Babianernas Brexit och De debilas Kapitalism

Och ja - mitt i ökenhettan - måste det ändå tas om igen; att vi har gått in i den tredje ekonomistiska eran, den som handlar om grandiost kriminella inslag i "demokratin". Vi har Trump som glufsar runt i sina gamla vanliga trötta hjulspår, och i det ärorika Drottningriket Brittania har ett par dribblande ökenråttor fastnat i en råttfälla av juridisk disciplin, som hävdar att de fått mer pengadonationer än vad som var "the limit" för pro-Brexit-kampanjen, samt att de mörkat dessa pengar som vore de till dem själva. Så gulligt att Drottningriket kan sätta åt dem för dessa tre, fyra, fem miljoner för mycket. Medan världen i övrigt pågår som den pågår.

De redan havandes vill hava mer, stjäla mer, gömma mer pengar, fly mer skatt, ljuga dygnet runt för sina närmaste och sina institutioner, förstöra mer av naturen, leja fler yrkesmördare, samla mer vapen och atombomber, gräva efter den sista oljan, förstöra totalt för framtida generationer och ja - mitt i ökenhettan nås vi av budskapet som var som hittat - de vill också privatisera vattnet. En affärsidé i 30 - 35 grader celsius är ju en affärsidé så god som någon. Go for it, förstör absolut allt. Eller så gör vi vad vi kan för att rösta bort de värsta jävla degenererade kapitalisterna, här och i alla andra länder. *)

Det räcker ju att titta på hur de ser ut för att fatta att det här är den lägsta generationen av kapitalister som någonsin existerat på jorden, fullt jämförbar med de mest debila och mordiska romerska kejsarna. Steve Bannon med sitt uppsvällda ansikte, Trump i sin groteska gestalt, Putin och hans stelkrampade kinder, Boris Johnsons infantila skiter-väl-i-allt-look, och alla de där ytterst besynnerliga snubbarna i den amerikanska kongressen, varav minst hälften ser ut som om de kom från maffian eller är hopmixade i ett labb. (Jag vägrar skicka bilder). För att nu inte tala om det retarderade gänget i Vita huset.

Men visst - redan Jesus visste ju detta - "så skola de sista bliva de första och de första skola vara de sista". Han menade nog på väldigt, väldigt långt sikt. Att glufsande babianer till maktmänniskor skulle ut, och människan skulle framträda. Nån jävla gång! Låt oss hålla ut!

*) Jag gör ett undantag för Soros in his old age.
_ _ _ _ _ _ _

Här finns artikeln i The Independent. 

Och som ett tecken av mer oskyldig art: En haj har siktats några meter från badstranden i Cornwall.
Mer om hajarna och deras planer kan ni nog läsa i de flesta engelska tidningar idag.

"Official Brexit organisation, fronted by Boris Johnson and Michael Gove, breached electoral law by co-ordinating illegaly with another group"

“These are serious breaches of the laws put in place by parliament to ensure fairness and transparency at elections and referendums.”

PS: Och det är alltså den sjukligt nyliberala "tankesmedjan" Timbro, som igår lanserat den nygamla och dåliga idén om att privatisera vattnet, med en skruvad länk till miljön bla.bla. I själva verket finns det inget farligare än att ha privatiserat vatten i mänskliga nödsituationer. Här finns den artikeln för er som inte genast vänder ryggen till.

PS 2: Jon Weman om den dåliga nygamla idén att privatisera vatten.

En dikt som bara kom, men vems?

Kan ni, mina ytterligt bildade, förfinade och saligt litterära läsare, med era geniala preferenser och era stolta traditioner, med hela er arsenal av duktighet och gott minne, med er väluppfostrade hybris och era irrelevanta faiblesser - tala om för mig var den här dikten kommer ifrån? Den bara hampade sig in någonstans, och sen har jag glömt författaren. Men jag tycker så mycket om den.

Gunnar Pettersson, författaren till den roliga, kunniga London-boken, (som kom i våras) löste detta åt mig och alla våra bloggvänner: Det är Jane Hirshfield som skrivit dikten.

Näckrosen

Foto: Johan Lif.

Karen Armstrongs bok om våld och religion

Jag skrev in den ganska långa artikeln om Karen Armstrongs bok på  björnstrand backwater. Artikeln, men framförallt boken, bör läsas av alla som är det minsta intresserade av detta stora, svåra ämne.

"Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig."

"Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland."

Hela artikeln här.

 

Maja Lundes roman tippar över i lärodikt

De första sidorna i Maja Lundes roman Blå (Natur&Kultur) är kanske det vackraste jag läst det här året. Men inte bara det vackraste, det visar också på en vidunderlig förmåga att göra ett fjäll, en glaciär, en fors, till något djupt berörande, att skriva in människan i naturen så att de två blir ett sammanhang.

