måndag 14 augusti 2017

Trump Deconstructed


Det här är den bästa artikel jag läst om hela fenomenet Donald Trump. Nu råder "om-ni-ska-läsa-en-enda-artikel-idag"-regeln. Det blir Sidney Blumenthal i LRB!

"What Gatsby and Trump also have in common are gangsters. Gatsby’s fortune is secretly derived from his bootlegging partnership with Meyer Wolfsheim, a character based on the mobster Arnold Rothstein, who fixed the 1919 World Series. Trump’s business has been dependent almost from the start on real-life racketeers. There was Anthony ‘Fat Tony’ Salerno, boss of the Genovese crime family, and Paul ‘Big Paulie’ Castellano, boss of the Gambino crime family, who owned the company that provided the ready-mix cement for Trump Tower, used in place of the usual steel girders. There was John Cody, the boss of Teamsters Local 282, who controlled the cement trucks and was an associate of the Gambino family. There was Daniel Sullivan, Trump’s labour ‘consultant’, who in partnership with the Philadelphia crime boss Nicodemos ‘Nicky’ Scarfo’s financier, sold Trump a property in Atlantic City that became his casino. There was Salvatore ‘Salvie’ Testa, ‘crown prince’ of the Philadelphia Mob, who sold Trump the site on which two construction firms owned by Scarfo built the Trump Plaza and Casino. There was Felix Sater, convicted money launderer for the Russian Mafia, Trump’s partner in building the Trump SoHo hotel through the Bayrock Group LLC, which by 2007 had more than $2 billion in Trump licensed projects and by 2014 was no more. There was Tevfik Arif, another Trump partner, Bayrock’s chairman, originally from Kazakhstan. Bayrock’s equity financing came from three Kazakh billionaires known as ‘the Trio’, who were reported to be engaged in racketeering, money laundering and other crimes. And so on.​"

Länk här

söndag 13 augusti 2017

Virginias guvernör säger ifrån

Alla vet väl nu vad som händer i Charlottesville, Virginia, USA. Och att Trump som vanligt inte säger ifrån om det värsta utbrottet av huliganism och våld från vit.makt-idioterna, trots att det redan lett till ett mord. Men här är en som säger det som ska sägas. Det ger mig återigen hopp om Amerika. 




De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika. 

söndag 6 augusti 2017

Mississippi

Det ösregnar, en riktig rotblöta, en vederkvickelse för landskapets torra backar och för tidigt gulnade träd. Vattnet forsar fram på gården, ett femtiotal starar flyger upp och vet inte längre var de ska sitta i de svajande slaskande träden. De slåss om platserna på takåsen mittemot, de lugnar ner sig när de funnit exakt lika avstånd till varandra, det är cirka en meter emellan dem. Nu sitter de som på en stadig linje under de flygande molnen.

Den stora kastanjen och lönnen utanför mitt fönster står och svajar i skopor av regn som om en liten tromb rundar deras cirklar och är borta. Stuprännorna sprutar över och stuprören öser ur sig vattnet från ovan.
Det är Mississippi tänker jag. Det är hästen som vägrar vid den överfyllda floden, det är mulorna som hasar i leran, det är männen som försöker ta sig över det våldsamma vattnet. Det är våldsamheten i As I lay dying. Jag har just läst den. William Faulkner är den starkaste konstnärliga upplevelse jag haft sen jag såg Folkoperans Philip Glass-föreställning i höstas.

Men Faulkner. Faulkner. Den oerhörda kraft han lägger i sin närvaro bland människorna och djuren, det varma hjärta som rör sig bakom hans text om människorna som kämpar på sin plats i Mississippi, med sina kor och hästar, mulor och bomullsfält, sina förhållanden, sin arbetsamhet, sin vildhet och sin vrede. Hur arkitektoniskt skickligt han bygger in landskapet, husen, broarna, höjderna, ljuset, färgerna i sin berättelse. "Hans språk är"... brukar man säga, det låter för jävla tamt: Han skriver som om han är helt inne i det där ovädret som drabbar människorna, medan frun i huset, Addie, ligger och dör och sonen Cash redan snickrar envetet och noggrannt på hennes kista, där Darl sitter och drömmer och är den underlige konstnären i denna familj, där Jewel är en vilding och fadern en snusförnuftig latmask, och dottern Dewey Dell bringar tröst och korgar med matsäck.

Det finns väl en massa invändningar man kan göra om kvinnoporträtten, Dewey Dell är ju mjuk som dagg, men Addie som ligger och dör är en stark personlighet, och så den där typiskt sydstatsreligiösa sjungande malande människan, Cora, som alltid säger nåt om Gud och hans vägar. "The Lord giveth and the Lord taketh away". Javars.

På ett sätt har Faulkner gjort det lätt för sig. Romanen är skriven som flätade röster, inifrån varje jagperson. Faulkner är dem alla, går in i dem alla, med vars och ens språk. Och det är mycket sydstatsvändningar som det tar ett tag att förstå (jag undrar hur de gjorde med den svenska översättningen som jag inte läst). Deras inre röster är individuella, men stämda under trycket av det stora ackordet, döden, fattigdomen, familjen, ovädret. Med gudagåvan (från Joyce) stream-of-consciusness flyter romanen på som ett litet drama med femtontalet röster.

Från och med nu ska jag läsa Faulkner resten av alla regnvädersdagar på jorden. Hans djup och hetta och närvaro har inte funnits i någon bok jag läst, på länge. Men jag har en riktigt bra recensionsbok under läslampan. Mer om det senare.



