More is more: Matisse

När jag tröttnat lite på både ord och musik, låt oss säga klockan 23.00 en torsdagkväll, efter en dag med nyheter både om Corona och om skådespelare och om musiker som gjort en platta om dödsångest, och om hur lång tid det tar att framställa Coronavaccin, och om de nya supertragiska dystopiska romanernas oerhörda vikt på vågen, och när jag dessutom hört lite för mycket arior på radion för att jag inte gitte stänga av - då är det dags för paus.

Då ser jag på bilder.

Foton från mina resor, ansikten, mina käraste, men allra helst konst: Jag försjunker kontemplativt i Corots dimmiga utsikter och låter mig fyllas av Monets fantastiska ljusskimmer, eller av Matisses snygga interiörer. Som här ovan. Finns inga moraliska gränser för vad karln kan roa sig med. Och det är skönt, det är lek, det är liv. I motsats till en hel del av vår samtida bildkonst som är urtråkig, gravallvarlig och som när den ska leka bara geggar på med lån från alla håll, och särskilt från andra konstnärer.

En era av minimalism övergick i popkonst som övergick i konceptkonst, och nu sitter konstnärerna i installationer och gråter med varandra. Synd på nåt vis. Men det är väl tiden. Den förtjänar en och annan gråtattack. Men jag går inte på utställningar för just det.

Märkligt är det ändå alltid att hjärnan och hjärtat gör sitt lilla hopp när jag övergår från ord (nyheter, kulturartiklar, romaner whatever) till bild. Att jag omedelbart faller in i ett kontemplativt tillstånd. En sorts stilla lycka. Sån är min kärlek till konsten.

PS: Det är bara några tomma avocadoskal som ligger där på bordet.

"It´s a shitshow!"

Om ni bara ska läsa en artikel idag, som man säger, så ta den här, om en ny bok som avslöjar skitshowen i Vita Huset. Det enda som retar mig är att Martin Jönsson i DN inte kunde få åtminstone 6.000 tecken till för en riktig genomgång av de här grejerna, så som det skulle sett ut i The Times eller Le Monde. Och detta efter att vi har hört evinnerliga radio-och-tv-program med respektfulla nullifierings-journalister som talar om att: Donald Trump säger, Trump anser, enligt Donald Trump osv, som om karln överhuvudtaget var värd att tas på allvar. Nej, det är en okunnig, maktgalen, falsk jävla show, ladies and gentlemen, get real!

Som kask till kaffet kan det kanske vara fint med en intervju med demokraten Elisabeth Warren, i The Rolling Stone. 
Och så en lite längre och grundligare depprunda med den alltid kämpande Robert Reich i The Guardian. Ja, det var allt från Amerikat för idag. Fler brev hem till bygden lär komma.

Bästa musiken idag: Anton Bruckner

Vi äter en helt vanlig middag, torsk med smält smör och pepparrot. I bakgrunden står radion på lågt, men när den här musiken sätter igång måste jag resa mig och sätta upp ljudet. Måste även sluta äta en stund. Det är Anton Bruckner, andra satsen i nionde symfonin, musik som höjer atmosfären, musik som jag sent upptäckt hur mycket jag gillar. Ursäkta, säger jag, till middagsgästen. Nu bara lyssnar vi.

Dramatiken är omistlig, men också denne artonhundratalsmans påfallande modernitet. Upprepningarna, symmetrierna; allt det där som sen blev elementa för minimalisterna, ibland till leda. Hos Bruckner är det strålande nytt och livfullt. Även betoningen av rytmiken är djärv. Tyvärr kunde jag inte hitta den satsen med Claudio Abbado som dirigent, utan ni får nöja er med Karajan. Good night and good luck!

Wolfgang Herrndorf - vackraste tyskan jag läst i år

Det goda med nätet: Jag hade aldrig hittat den här författaren utan det. Slumpens skördar. Precis som när jag hittade Faulkners As I lay Dying (som jag skrev om här.) och Sofia Robergs blogg Axon Terminal, långt innan hon kom ut med sin diktsamling (som jag skrev om här.)

