Nu ska ni inte tro att landskapet här alltid är så sensationellt. Det som ofta fångar blicken är den milslånga grankanten, som man tänker sig tonsatt med Arvo Pärts Spiegel im Spiegel. Först bakom de repetitiva granarna reser sig fjällen blå, som ett ackord av en mer ljuslynt minimalist: Philip Glass. Nej, det är inte långsökt, ty landskapet är precis så rogivande som nämnda musik.
Och i förgrunden lite skräpig busk och en och annan rallarros som sjunger sin sista suck under tyngden av månget snöfall.
Tiden är cirka 16.00. Bild gjord i skruttverktyget Paint som jag får ont i ögonen av. Måste återvända till mer fysiskt påtagliga material, och häftigare måleri. Jag är inte i grunden minimalist.
Du gör vackra saker med Paint, ändå. Och jag blir avundsjuk på omgivningen, men jag kan inte vara överallt. Dock kommer jag iaf till Umeå i mars.
SvaraRaderaTack, Lena. Ska ni inte ta en omväg upp hit? ; )
SvaraRadera