Lydia Davis

Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is, again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.
Heart feels better, then.
But the words of head do not remain long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.

Fenomenet Björn Ranelid

Björn Ranelid, har ni hört talas om honom? Det är allt en rolig pöjk. Igår sändes en film på TV om honom, och jag blev påmind om varför så många retar sig. Ranelid har fått utstå en del spott och spe, och ibland rena lögner av rättfärdiga vita kvinnor. Några gånger så närgånget elakt att det har tagit honom hårt.

Han är alltså allt det där som "vi" svenskar har svårt för: Han skryter ohämmat om sig själv (något som numera bara är acceptabelt i medelklassen på Twitter). Han har den vackraste tomten på hela Österlen, och den bästa fysiken, och den mest hängivna publiken. För att nu inte tala om hans språk, som är det mest originella bland svenska författare.

Samtidigt är han en riktig show-man, som hämningslöst och glatt håller låda för en publik av läsare och andra trogna. Man kan tänka sig tråkigare författaraftnar. Ranelid börjar med att vissla en sväng. Sen går det av bara farten. Mycket i hans liv tycks gå med fart. Och själv finner jag det oemotståndligt att gamla Skåne kan producera såna här tävlingsmänniskor med uppenbara talanger. Varför reta sig? Varför föredra den grå och ödmjuka kåren av lagom-svenskar? När folk tydligen behöver en artsegen entertainer som Ranelid?

Det är rätt länge sen jag läste honom, men det jag läste då var bra. Om Stig Dagerman, om hans egen barndom, om Mördarens öga. En gång intervjuade jag Björn Ranelid. Det är ingen tvekan om att han är en av de varmare, öppnare konstnärer/författare/filmare/musiker jag intervjuat. Rätt ofta har jag intervjuat kulturpersoner jag redan anade att jag tyckte om, och han är en av dem.

Men åter till filmen: När han på besök i sin sons ateljé i Amsterdam (tror jag det var) börjar lägga sig i hur sonen målar får jag riktigt dåliga vibbar. En så dominant pappa borde aldrig säga pip om sin sons måleri, särskilt som hans egna målningar är rena amatörgrejer, och sonen är inne i en utbildning till konstnär. Där går gränsen för min tolerans mot yvig personlighet. Låt för helvete sonen sköta sin konstnärliga utveckling själv. Det finns helt tydligt EN sak du inte är bäst på Björn; och det är konstnärlig pedagogik. Hör du mig?


(Lördag 24/11 går filmen om honom i repris på Svt 2. 13.00)

Grandiost flams

En av våra största kvällstidningar ägnar alltså en kultursida åt absolut garanterat meningslöst flams. En förolämpning inte mot mig och andra läsare (eller jo, förresten) utan mot själva begreppet kultursida där nu ett par självupptagna borderline-benägna skojare får vräka ut sig, full show. Nästa vecka: Visa pattarna och gå all in.
Jag är rädd att den konservativa Sanna Rayman hade lite lite rätt om Montelius. Och jag hoppas Bo Strömstedt har det fint i sin grav. Ty över hans döda kropp skrivs nu flamsets kulturhistoria.

P.S- Detta har alltså mycket lite att göra med den skrivande recensenten Montelius på samma kultursida, ofta skriver hon mycket bra.

Marina Tsvetajeva

Jag skickar vidare den här dikten som Björn Kohlström - allmänt känd som Bernur - publicerade på Twitter igår. Tycker mycket om den. Och så är jag är född i Augusti.

The Social Family Fake

När jag häromdagen tyckte jag gjorde ett fynd på Hemköp, genom att köpa två kilo äpplen i påse, för extrapris, visade sig hela vidden av vårt samhälles förvandling till äganderåttornas paradis. Miljardrika Antonia Ax:son Johnson gjorde sig alltså lite rikare genom att sälja frukt. Vid öppnandet visade det sig vara kantstötta äpplen, såna som fallit från trädet, och när jag skulle göra något av dem fick jag skära bort ungefär 80 procent av de två kilona. Det blir ett skyhögt kilopris.

