Trump som symbol för den sålda människan som låtsas vara rik

Trump, Donald. Född etc. Utbildning? Casinon, golfbanor, realityshower, skönhetstävlingar, etc.
En showman som med hjälp av pappas pengar fixat sig fram i affärsvärlden, men som - trots sitt eget skryt - lämnat mängder av havererade företag bakom sig. Illa behandlade anställda. Noll arbetsetik. Skulder. Men inte så stora skulder som svärsonen, nepoten, Jared Kushner. En till ihålig idol ur den amerikanska drömmen.

Den amerikanska ytan som alltmer börjar efterhärmas bland overkliga svenska drömmare:
Massor med skulder på banken och ideliga renoveringar "för att göra intryck på folk som man egentligen inte bryr sig om", som Imre Kertész skrev. Det kan verka som en liten sak. Men man ska alltid lita på reklamen. I reklamen är det en jättegrej, liksom i de eviga teve-programmen om renoveringar, husköp, en Ernst som tipsar om hur vi kan lulla in oss totalt i en mammas-gosse-värld av grilla, fixa, greja, snygga till, "nu är jag riktigt nöjd", som Ernst brukar säga, som om vi inte redan fattat det. Hur nöjda alla är.

Särskilt nöjda är kanske de som - i enlighet med den stora Trump-dockan - lyckats lista till sig en hel massa på andras bekostnad. Det syns förstås inte i reklamen men gör sitt intryck i ständiga försämringar av andra människors liv, de som ännu inte är bank-ägda bröstopererade näsopererade Las-Vegas-varelser, utan vanliga hyggliga människor, som arbetat ihop sin lön, som bodde i ett hyggligt hus, ägt av allmännyttan, som litade på sina grannar, folkvalda m.fl. att de aldrig skulle bli som Las-Vegas-Casino-människor.

Men vad vet man?

Casinovarelsen är i Sverige benämnd bostadskarriärist. Alla som vet något vet numera att dessa förstörde trivseln i absolut alla hus de någonsin kom in i. Och att de numera reser runt i Sverige och ser sig om efter lägenheter som kan renoveras upp och säljas snabbt, och att de ofta inte ens betalar skatt för sina miljoninkomster. För vem kollar? Vad jag hört från min egen bostadsrättsförening är det ingen som kollar om dessa renoveringsrobotar överhuvudtaget betalar skatt. Man svarar undvikande. Det är detsamma som att flera tusen lägenhets-fifflare åker runt i Sverige och har gjort detta till sin affärsidé. Briljant. Om man är Trump. Cyniskt och destruktivt för samhället, för alla oss och våra förfäder som var med och byggde allmännyttans husbestånd. En del av den svenska socialdemokratin som glömdes bort samtidigt som ekonomisten Kjell Olof Feldt började sätta sitt bankarschle på partiets stolar.

Resultat, kära högersossar: Vi har ett land där vem som helst kan sko sig på det som var folkets egendom. Skolor, sjukhus, hyreshus. Varsågoda fixare!
Folk - som likt Donald Trump - förgiftar miljön för alla omkring sig. Därför att de endast tänker på en enda sak; att förmera sitt ägande. Bryt ner väggar, bygg om rör, bullra i månader i streck, även lördag/söndag, och gör det med bostadsrättsföreningarnas goda minne, eftersom de också är helt Trumpifierade; huvudsaken är ju att nån sno-åt-sig-typ höjer värdet på bostäderna i huset.

Huset har nämligen, precis som Donald Trump, Jared Kushner, och hela USA, stora skulder. Skulder som uppstått på grund av alla dem som gick in och ut  i huset i 10 år och gjorde sig en hacka.
Arbetslag efter arbetslag. Svart arbetskraft. Billigt för Trump, billigt här. Resultat: Läckande rör, mögel i tak, felbyggda altaner, dysfunktionell hiss, men vafan - vi ska ju ändå sticka härifrån, vi som sticker från allt skit och lämnar över det till andra. Vi låtsasrika, med alla våra lån på banken. Och så de halvkriminella, som utnyttjar Sveriges byggbestånd, men inte betalar skatt för det som århundraden av svenskar byggt upp.

