Till Morschan på 7-Eleven

Unga män, som längtar efter Morschan
trängs på 7-Eleven vid Götgatan 
står hängigt i kö och låter phonen hänga

blicken fäst vid Morschan, den mörka
libanesiska bruden som gör alla till familj 
låter en skäggig, mager beundrare kramas,

prata om när de ska träffas, dröja vid
illusionen om att här finns någon för honom,
och sen de andra fem som förlänger

själva kundkontakten med att skämta
ta varor, befalla bort varor, ta dem igen,
snuset, cigaretterna, men tändaren inte

Libanesiskan är mellanösterns Morscha,
eller soukens butiksinnehavare som låter
alla trivas, småfulla puckon, min otålighet

Detta är en mänsklig konst; att låta dem hållas
och vända fumligheten till ett garv,
en show, stort är hennes hjärta, stor är hon. 

Och ibland är det för stökigt....

Jag skrev om Karin Smirnoffs nya roman

Den heter Vi for upp med mor och är uppföljaren till hennes debutroman Jag for ner till bror. Båda på Polaris bokförlag.

Utklipp:

Det ska sägas med en gång: Hon är en mästerlig berättartalang; basen är realism, knapp dialog och väl placerade cliffhangers. Men det är språket och rytmen, lättheten och den svarta humorn som är det originella i hennes konst, och som gör henne till en värdig medlem av den stora skaran odödliga Norrlandsförfattare. Hon tillåter sig mängder av dialektala ord och vändningar, och har man minsta fantasi är man med på att ”armest” betyder ”knappast” och att ”fuse” betyder ”laggård”. Men det är så mycket mer; det är kärvheten och den korthuggna poetiska radbrytningen. Det är en synnerligen inövad känsla för allt praktiskt joks som ska funka i en hårdvinter, eller en älgjakt, eller på hemtjänsten och hotellet. Realismen är in på huden exakt och berättelsen formligen stånkar sig fram mellan olika kärvande ting; bilar som inte startar, vattensjuka marker, hundslädar som trasslar in sig i skogen, sjukdom i hotellköket, dubbeljobb och dubbelt jobb att hålla tafsare stången. 

- - - - 

Karin Smirnoff är en säker psykolog, och skicklig dramaturg. Små förskjutningar i stämningen mellan människor registreras exakt. Däremot känns myllret av gestalter i den nya romanen inte riktigt nödvändigt och ibland är det svårt att se deras plats i väven. Jag kommer att tänka på Graham Greenes råd till författare: En roman ska inte ha för många bifigurer. 

Hela recensionen kan läsas här i dt. Eller i någon av de andra mittsvenska tidningarna: ST, ÖP, Vlt, Gefle Dagblad, m.fl. 

Viva Dag Wirén

När man har lyssnat för länge på Max Richters Vivaldivariationer och längtar efter att höra dem live och när man kört igenom sina gamla Philip-Glass-favoriter, när man inte alltid kan återvända till Bach och när Bruckner känns för omständlig. Ja, överhuvudtaget när man tröttnat lite på konstmusikens pretentioner - kan man alltid återvända till Dag Wirén. Lättheten, leken. Och - om ni ursäktar - vilken manlig energi!
Listen folks, be happy!

Kastanjeträdet

Idag är det den tiden. Den höga kastanjen på gården, som sträcker sig upp mot takåsarnas höjd och över, blommar för fullt igen. Jag häpnar varje vår över den överdådiga blommen. Finns inte ett till kastanjeträd i denna stad som blommar så ymnigt. Kanske beror det på min bästa och flitiga granne som ständigt berikar gården med nya plantor, träd och växter: Japanska rönnar och pioner av alla de slag, rodondendron och tulpaner, kryddväxter och humle, kinesisk bambu (grön hela vintern) och klematis, och som samtidigt gött varenda rabatt med naturlig hönsskit som säkert också kommit kastanjen till del. Detta är den praktiska avdelningen av det himmelska. Här kommer W. B. Yeats.
  
O chestnut-tree, great-rooted blossomer,
Are you the leaf, the blossom or the bole?
O body swayed to music, O brightening glance,
How can we know the dancer from the dance?

Bilden är inte från vårt träd, det blommar dubbelt så mycket. Men jag är igen mobilfotograf.

Kapitalism med ett mänskligt ansikte...

....och den korkade nationalismen får man på köpet.

Och så har vi de övergödda typerna, som gjort miljoner på urusla flyktingboenden samtidigt som de skott sig själva med en fullständigt löjeväckande lyxvilla i leksaks-kunglig stil. Samt lyxbåtar, lyxbilar, medan flyktingar sov fem stycken i små små rum.
Denna vedervärdiga människosort, som inte tvekar att sno åt sig allt de kan komma över. Lågheten. Men någon smartare, klokare form av kontroll hade ju behövts både på flyktingboenden, och på Nya Karolinska, bland annat. För det är inte så stor skillnad på vissa moderata folkvalda politiker och deras lilla krets av ingifta och middagsgäster (som också suger ut så mycket de kan under skenet av konsulter i "arbete") och de här råbuffliga uppkomlingarna. Det är som om kontrollinstanserna lever kvar i nån sorts hygglig bild av världen, de har inte fattat att hela skiten är Trumpish. Kapitalism med ett grisansikte.
Så: Hur många övergödda direktörer från denna till Bert Karlsson ska svenska skattebetalare göda år ut och år in? Expressen har bara skummat den sura grädden.

Och här finns en tidigare artikel om samma fenomenala grisigt giriga omständigheter. Intressant att det kan pågå utan kontroll från myndigheter.

Japanerna och körsbärsträdet

Jag gick den vanliga vägen till postutlämningen för att hämta en bok. Rundade hörnet och tog vägen genom den höga portgången och ut mot den lilla parkplanteringen. Där stannade jag till och kände hur hela mitt ansikte ljusnade. Körsbärsträden framför mig stod i blom. Vit blom, inte rosa, som i Kungsträdgården.
Jag saktade mina steg och såg upp i blommande grenar. Rundade den lilla parkytan och la märke till två andra människor under trädet längre bort. Två korta, smärta människor, svarthåriga asiater. De stod stilla. En kvinna, en man, på var sin sida om körsbärsträdets nedhängande grenar. Jag tänkte att de nyss anlänt och nu firade sakura.
Jag svängde runt parken i riktning mot den större esplanaden men behöll träden i vänster öga. De två japanerna stod fortfarande stilla. Raka, tysta, såg de upp mot blommen. Rörde inte ett finger, än mindre någon mobilkamera. De bara stod så. Som i zenmeditation. Och de fortsatte stå där medan jag fördröjde mina steg. Säkert stod de kvar en stund efter att jag passerat, och andra, som förstod dem, eller inte. Nu har de blivit en bild. Och körsbärsträden har blommat över.

Hästen, bältan och påsken

1.

En svart häst springer in i ett kalkbrott

Den springer runt som i en manege

Kalken dammar upp och hästen

försvinner i ljusgrå rök

När den kommer ut är den helt vit

Ett regn börjar falla, det faller häftigt

Hästen blir sakta svart igen

Jag kommer med ett ämbar vatten

Hästen dricker sig otörstig

Vita droppar av kalk faller

från hans ögonfransar

 

2.

En bälta ligger hoprullad till ett klot

Inuti mumlar rösterna av andra djur

Var är den? Vi kan inte se den.

Med ens överröstas alla röster

av en stor kör, som sjunger Halleluja

Bältan rullar upp sig och börjar envist

gå i riktning av Händels Messias

Det är påsk, och bältan har bråttom.