Bländande och sublimt

Något ljusare ljus finns inte, än det som bländar en när man kommer ut klockan 12 en strålande aprildag i fjällen. Isen och fjällen så ljusa att man inte kan titta på dem för länge. Men att sitta med näsan i solen går bra. Så det gjorde jag. Samt en kort sparktur. Sen kom Jens med en rulle papp, som jag ska lägga på golvet när jag målar med farlig färg, aka olja. 

Just nu ritar och skissar jag mest i datorn, och det är fruktansvärt kul. Jag blir besatt och kan sitta fem timmar i sträck. Sen har jag börjat läsa Kerstin Ekman: Löpa varg. Den är så oerhört bra. Mer om det senare.

Och så hörde jag Rachmaninovs andra pianokonsert på P 2. Med den är det så här: Första satsens inledning är så vacker så vackrare finns inte. Då tänker jag alltid att jag älskar Rachmaninov. Men sen drar han på och börjar bullra. Romantiskt buller. Jag orkar inte med det längre. Inte i verkligheten heller. Då tror jag på nåt underligt vis att till och med Wagner är mer "lättsmält" - eftersom han bygger sin musik som med tegelstenar. Men jag är inte svag för Wagner. Det jag däremot alltid gillar, som motvikt mot både romantik och Schönbergiana, är Bach, Pärt, Vivaldi, Haydn och Philip Glass. Och ibland Schubert. Vars femte jag äntligen lyssnade in mig på och fann sublim. 

https://youtu.be/OHkot1TmvZU

PS: Förlåt Rachmaninov, nu hörde jag hela din 2:a symfoni i en förnämlig inspelning. Mycket stiligt. Jag ber om ursäkt för igår.

 

Fjäll i månljus, snöhög

Här är så oerhört vackert nu igen. En massa nysnö har fallit och täcker igen trädens grenar och skulpterar om granarna. Jag var ute med sparken i solen. Snöscootrarna har åkt hem. Såg bara en ensam fiskare ute på isen, och så han som motionerar sin collie. Samt Göran som bor i samma hus som jag. 

Jag läser att Barbro Westerholm har dött, och påminns om hur stor betydelse en enda människa med integritet kan ha i politiken. Det är ju inte precis så det vimlar av dem på parnassen just nu.

Här en bild gjord i lilla verktyget paint i datorn. Fjäll i månljus och en enorm snöhög. Det finns väldigt många såna här nu och det glädjer mig. Älskar när det kommer nysnö. Men tänker också på att det bara är 2 1/2 månad tills björkarna slår ut.

Possessiva Rediviva

Gåvorna föll i död jord

kanske hade vi inte

avtjänat dem

 

Men ni, änglar av ljuset

fortsätt kasta era pärlor

för svin 

Någon kommer att se

ut genom ett fönster

och tänka: hagel?

 

Ute på isen

Igår var jag för första gången i år ute och gick på isen. Jag har inte gått där sen vintern 2017. Men nu var scooterspåren hårda och fina och alla lössnö som bortblåst. Jag tog mig nedför backen vid det gamla båthuset och satte av i rät vinkel mot solen. Ni vet - ljuset över isen en solig marsdag - bländande. Väl ute på sjön blev det så småningom alltför halt och jag återvände in till stranden, gick vidare i scooterpåren förbi Tinas och Stefans hus, uppför en annan backe och ut på landsvägen som var så glashal att jag fick söka efter snöigt område för att komma över. Sen gick jag vidare mot andra sidan där hela Marsfjällsmassivet låg och lyste i vårsolen.

Hela utflykten var härlig. Som de bästa dagarna här uppe alltid varit. Och de påminner om dagar i ens barndom, när man inte behövde mycket mer än snö och sol och att vara ute. Vitt vitt, ljust ljust, inte särskilt kallt.

  

Ljuset, fotografen och jag

Igår var det en storartat vacker dag här. Jag ville nästan inte gå in när jag väl kom ut, och när jag väl kom in gick jag ut igen. Från solig eftermiddag till blånande kvällsljus över fjällen. Sen passerade jag hotellet, värmde mig en stund, och gick vidare till kontoret för ortens fotograf som också gör inramningar. Vi  hade ett bra samtal, och sen hämtade jag den bild jag snarast vill ha inramad. "Häftig", sa fotografen. Och sen dividerade vi en stund om ram och passepartout och mycket annat. 

