint för oss som för den tidiga morgonens sömniga nobelpristagare.
Min guddotter Mira, som är alt, hade varit uppe sen 6, väckt honoratiores, ätit dålig mat i Grand Hotels kök, sjungit även i matsalen för andra mindre viktiga personer. Nu sjöng hon för mig och sin mamma och församlingen; kom vandrande in med Lucia och vuxna stjärngossar med strut, alla med levande ljus. Klara, rena röster från kammarkören, ett och annat svajigt tonläge i barnkören. Nu tändas, strålande stjärna, Goder afton, och allt det som jag inte hört live på flera år. Och när jag gjort det har det alltid varit tack vare guddottern, som vuxit från Nacka musikskola till Kungsholmens, och nu till det här. Idag är hon i Konserthuset.
Efteråt gick vi mellan kyrkogårdens mörka gravar i piskande regn till KGB av alla ställen. Vi undgick det utagerande gänget med stiligt berusade herrar och hittade ett varmare hörn. Där fick vi varsin tanig liten blini som vi aldrig ska beställa mer. Resten var hur trevligt som helst. Inte dumt; att ha fått en guddotter och – på annat håll - en gudson, och ha sluppit allt det andra med skosnören, läggtider, tempramentsutbrott och kvartssamtal. Förstå mig rätt, som man säger i Danmark. Allt blir nästan som det ska vara. Om man ser det ljust.
På Johannes kyrkogård passerar jag ibland och brukar stanna till vid von Döbelns grav. Gamla Runbergscitat snurrar i skallen, fast det jag kommer ihåg bäst handlar istället om Sandels och inte Döbeln. "Sandels han satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro.." och så en gammal favorit: "Vårt ur var tolv och vi följde det, men den ryska klockan var ett." Det är nog det här med rytmerna som gör det roligt att komma ihåg sånt där. Ungefär som med gamla Tegnér, "Vore nu satte i hög kung Bele och Thorsten den gamle..." Oj, nu bluddrar jag visst iväg. Skulle ju skriva om Lucia egentligen.
SvaraRaderaVi gick för att lyssna och titta på Lucia med kör - Kulturskolans sångelever - på Stadsmuseets gård på seneftermiddan. Där kom dom i vita skrudar och med levande ljus precis som det ska vara. Vi stod uppe i trappan och huttrade. Precis när dom hunnit genom Luciasången kom en stormil farande ner på gården och släckte alla ljus! Stackars dom. Ljusen tändes igen men vinden gav sig inte. Riktigt hur det gick sen vet jag inte för skam till sägandes gick vi efter en liten stund. Vi frös./Gabrielle RW
Gabrielle,
SvaraRaderajag fryser idag med, efter utflykt till det nödvändiga Konstbiblioteket på Skeppsholmen.
Men visst var Lucia den Jä-igaste i fru-och-manna-minne?
Jag känner mig fortfarande som om jag måste få upp värmen. Men himla trevligt var det.
Vid Johannes kyrkogård låg Norrmmalms kommunala flickskola, ett rätt trist plejs, om du frågar mig. Där gick jag några år före gymnasiet. Har aldrig vägarna förbi eftersom det ligger så högt och ensligt. Tyckte inte ens att kyrkan var vacker inuti. Men nu lär det blir fler konserter med gudbarnet et consortes.
På Stadsmuseet chefade my late husband i många år. Då var det roligt där. Nu vet jag ingenting om det heller. Och Slussen i styv kuling kan bara vara etter värre än Johannes leriga kyrkogård.
Advent!! Oh, Yess!!