Men - som sagt - äpplet faller inte långt från päronträdet, och nu har vi fått in den här mentaliteten också bland alla landets uppkomlingar. De som säljer sin hyresrätter till folk som renoverar och säljer om igen med miljonvinster till nästa som renoverar och säljer om igen (bara det en idiotsyssla av onödigt mijljöavfall). Eller de som köper nybyggda lägenheter enbart för att sälja dem vidare några månader senare, med en säker vinst på någon miljon varje gång. Jag säger inte att dessa lägenheter är kantstötta. Det som är kantstött är mentaliteten. Ta allting från alla så fort som möjligt, lura, ljug och bedrag. Sug ut skattepengar till undermåliga skolor. Ge bort sjukhus och skolor för en struntsumma till dina egna partivänner. Skatteplanera. Ät upp miljarder ur folkets samlade skattekista genom smarta upplägg som omdirigerar pengar som du aldrig ens betalat till ett fejkkonto där du låtsas ha betalt och NU BÖR FÅ UT DIN SKATTEÅTERBÄRING. Den nya "överklassen" saknar all heder. Etik ska vi bara inte tala om.

Det är de hagalnas epok. Ynkliga själar som tror att de blir finare och finare av att ta mer och mer från andra. De har ingen skam i kroppen. De är inte "överklass", de är jordens drägg. Om samhället någon gång tidigare betraktats som en familj, där man håller ihop, visar solidaritet, tar en viss skärv från de rika och ger till de fattigare, så närmar vi oss ett tillstånd där de omvända förhållandena råder: Ta från de fattigare (via statskassan eller kommunbudget) och ge till de rika som saknar skam i kroppen.

Nya Karolinska är bara toppen av ett isberg av swinging utsugare som ger till sina kompisar, behandlar kommunala uppköp som sin egen lyxresa jorden runt, och DESSUTOM KOMMER UNDAN MED SKITEN. I Danmark finns uttrycket: "De små tyver hænger mand, de store lader man løbe". Och det är samhällets stortjuvar som nu kommer undan i snart sagt alla länder. De äger världen. Och de sprider sin ynkliga mentalitet till minsta lilla undermåliga sprätt av en uppkomling. Idealet är numera endast ett jag-vill-ha-ideal. Det söndrar samhället, det söndrar familjer, och det kommer att göra den här planeten obeboelig innan det är utbytt mot en större, mer varaktig inställning.

"There is no such thing as society" sa Margaret Thatcher, ett numera överciterat uttalande. Med denna 80-tals-slogan har varje västerländskt samhälle kukat ur sin kraft och blivit till ett bidragssamhälle för redan rika. Kanske är det bara klimatkatastroferna som kan få samhällets skuta att vända i sjöarna. Innan haven äter upp våra stränder, bränderna härjar våra skogar månad efter månad, barnen svälter ihjäl och de rika räddar sig upp i sina falska idyller bakom murar av lögn.


                                                          @@@@@

Här en länk om svenska skattesmitare. Och nu senats: Skatteplanerarnas "masterplan": Minst 70 miljarder stulna från europeiska skattebetalare. Och här finns länken till den stilfulla penningtvätthärvan i Danske Bank, cirka 270 miljarder av kriminella pengar.  Avslutar t.v. med den här rara kvinnan som svindlat danska staten på motsvarande 147 milj kronor. 
Den senaste artikeln om skattefusk i AB idag. 130 miljarder/år.
Annat tips för dem som orkar gräva i girig-mentaliteten är att googla på skatteavdrag och skatteupplägg på nätet. Finns hur mycket som helst.
Och nu bygger bostadsrättsföreningar in sig bakom taggtrådsstängsel till skydd för de andra, de som bor i hyresrätter.

PS: Några dagar senare köpte jag två kilo äpplen på Coop för samma pris. Alla var friska. Trots att Coop också haft sina skandaler på senare år, så gjorde dessa äpplen mig lite mer förtröstansfull om framtiden för det som en gång var min mormors fars första politiska kamp: Kooperativen för bruksarbetarna i Högsjö.

Jordan B Peterson + Masskjutningar

"I think the right of bearing guns is one of the markers of a free Society".

Jordan B Peterson i en you-tube-intervju, som ni kan hitta själva om ni googlar på "Jordan B Peterson + masshootings", där han också berättar om hur många vapen hans far har, tror det var uppåt 120.