Jag har många tavlor att rama in, och när vi passerade den stora sporthallen, i vars ände han hade ett annat kontor, sa jag: Här kan vi ställa ut nån gång, båda två, vid högsäsong. Det är ett underbart rum, rektangulärt, högt i tak, vackert ljusinsläpp. Där får mycket plats. Värt en plan.

Februari är en härlig månad här uppe, och även Mars. Ljuset har kommit tillbaka och det ändrar sig hela tiden, från gnistret på snön, till molnskuggan över fjället, till månens uppgång och stjärnorna, och inatt lite norrsken. Det är blidväder och sparkväder och naturligtvis skidväder. 

Här nedan en bild av fotografen Magnus Ström. Hans kamera har god blick. Fotot är från en annan dag, ett annat ljus över Marsfjället.

 

Det goda brödet

Det godaste brödet är ofta det man fått. Som nu, det här lite grova gråbruna som handlarn gav mig innan stängningsdags och som passade lika perfekt som grekiskt lantbröd till bönsoppan. Eller det vita brödet som min vän Gerd gav mig för några veckor sen. Också himla gott. Eller kakorna min syster bakade, när vi var på landet under pandemin.

Kanske beror feelingen på att jag inte bakar längre. Det borde jag börja med igen, för då tyckte jag ofta att mitt eget - kalljästa - bröd var godast i världen. Det lärde jag mig baka av min danska käresta, han kalljäste under natten. Och att det godaste brödet kom just därifrån är så typiskt för min relation till Danmark.

Att dela bröd är också en fin gammal symbolhandling. Man kan minnas när Jesus bespisar en stor folkskara med tre kornbröd och två fiskar. Eller den ursprungliga nattvarden, där man delade bröd och doppade det i vin. Poängen med den kristna symboliken är att allting räcker om man delar. Det behöver inte vara bröd, det kan vara andra former för vänskap och gemenskap. Folk som öppnar sina hem för flyktingar, här eller i Polen, gör samma goda. Eller som här i Lappland förr, där samerna på väg söderut för renarnas vinterviste, fick sova över hos några av de bofasta här i byn. 

Det är hög tid för Sveriges och världens miljardärer att fatta denna djupt mänskliga grundregel, att dela. Om så sker är det ingen match att rädda människor, barn, djur och natur. Om inte är de rikaste mest skyldiga. Både för naturförstörelse och människors fattigdom.

 

Hurtiga nymfomaner och lugna fjäll

Sådärja. Nu utbröt på kultursidorna en idog debatt om vem som har rätt: Är det de hurtiga nymfomanerna - inget namn nämnt - eller de trogna gammeläktenskapliga. Som sig bör på kultursidor blir detta givetvis en tävlan. Kasta-sig-i-armarna-på-nån-så-fort-man-får-kåtslag eller vara trogen även när ett äktenskap börjar falna. Eftersom jag inte ser någon enkel lösning på dessa dilemman så säger jag bara: Låt folk vara som dom vill och sluta tävla om varenda idiosynkrati ni lever med.

Själv gifte jag mig med en man som skilde sig för min skull, och detta hade naturligtvis inte hänt om han inte först varit så kallat otrogen. Sen var vi trogna i alla år vi höll ihop, och hade ingen känning av en avtagande attraktion. Men se där - nu tävlar även jag.

Alla är olika är nästan allt man kan komma fram till. 

Idag var här ljuvligt tyst igen, snöscootergängen har åkt hem, blåsten har klingat av, men vägarna är fortfarande halkiga. Jag tog sparken för säkerhets skull. Satt en lång stund och bara glodde på bergen. De var isblå. Bakom dem en åskblå molnfront. Ovanför det gulrosa molntussar. Och just när jag rest mig från sparken mötte jag Olof, en av de verkligt goa männen här uppe. Lagom långt samtal uppstod. När jag kom hem började det mörkna. Bokade tvättstugan. Ikväll ska jag skriva.