Det goda brödet

Det godaste brödet är ofta det man fått. Som nu, det här lite grova gråbruna som handlarn gav mig innan stängningsdags och som passade lika perfekt som grekiskt lantbröd till bönsoppan. Eller det vita brödet som min vän Gerd gav mig för några veckor sen. Också himla gott. Eller kakorna min syster bakade, när vi var på landet under pandemin.

Kanske beror feelingen på att jag inte bakar längre. Det borde jag börja med igen, för då tyckte jag ofta att mitt eget - kalljästa - bröd var godast i världen. Det lärde jag mig baka av min danska käresta, han kalljäste under natten. Och att det godaste brödet kom just därifrån är så typiskt för min relation till Danmark.

Att dela bröd är också en fin gammal symbolhandling. Man kan minnas när Jesus bespisar en stor folkskara med tre kornbröd och två fiskar. Eller den ursprungliga nattvarden, där man delade bröd och doppade det i vin. Poängen med den kristna symboliken är att allting räcker om man delar. Det behöver inte vara bröd, det kan vara andra former för vänskap och gemenskap. Folk som öppnar sina hem för flyktingar, här eller i Polen, gör samma goda. Eller som här i Lappland förr, där samerna på väg söderut för renarnas vinterviste, fick sova över hos några av de bofasta här i byn. 

Det är hög tid för Sveriges och världens miljardärer att fatta denna djupt mänskliga grundregel, att dela. Om så sker är det ingen match att rädda människor, barn, djur och natur. Om inte är de rikaste mest skyldiga. Både för naturförstörelse och människors fattigdom.