I varje hus en Trump, snart en i varje familj. Det är den amerikaniserade motsvarigheten till kommunismens statliga kontrollanter. Här är kontrollen helt enkelt pengarna. Vad man kan ta från andra, och komma undan med. Vilka samveten som köper sig fria. Vilka samhällsregler som upphör att gälla, vilka dagliga doser av fixarnas buller människor ska stå ut med, för pengarna.

Pengarna är det nya samvetslösa samvetet. Säg goddag till Herr Trump i Spegeln. Och invänta bostadsbubblan med saktmod. Du kan bli president. Eller något annat, som också är på låtsas. Ett lån. En bubbla. Ett jagande efter vind.

"Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me." (Imre Kertész)

PS: En helt annan sak är ju att människan kan ha en naturlig stolthet, utan tillsatser, så att säga.
       Men det vet man nog inte riktigt vad det är längre.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Se även: 
Marknaden vill ha bostadsbrist.
Spekulationsköp i Stockholms bostadsboom dippar och flippar ut. 
Bostäderna har blivit svensk ekonomis akilleshäl – peta på huspriserna och moder Svea darrar. 
Och för er som är mer intresserade av grafer och kalkyler och ev bostadskraschlandning går det att Lösa Per Björklund här och på andra ställen. Följ honom gärna på Twitter för en viss överblick.
Han har skrivit en bok också, den heter Kasinolandet.

Bild: Meghan Dauphinee

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

Vita plåstret

Jag kan fortfarande höra min mamma och pappa skratta tillsammans. Ofta och gärna, till och med åt sig själva och varandra. Men ett särskilt minne flöt upp ur medvetandet. Vita plåstret.

De sa det rätt ofta, och så fnissade de. Så här till exempel:

-  Den där kvinnan Abel gifte sig med, har du sett henne, hur är hon?
-  Ja, vad ska jag säga. Vita plåstret.

Fniss. Definitivt elaka fniss. Eller så här.

- Man kan bli lite, lite trött när de anställer en som knappt är kvalificerad. Mycket korrekt, välkammad, artig mot alla, men....
- Vita plåstret?

Befriande skratt.

Det är förstås en oerhörd arrogans i detta. Inte en centimeter politisk korrekthet. Men Vita Plåstret är faktiskt en kul, delvis adekvat beteckning för folk som sällan ger ifrån sig något annat än en konventionell fras då och då, och med en minimal repertoir av uttryck. Konstnärsarrogansen; att de flesta civila är lite, lite tråkiga, hade fler uttryck för det: Privatmänniskor.

-  Vilka var där?
-  Bara en massa privatmänniskor.

Privatmänniskor var de som inte hörde till teatern, filmen, konstnärerna, målarna, musikerna etc. En del var säkert bra människor. Men i sin fortfarande ungdomliga arrogans tyckte mina föräldrar helt enkelt att det som var tråkigt var tråkigt, och det var ett starkt kriterium. "Finns ingen större synd än tråkighet" brukade min pappa säga. Vet inte om han rentav citerade Oscar Wilde.

Ja, såna var de. Samtidigt som de naturligtvis hade vänner ur helt andra kadrer; en resebyråchef, en läkare, en professor i medicin, en psykiater etc. Ingen av dem var beige.

Det är förstås så att vi alla (utom helgon) har denna benägenhet att skoja om andra människor, särskilt om de som tråkar ut oss. Men det ska helst ske privat. Det ska inte behöva drabba x,y, z.
I vår tid, om vi nu ska moralisera en smula, finns all den där arrogansen visavi andra människor hängande på twitter och facebook i ett rum som aldrig tar slut. Och same shit är upphöjt till klickbete i dags-och-kvällstidningar. Det är ofta inte ens roligt. Ofta är det ångande hatiskt. Men det är en annan historia.
I ett enda avseende är jag borgerlig; elakheten och de upphöjda skämten om tråkmånsar bör helst hållas inom hemmet. Om inte hemmet också består av tråkmånsar, för då funkar det ju inte.

De hagalnas epok

Det fryser till, kommer mängder av kyla norrifrån. Det snöar hela dagen, flingorna yr i luften. På isen ett tjockt lager snö, de som vandrar där försvinner i vitt. En skugga på långt håll förvandlas till en mycket liten hund, när den når fram till mig. Människorna ler mot varandra, ty detta är gamlivet i Norden. Vi som härdade gör våra strapatser genom naturen. Några med rätt valla åker skidor över lösa snön, andra går med stavar, som jag. Och livet kan vara vackert. När man delar det.