J P B är ett utmärkt exempel på överdriven fadersbindning och överdrivet överjag. Men vi kan lämna honom därhän, för så här ser amerikanska masskjutningar ut på kartan. Ni kan tydligt avläsa den skrumpna resten av "manlighetens" hummerklo (krabbklo enligt JBP) nere i Florida (lämpligt nog eftersom det är den landsända där storkrabban Trump oftast lägger sig på rygg och sprattlar med klorna i luften efter sina feta krabbutsvävningar på golfbanan).

Inte för att jag är genus-certifierad feminist, MEN: när Svd:s Ivar Arpi ska crowdfunda ett bokprojekt till försvar för den (i Sverige så) förtryckta manligheten, mot de hemska genuspedagogerna, så blir jag både motvilligt nyfiken och lite full i fan: Alltså en dumhet upphävs inte av en annan dumhet. Och Jordan B Peterson - Arpis nya idol - inte bara skriver pekoral, han talar dessutom som en träbock. Good luck with that one!

PS: Krabb-sociologin är alltså en av Petersons favorit-tankar: Inget nytt där, samma sociobiologism som på 80-talet.

Sorgebok över en förlorad värld

Lyra Koli, Allting Växer (Modernista).

Golfströmmen har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt nynnande mantra i Jossis hjärna: mandelblom, gullviva, kattfot och blå viol.

Nutiden är ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden. Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.

Eftersom karaktärerna i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn. Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren sörjer med dem.

Jag tänker helt konkret, att människor som har ögonlockssensorerna fulla av virtuella världar, naturligtvis inte ens drömmer sina egna drömmar längre. Det skriver inte Lyra Koli in i romanen, men det är en obehaglig underton, kopplad till nästa nivå av individuell förintelse: Berättelsens förvandling från artificiell värld till desperat ”biologism”. En organiserad grupp, vars vilja är att låta naturen ta över, inleder vidriga labbexperiment där djur och till sist en människa offras – som alltid i sekteristiska miljöer – för den goda saken. Det är den labila och självutplånande Jossi som blir gruppens martyr. De otäcka beskrivningarna av hennes kropps förvandling har lånat mycket från skräckfilmsgenren, men också från närmare håll, som till exempel Macchiarinis experiment med dysfunktionella luftstrupar.

Från de infekterade såren steg en tydlig lukt av var. Hennes hår hängde i brungröna testar, slickade sig slemmigt mot de insjunkna kinderna…under de fladdrande ögonfransarna skymtade jag hennes blodsprängda vitor.

Det handlar inte enbart om en framtid styrd av artificiell intelligens, det handlar lika mycket om nutiden. Det är hälsoappar, stegräknare och ständig uppkoppling utvecklat tio steg vidare. Scrollandet och flykten till konstgjorda miljöer har tagit över livet, liksom plastikkirurgin och uppvisnings-mentaliteten gjort allt naturligt åldrande omöjligt. Fiffigt är det också att låta den virtuella psykoterapeuten låta som en ytterligt mekaniserad KBT-psykolog.

I början är det en seg läsning. Som att se ett uppifrån-foto av ett laboratorium, där enstaka figurer kan omplaceras utan större betydelse för helheten. Som om en drönare betraktar dem. Det är möjligt att denna utstuderade tråkighet är avsedd, det artificiella livets tristess ska inympas i läsaren.

Men även längre in i berättelsen känns den här boken tung som en sten; en sten som rullar genom alla de kvasi-virtuella miljöerna där Jossi, Mads, Monica och de andra rör sig, halvt zombifierade av sin apparatur; sina hormon-och- humörprogrammeringar, och sin ansamling av gulliga foton från takträdgårdarnas små oaser. 

Historien stelnar till i demonstrationer av framtidens rekvisita, och tappar energi. Vill man ha en mer vital framtidsdystopi ska man läsa Doris Lessings Shikasta - därför att ett konstverk, en roman, behöver ett flöde, någonting som löper utöver det tänkta innehållet. Det finns mycket sällan här. Ändå grips jag av respekt för Lyra Kolis allvarsamma hållning: Skrivandet som social dimension, för diskussion, för ett moln av fladdrande sidotankar. Det är trots allt mycket värt att skriva den här sortens roman just nu, i det kritiska ögonblicket mellan ett naturförsvar, en naturförstörelse och en tilltagande optimism för AI och teknologiska experiment, ibland helt utan kontakt med den jordiska verkligheten.

Tidigare publicerad i DT, Gefle Dagblad, ST, Vlt, ÖP med flera mittsvenska tidningar.