Men Wolfgang Herrndorf alltså. Mannen med det kanske vackraste tyska språk jag läst. Som fick mig att ägna dagar åt att sitta och läsa högt och återfinna mina egna tyska ljud, de jag haft med mig från barndomen och de tyska hembiträdena och inte egentligen praktiserat sedan min vän österrikaren Robert Pick dog för några år sedan.

Herrndorf var konstnär innan han blev författare och har skrivit ett par böcker, däribland Tschick, Sand, och några till, flera prisbelönta, som fått stor uppmärksamhet, men inte i Sverige. Men den jag hittade heter Arbeit und Struktur, och handlar om de sista tre åren efter en cancerdiagnos. Hjärntumör.

Men den handlar om så mycket mer. Här finns inget ält. Sakligt och aggressivt tar han sig an sin sjukdom. Sakligt: Hur länge? Ska jag verkligen orka flytta från min lilla etta, som är trång även för en författare. Hur i helvete ska jag orka med all byråkrati och allt släpande som ingår i en flytt? Han står inte ut med att gå på visningar. Han ger upp. Så småningom hittar hans kvinna en lägenhet på högsta våningen, där de lever med utsikt över en stor esplanad. Han glädjer sig åt himlarna, det sista han har.
Och författarna: Don DeLillo, Munro, Mann.

Men han är också en vanemänniska, cyklare, simmare, läsare. De ständiga utflykterna till en sjö i parken med vänner eller ensam är njutningsfullt beskrivna. Allt det vackra han ser, under träden, utmed Schönbrunn, vid Plötzensee, Tegeler see och Leopoldplatz, förstärks av tidens korthet. Han ser allt med förgänglighetens klarhet. Också vännernas ansikten - och vänskapen är stark och hjälpsam i denna bok.
Han gråter förtvivlat mot sin kvinnas axel. Han tänker frenetiskt på hur han ska hinna skriva ett par böcker till (han hinner en, förutom denna dagbok), och han är totalt disciplinerad. Han har inte tid med onödiga eller sentimentala besök. Han avvisar bryskt en gammal bekant, eftersom han behöver all sin tid till skrivandet. Livet är för kort för småprat. Med tiden försvinner också hans talförmåga helt. Han blir sittande passiv på en stol bland vänner som festar. Han tänker allt oftare på att avsluta sitt liv själv.

Men så är han också så oerhört uppmuntrande förbannad, på ett roligt sätt: Arg på alla  fantasilösningar rörande cancer, antroposofiska kurer med ringa resultat, tanter som hör av sig med sina skenheliga förslag, alternativa kostkurer och gud vet vad som inte kan hjälpa. Han föreställer sig att han, förutom de nära vännerna och vårdspecialisterna, står helt allena med sin död, avvisar också all religiös tröst.
Men det är den humor, skönhet, filosofiska intelligens och frenesi med vilka han kämpar sig igenom allt detta som gör det till en omistlig bok. Den fullständigt ärliga forskande redogörelsen för allt som händer inom honom, allt av värde, all galenskap, all smärta och ömhet. Stort.
Ni måste läsa, alla som kan tyska måste läsa Wolfgang Herrndorf.

Fick just veta att hans genombrottsroman Tschick finns utgiven på svenska: Nilsson förlag, de har även gett ut översättningen av Arbete och struktur.

Cecilia Bartoli - den gudomliga

Eftersom jag inte är nån fan av opera missar jag ofta sångare som hörs mest i den kategorin. Därför har jag inte förrän idag fattat Cecilia Bartolis storhet. (Min svåger som älskar opera har naturligtvis fattat för länge sen). Men just idag fick jag alltså den där konstnärliga chocken som bara uppstår ibland, när någonting är otroligt bra. Cecilia Bartoli sjöng Giovanni Antoninis "Mancare Dio Mi Sento", tidigare i världen ofta sjungen av kastratsångare. Man tackar att det var hon idag.