Övriga rapporter från samma stad: Ett gäng mafioso-politiker som sitter av sina middagar med näringslivet, bankerna, företagarna, fifflarna och vårdkapitalet. Under åratal har de sett till att utöka både sin politiska och privata makt över Stockholms stad. De snyltar sig in i sjukhus, som de betalar en vänskapskorrumperad summa för. De snyltar sig in i skolor, vårdhem, barndaghem, asylboenden, och de gör sig på ett tiotal år, eller det kan räcka med fem, miljardvinster på dessa företag. De har hackat folkets egendom in real life, de är det privata näringslivets hackers. Och som vi alla vet: Hackers förstör alla system där de lyckas ta sig in.

Bostadssituationen i Stockholm är komplicerad. För få bostäder, och de som byggs är för dyra. Däremot har moderater och högersossar tillsammans lyckats förstöra det som var ett tryggt bostadsbestånd för vanliga människor. Utförsäljningen av allmännyttan har säkert bidragit till x antal schyssta bostadsrättsföreningar, men rapporterna om de dåliga är väl så irriterande; därför att det alltid, i alla hus, i alla sammanhang, finns några sorter som enbart sneglar på vad DE KAN TJÄNA PÅ SKITEN. 

Det som då händer, och det har hänt i det hus där jag bor, är: De första som fick sina lägenheter för en skitsumma av staten, sålde snabbt och flyttade. Andra hårdrenoverade och pumpade ut en miljon till ur sina lägenheter. Ytterligare andra såg till att sälja vindsvåningen och skapa lägenheter där. Inget fel i det utom att: Under tolv år levde vi med FELBYGGNATIONER av okunniga svartjobbar-team som i sin tur blev utsugna av någon byggingenjör som i sin tur att hade nån herre över sig som drog in ytterligare stålar på den utförsålda egendomen. Folkets egendom gick snabbt upp och iväg till de nya kleptokraterna, som över allt och allestädes tar för sig vad de kan komma undan med.

Så vad gör man när man bara tänker på ägandet, avkastningen: Man tar in en massa fattiga polacker och andra som jobbar svart eller för urusla löner, flera av dem kan inte det jobb de ska göra. Resultatet: Åratal av ombyggnationer av ombyggnationer, reparationer av nyligen gjorda jobb som ska betalas en gång till. I mitt hus har vi levat i 12 år med dessa hafsjobb på hafsjobb; vattenskador, tak som fallit ner, dysfunktionell hiss, hårdrenoveringar som tillåts pågå i månader innan någon jävel har tjänat en miljon till eller två. Det är miserabelt. Det är inga hem längre. Det är ställen där man med varje bullerstörd månad hackar i sig en tusenlapp per dag. 

Det är de hagalnas epok.

Samma sak händer med Oscar Properties i nya Hagastaden, där polisen gjorde razzia bland hundratals arbetare som bara sticker så fort polisen kommer. Många fattiga hantverkare från när och fjärran som någon utlandsboende direktör ska cascha in på. Vår tids tsarvälde är alla dessa vulgära kapitalister, som bor utomlands, inte ens skattar ordentligt i Sverige, och behandlar arbetare som utbytbar global underklass utan några som helst rättigheter. 
Och vilka har öppnat portarna för den här mentaliteten i Sverige, i Stockholm: Jo, Nya Moderaterna och andra kissliberala, sossar till och med.

Det är inte längre någon hemlighet, och ni kan själva hitta länkarna till alla de katastrofer som Moderaternas egoistiska vinningslystnad har skapat. Vänskapskorruptionen som förstört planeringen av Nya Karolinska. 17 miljader back för ett dysfunktionellt sjukhus där en moderat partifunktionärs moderata make fått stort inflytande under en upphandlingsprocess som maffian i New York hade gillat, 1933. Att det lilla småstads-höghus-med-pretentioner som nu byggs i Hagastaden kommer att dras med liknande dysfunktionella problem är bara att vänta. Vi kan den här skiten nu: Hur ni suger ut pengar och lämnar åt andra att betala följderna, antingen monetärt eller med sitt välmående. 