Lunde som 2016 kom ut med den kritikerrosade romanen Binas historia har utlovat ett ambitiöst projekt; en kvartett av romaner, alla tillägnade vår tids stora frågor; klimatet, miljöförstörelsen, fattigdom, torka, hunger. 

Romanen Blå är uppdelad på två röster, två medvetanden, Signe och David. Signe är en sjuttiosexårig kvinna, sedan länge hemmastadd i det vidunderliga landskapet vid Ringfjorden som inleder romanen. Hon är journalist och miljökämpe, och hennes återkomst till landskapet berör också alla hennes minnen, en barndom, en kärlek, kampen mot miljöförstörande utvinningar av vattenfall och sjöar. Till sist även en kamp mot de fiffiga företagare som säljer utsågad glaciäris som lyxvara till drinkblandare söderut.

David är den andra huvudfiguren; en flykting som lämnat ett uttorkat Sydeuropa bakom sig. I sällskap med sin lilla, viljestarka dotter gör han vad han kan för att överleva i 2040-talets klimatkatastrof, och drömmer om att förflytta sig vidare, närmare vatten, närmare ett nytt liv.

Om Maja Lundes första roman Binas historia hölls ihop av en stilistisk säker berättarton och en lätt arkaiserande stämning, så är den nya romanen mer stilistiskt vacklande. Som så ofta med roman nummer två, under trycket av ett stort förlag, verkar hon vilja för mycket: Fånga en hel civilisations försyndelser och tragiska klimatförändringar i ett par vardagsnära och symboliska öden.

De kapitel som handlar om Signe, är ofta storartade, med stark inlevelse i både fjällnaturen och havet. Den arga, mot miljöförstöringen kämpande Signe, som också kämpar i sin segelbåt mot väder och vind, som kan tackel och tåg och kartor, är en kvinnogestalt att minnas. Det är också där författarens egen erfarenhet är tät; hon kan havet som en riktig seglare, hon är genuin i protesterna mot miljöförstörelsen, agget som rör sig i Signes skalle. Och hon kan skriva om väder och vind, dimma och vatten så att man känner det på huden, under händerna.

Kapitlen med David och hans dotter Lou, är svagare, mer ”gjorda”. När man vet vilka överjävliga läger Rohingyer befinner sig i, eller delar av den syriska befolkningen, blir det lite för journalistiskt att en författare som en gång besökt ett flyktingläger i Aten åtar sig att skildra den erfarenheten. Det beror inte på ”appropriering”, det beror på en didaktik som inte lyckas bära upp persongestaltningen. I stället fylls lägerberättelsen av små, torra detaljer. Vattenbristen, hungern, smutsen, all brist, som ska levandegöra livet i lägret är alltför tydligt installerade av en duktig hand, och dialogerna är taffliga. Dialog är överhuvudtaget inte Maja Lundes starka sida. En enkel invändning är att hon skriver alltför många onödiga ”sa han”, ”sa hon”, som sammanhanget skulle klarat sig utan. 

Man önskar att hon låtit de inre rösterna, och naturströmmarna hållas med sitt, och skippat lärodikten. Signes mycket starka historia kunde burit hela romanen. Det är nämligen där de mest levande processerna pågår både i psyket, och i berättelsen om en bygd, en natur och dess förstörelse.

Invändningarna till trots vill jag gärna höra Maja Lunde behålla sin stolta röst i de böcker hon planerat. För det mest levande i den här romanen är stort, sant och argt på ett sätt man bara kan älska.

Tidigare publicerad i ST, Dt, Gefle dagblad m.fl. mittsvenska tidningar.

Umberto Eco om fascism

"To people who feel deprived of a clear social identity, Ur-Fascism says that their only privilege is the most common one, to be born in the same country. This is the origin of nationalism. Besides, the only ones who can provide an identity to the nation are its enemies. Thus at the root of the Ur-Fascist psychology there is the obsession with a plot, possibly an international one. The followers must feel besieged. The easiest way to solve the plot is the appeal to xenophobia. But the plot must also come from the inside: Jews are usually the best target because they have the advantage of being at the same time inside and outside. In the US, a prominent instance of the plot obsession is to be found in Pat Robertson’s The New World Order, but, as we have recently seen, there are many others."

Läs för Guds skull hela artikeln i The New York Review of Books. 
Den är så rik, och bra. Tack till Joachim Zander, som tipsade.

Klådan - ett etiskt dilemma?

Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?

"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"

Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.

Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.