Begeistringen var stor, lyfte till taket och vidare: Denna människa har fullständig kontroll över sitt instrument; det känns som om hela orkestern får rätta sig efter hennes rytm, som i det här fallet var lugn, djup och bärig i varenda ton. Gudomligt vackert. Och urkvinnligt. Sång bär ofta fram detta - det mest kvinnliga och det mest manliga. Man behöver bara höra att det finns, trots all relativisering av könens olikheter. Det manliga, som naturligtvis inte har ett dugg med att lyfta vikter att göra, och det kvinnliga som har ett helt annat djup än att vattna blommor och måla naglarna. Basar och sopraner, tenor och alt, variabler med underbar spännvidd.

Cecilia Bartoli bär sin röst över djupen. Här finns en inspelning från Youtube. Nämnda sång ligger cirka 10 min in.

Maten, natten och flickan

När började maten smaka ihåligt, frågade han. Är det sen det blev normalt att forsla fisk från Nordatlanten 800 mil, för att paketera den i Kina? Eller är det för att...
Han kom inte på något mer just då.
Hon hade just ätit en banan, och hon anade att den kom från en plantage som uppstått på en plats där all naturlig vegetation röjts undan.
I skålen på bordet fanns också mandlar från Kalifornien. Den plats på jorden som använder mest pesticider mot skadedjur.

Ingen av dem orkade tänka så länge på den saken.
De åt och drack och solen förflyttade sig lite, sen kom månen upp. Molnen flög förbi månen, den kom fram, den dolde sig igen. De stod på balkongen i den milda januarikvällen. Runtomkring dem fanns arton balkonger med ljuslyktor tända. Ingen stod på de andra balkongerna.

När blev natten den enda verkliga platsen, frågade hon sig själv, hon kunde inte fråga honom om det, eftersom han var en morgonmänniska. Men om natten, när allt var tyst, när det verkade som om hela världen sov, då öppnade sig andra kanaler, förbindelser som inte var Handels. Rikedomar som inte förtjänades med gifter och underbetald arbetskraft på kinesiska förpackningsindustrier.

När natten kommer, tänkte hon, då blir vi människor så som vi var förr; nattjagande rovdjur, med alla sinnen vakna. Och det är så musiken uppstår. Och berättelserna. Människan drömmer vaket om sin inåtvända jakt, om immateriella förbindelser, utan artificiella tillsatser.
Det är ett motgift. För varenda gift som marknaden producerar uppstår ett motgift av något slag. En utsikt åt ett annat håll. En dikt, eller ett musikstycke. Ibland en flicka som varje fredag sitter vid ett riksdagshus och demonstrerar för livet på jorden.

Kulturen är inte de där abonnemangen till Operan, Dramaten eller ens på Ord&Bild. Den riktiga kulturen är motståndet. Först mot gravitationen: Katedralerna reser sig. Sen mot makten, förslagenheten och lögnerna. Skapa är att verkliggöra det som ligger under, det som snacket och de hemliga överenskommelserna döljer.

Fiskarna som simmar, regnet, dagens långsamma ankomst, skönheten. En idé, en meanderflod, lekande rovdjursungar. Den oerhörda sagan om livet. Politiken satt på håll käft en stund.
Kultur är när maten inte smakar ihåligt. Inte fryst, 800 mil jet, förpackad. Och konst får gärna vara större än debatten.

Målning: Edvard Munch

Poesi i januari: Inger Christensen

Igår skulle Inger Christensen, om hon levat, fyllt 85 år. Den vackraste danskan är hennes uppfinning.

fiskehejren findes, med sin gråblå hvælvede
ryg findes den, med sin fjertop sort
og sine halefjer lyse findes den; i kolonier
findes den; i den såkaldt Gamle Verden;
findes også fiskene; og fiskeørnen, fjeldrypen
falken; festgræsset og fårenes farver;
fissionsprodukterne findes og figentræet findes;
fejlene findes, de grove, de systematiske,
de tilfældige; fjernstyringen findes og fuglene;
og frugttræerne findes og frugterne i frugthaven hvor
abrikostræerne findes, abrikostræerne findes,
i lande hvor varmen vil frembringe netop den
farve i kødet abrikosfrugter har.


Ur Alphabet, 1981