J´accuse!

Sen kan vi ju för skoj skull nämna NUON, en skitaffär som okunniga moderater tillsammans med grandiosa Maud Olofsson, kastade ner till skattebetalarna: 53 miljarder.
Ja, det var ju synd att det inte gick till landsbygdsprojekt, fru landsbygdsmoderat.
Nya Karolinska är så stor skandal att ni alla känner till den nu, men här är Robert Aschbergs text för info. 
Vidare Post-Nord, dysfunktionell utförsäljning. Skolorna och vårdhemmen och sjukhusen är delvis skandaliserade och om ni bryr hur det går till när de sämsta och girigaste tar över ett samhälle kan ni själva söka på nätet om ämnet.

Till saken hör också, att det här, precis som i London, gentrifieras stadsdel efter stadsdel, och att det ofta är skumma pengar inblandade och/eller slaveri-arbete för "utländsk arbetskraft". Det som hände i mitt hus, händer överallt och på mycket högre och mer ogenomskinliga nivåer.

Det är t.ex. ingen hemlighet att delar av Strandvägen ägs av ryska oligarker och andra med ungefär samma moraliska standard. Det är därför man så ofta ser att husen är helt nersläckta på Strandvägen. De är bara sommarbostäder för en och annan veckas besök när nån inadopterad kapitalist från utlandet ska landa i Sverige för lite affärer, middagar och trivsam korruption. 
Andra hus byggs för fullt nu, till exempel i Hagastaden. Tättbebyggda höghus där den nya Solsidan kan sitta och glo in hos varandra på två meters håll. Weel, good luck with that one.  

De hagalnas epok är ju inte heller en privatsak. Det är en mentalitet som modellerar om ett helt samhälle. Folk som tror att de är storartade exemplar på gud vet vad står på Stureplan och duschar varandra i Champagne, samtidigt som deras arbetare bor i ett källarutrymme utan dusch och utan kokmöjligheter.  

Det är sinnebilden för ett samhälle med ökande klyftor, men också ett samhälle i etiskt förfall. Pengarna styr allt: Infiltrerar grannskap, vänskap, arbetsplatser och familjeband. 
I varje grupp finns någon som inte tvekar att på ett vedervärdigt sätt utnyttja andra, eller lägga under sig andras resurser. Helst ska det tas från samhällets allmänna fond, eller som Jonas Sjöstedt sa i ett radioprogram: Vi har entreprenörer som suger upp skattepengar med sugrör.
Ja, och, placerar sin vinst utomlands, fuskar med skatt, skapar brevlådeföretag. 

De hagalnas epok förstör också på det sättet att det är en falsk idealbildning (eller snarare ingen idealbildning alls) som äter sig in i skallarna på de mest obetydliga varelser: Att de ändå kan sko sig på någonting: Ett förfuskat arv. Pappas firma. Ett familjehus om inte annat.
Och det förekommer såklart även i statsstödda verksamheter, ibland inom kulturen där nån filur av tveksam kaliber kan gå omkring i åratal och suga ut kulturbidrag för en verksamhet som är nätt och jämnt funktionell. (Det senare är ändå en så liten del av de allmänna samhällskostnaderna för girigheten, att det är försumbart.)  

De hagalnas epok.

Vi kommer att få veta mer än vi ville och trodde.

Men nu går jag ut i snön, i solen igen, och intet av detta ska vara mitt liv. 

Bild: Francisco Goya.

Knausgård, Turgenjev och Andersen-Lundby

 

Det hände nästan samtidigt: Jag hade med Karl Ove Knausgårds hjälp förflyttat mig till en resa i Ryssland, sett de gamla förfallna gårdarna med hans ögon, de nästan artificiellt nya kyrkorna, och de  ryska människorna; en chaufför med olidliga arbetstider, men samtidigt en talangfull berättare, några unga kvinnor på ett tåg, en 103-årig gammal kvinna vars släktingar inviterade honom till sitt hus, en kvinna som genomlevt tsartiden, revolution och leninism, och den nya underliga tid som är nu och som av någon bedöms som ett förfall.

Men Knausgård börjar sin betraktelse med Turgenjev och en Jägares dagbok - och med Tolstoj. Och jag såg de enkla skjortorna med skärp, hästarna, kärrorna, de som hämtade hö, de som hämtade ved, de som bar och slet på exakt samma sätt som de fortfarande bär och sliter i stora, glömda delar av Ryssland.

Sen, av en slump, dök den här bilden upp: Målad av Anders Andersen-Lundby. Samtida med en hel mängd nordiska naturlyriker målar han ofta snälla bilder, vackert ska det vara, och han får rätt stor framgång med skimrande vinterlandskap och disiga skymningar med snöklädda träd. Frost är han expert på. Och ändå var han självlärd. Han kunde också måla en nyutslagen bok om våren, det bara måste en dansk kunna. Men bilden som tog mig var denna: Med ens är Andersen-Lundby en riktigt stor konstnär.

De sköna vinterbilderna innehöll sällan några människor, och aldrig på nära håll. Men här gör
den danske konstnären samma sak som Turgenjev, går människorna till mötes i skogen. Och vilket jäkla väder. En slaskig fuktig blötsnö täcker marken, jorden har knappt nån tjäle känner man,vagnshjulen drar upp lera, bondens stövlar blir våta, det är rått. Det är också en dämpad färgskala och en annan valör än på de flesta av konstnärens målningar.

Jag tror att han, som i viss mån Turgenjev, och definitivt Tolstoj, drogs mot realismen, kanske i slutet av sitt liv. Här gäller det grundläggande villkor, slitet, veden, födan, arbetsdjuren och en ensam man i skogen. Men också - vilket ljus, vilket ljus som silar och drar och får mig att veta exakt hur den där dagen lyser, trots eländigt före. Det är stor konst, att få med både människan, villkoren, och den obotliga skönheten även i en liten mörk skog i snöglopp. För mig liknar den exakt en viss del av Haga, under samma vinterväder. Där finns den här sortens arbete inte mer. Men det fanns - på Bellmans tid.

Tycker att ni gärna kan läsa Knausgårds artikel, den är så bra, den finns här. 
Och här nedan finns målningen av Anders Andersen Lundby i sin helhet, men jag tyckte alltså mer om den i beskuret skick. Sådan är min modernitet. Ni som ser den kanske tycker något annat. Lundby levde mellan 1841-1923.

Draghästar i snöig skog.

En målare jag nästan glömt: Serge Poliakoff

Det finns en viss sorts fin och lite lyrisk abstraktion som kulminerade i konsten på 50-talet, innan den blev hastigt avbruten av pop-art, minimalism och annat, på 60-talet. Jag behöver inte rota fram några exempel på den sortens konst; en räcka konstnärer från Philip von Schantz till Nicolas de Stäel har passerat den, ibland med fina resultat. Men som med nästan allt som är fint och elegant i konsten börjar det läcka kraft och dräneras och när det är gjort är det gjort.

Så finns då Kandinsky, Malevitj, Mondrian och andra djärva typer som gör mer radikala ryck. Bort med det lyriska, in med abstrakt expressionism. Feeling, fara, men också andlighet (Malevitj, Kandinsky) och en intill tvångsmässighet kontrollerad konst (Mondrian). Alltihop mycket användbart när salongskonsten blivit modernistisk såsighet.

In träder också Serge Poliakoff; en konstnär som inte hör till de där namnen man minns från första kursen i Konstvetenskap. Han kom som flykting från Ryssland 1917, landade i Paris, gick på de nödvändiga skolorna, hittade de rätta vännerna. Och blev påverkad, som vi alla blir (föreställningen om det rena originalet är antingen en egocentrisk eller en provinsiell dröm).

Och - jag har alltså inte fattat hur bra han ofta är: En konstnär som i stort sett håller sig till samma sak hela livet (medan Picasso genomgick sina arton faser) - och som gör det bättre och bättre. Det är en sorts tåga, eller trofasthet jag gillar. Men det skulle ju inte spela någon roll om det var ett fasthållande man tråkas ut av. Så inte med Poliakoff. Han är stram, han är en virtuos kolorist, som blir bättre och bättre ju mer han sparar på färgerna, som i den här målningen nedan, där de små schatteringarna i blått till svart är fyllda av nyanserad koncentration och låter de få röda, orange och vita partierna stå fram som i en meditativ dikt. Om vad? Ingen aning. Det är det som är mystik.

Och jag fattar att jag också närmar mig Poliakoff utifrån min stora förtrogenhet med Per Kirkebys konst. Så där som man kan avläsa en dikt av Eliot för att man läst så himla mycket Ekelöf. Eller ungefär så. Både Poliakoff och Kirkeby tror på färgen som "budskap". Båda har varit fascinerade av ikonmåleri och en nivå av andlighet i konsten.

Serge Poliakoff, olja p d, 1956

Kortessä om Clarice Lispector

Jag skrev in hela artikeln om Clarice Lispector på björnstrand backwater där jag lägger alla längre texter. Några axplock, som det hette förr, finns här, men läs för all del hela texten, det är den värd.

Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon. 

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet.

Hela texten finns här.

Hans Grosin, min vän, i minnet

Han var en av de där pojkarna man genast såg, för att han inte såg ut som de andra. Kvick var han, snabb i käften, ofta rolig. Men vi kunde också försjunka i små olärda diskussioner om Rilke och Zen, om Beatpoeterna, om Bob Dylan och de första stegen på månen. Allt mycket tidstypiskt.

Det roligaste med Hans var kanske det som inte bara var tidstypiskt: att han var en rebell redan i skolan (relegerades två gånger) och att det var ett under att han med lika delar charm och oppositionslusta tog sig igenom Viggan och Södra Latin. Hans judiska utseende gjorde mycket till kan man säga; han såg alltid bra ut, i svart slängkappa, svart lockigt hår, och en näsa som var den vackraste i stan. Till och med när vi träffades hundra år senare såg Hans ännu förvånansvärt ung ut. Och så - med ens - var vi vänner igen.

Från den där första aningen vilda romantiken, känslan av att ha en manlig kompanjon som man kunde sitta i trappen och spejsa med till klockan två, och som verkligen alltid var snäll, till den senare, torrare vänskapen som ännu var varm, gick en tråd av ömsesidig utveckling; jag var en som försörjde mig på min penna, Hans på sin utbildning i psykologi, men vi var ännu båda bara nätt och jämnt del av det så kallade samhället. Det var kanske vår kvardröjande beat-romantik. Hans reste gärna till Goa, jag reste till Lappland och Grekland. Han hade, med stor flit, byggt upp en gård på Gotland till kursgård, och jag var konstant bjuden dit. Men just i sommar - just nu, när jag tänkt åka dit - finns han inte mer.

Han förvånade mig med sin praktiskhet och sitt robusta grepp om det jordiska. Han skulle leva länge trodde vi, han hade inga fysiska svagheter. Han satt med några av mina andra vänner vid mitt födelsedagsbord i augusti. Nu sitter han ibland på en stol i mitt kök i mitt minne och jag säger; Hanse, Hanseman, inte skulle du gå och dö så där.

Han dog av blodförgiftning. Ett helt oförargligt sår hade fått skit i sig. Hans dotter tog honom till sjukhus, och där fick han antiseptiskt dropp. Efter tre timmar skickade de hem honom. Men läkarritualen var ofullbordad. Hans dotter fann honom nästa dag i mycket dåligt skick, svaghet, frossbrytningar; återigen en resa till sjukhuset. Där dog han. Helt i förtid, helt i onödan. Hans barn förlorade sin pappa, jag förlorade en kär vän, hans bästa vän, Katarina, förlorade sin man. Denna onödiga död är nu lex-maria-anmäld.

Sorgen blandas med vrede: Hur fan kan man i ett högfunktionellt land som Sverige behöva dö av en blodförgiftning? Hur vårdslös var den personalen? Varför? Varför?

Hans, Hanse, Hanseman, som han kallades som ung; jag saknar dig. Och hej där, hör ni vänner, låt oss vara noga med varann så länge vi finns. Ingen vet hur länge. Ingen vet.

Här nedan är två bilder på Hans som han såg ut vid nitton, tagna på en strand i Israel. Nu i våra hjärtan kvar, för evigt.

Foto: Nini Tjäder

that face gone, now. 
Into the company of love
it all returns.

Robert Creeley