Faulkner med sin häst

söndag 30 juli 2017

En liten barocktrio

En stor konstruktion. En kyrka, en korsformad Linnélada. Stora ljusa fönster mot blekgrått väder utanför. En väldig relief av Tessin, där Jesus flyger upp vit som kalk och sträcker upp sina armar mot Fadern i himmelen. Kyrkan är full. Jag är en smula svettig under blusen.

När jag blundar ser jag bilder flimra förbi som i en lång bred tunnel som smalnar av mot en ljus öppning. I tunnelns mörker vimlar bilderna förbi som på en målning av yttersta domen; Tarantinos blodiga scener ur filmen från igår, folk som skjuter varann någon annanstans, en psykotisk president som uppviglar till polisvåld, flyktingar, döda och uppsvällda i en gummibåt. Barn utan föräldrar, föräldrar utan sina barn. Torra marker som brinner. Vanvettiga strider som tar fäste i kroppar och hjärnor och utspelar sig om och om igen framför våra tafatta försök att rädda och ställa tillrätta. TV-serierna som blir mer och mer våldsamma. Blod som flyter, skallar som slås sönder, barn som skriker från ett sjunkande skepp.

Men längst bort i den våldsamma tunneln, där den lilla ljusa öppningen finns, sitter två kvinnor och en man och spelar på sina instrument, en viola, en viola da gamba och en cembalo.
De spelar Buxtehude, som de gjort i 350 år.  När jag öppnar ögonen ser jag dem. Och när jag kommer ut ur kyrkan börjar det regna över den stora flocken människor, som har hört konserten. Vi är ute ur tunnelns mörker.



måndag 24 juli 2017

On the bonny, bonny banks of Loch Lomond


- Vad är det? Vad är det som händer, sa han.
Vi låg tätt intill varandra vid en strand av Storavatnet i Voss. Det var en så där allmänt halvljummen julidag som nu. Men vädret var stilla, och vi hade bara lagt oss ner för att vila. Legat hade vi gjort förr. Men detta var något annat, som om huden mellan våra händer liksom smälte in i den andra handen, som en liten ström av luft och liv, helt givet, okontrollerbart.

Så hade varken han eller jag upplevt "hålla handen" tidigare. Det var som svaret på den där frågan: Hur passar människor ihop? Vi passade. Det var basic.

I Voss var vi på ett sommarseminarium. Vi låg rätt ljudligt gissar jag, i den uthyrda folkhögskolan. Och hudkontakten på en strand i Voss var alltid densamma. På Gotland, på Öland, i Spanien, många år senare. Vi låg efter åtta som värsta passionerade, i Granada. Det gick aldrig över. I Granada såg vi Flamenco, så bra. I Madrid såg vi konst. I Paris såg vi Sainte Chapelle, och bodde i skilda rum på hotellet för min man hade börjat snarka så ljudligt. Vi for hem med nattåg och drack whisky.

Jag kom att tänka på den där stranden i Voss idag när  Bryn Terfel sjöng Loch Lomond i radio.
"But me and my true love will never meet again, on the bonny, bonny banks of Loch Lomond".
Och sen har jag fattat att den stora skotska sjön är populär som vigselplats. Så vackert, och betydligt mindre vulgärt än Las Vegas.
Min man och jag gifte oss i en liten medeltida kyrka, Kaga, i Östergötland. Sen gick vi snabbt hem och la oss. Och - nej - det var inget uppvisningsbröllop.





tisdag 18 juli 2017

Flickan som älskade namn


Som liten flicka var jag enormt intresserad av konstiga namn. Så fort jag uppsnappade ett främmande namn, Jaconelli, Vojkovic, Lahovary, så gick jag igång. Så hette barnen i den katolska skola där jag gick några år, så det blev snart vanligt för mig. Men större namn väntade. De skulle helst innehålla orimliga mängder sch-tsky-och-orch. Den långa vintern 1953, då jag var sex år och vistades med min mamma på Turisthotellet i Grangärde var en plantskola för min nyfikenhet. Ur min synpunkt var naturen mest vanlig snö, vädret var dimmigt, men hotellet var fascinerande med alla sin höga bruna trappor, sina tunga jugendlampor – som jag aktade mig för att gå under -  verandan mot den insnöade trädgården, och tunga draperier i brunlila sammet runt de höga fönstren. Ellen Keys idéer hade inte passerat här. Det blev mitt slott och jag brydde mig inte om att önska mig något annat. 


Så – en dag: Jag gick helt enkelt fram till den långe ryske officeren med de stolta mustascherna, och tittade upp mot hela hans uniformsklädda längd och sa:

-         Vad var det nu ni hette nu igen, Herr Stephan.

-         Men, inget problem, du kan kalla mig Stephan.

-         Tack, men jag tänkte på ert andra namn.

-         Ah, min lilla vän, det är Orschky Kalinsky Licht.

-         Orskykalinski sen da?

-         Licht

-         Efter vem?

-         Efter ljuset.

-         Jamen Herr Stephan förstår nog vad jag menar, från vem fick ni det tyska ordet Licht.

-         Familjenamn ägdes inte på den tiden. Någon var hygglig nog att tillföra det där Ljuset. Ett appendix.

Så ska jag också göra, när jag får makten, tänkte jag: Tillfoga ordet Fjäll, Himmel, Rosor och Fåglar till mitt namn. Egentligen synd att man inte kan ta med allt, allt.
 
-     Men vänta – vad var det nu ni hette igen? Orrsschky – ?

-     Orschky Kalinski Licht

-     Tack för att ni ville prata med mig.


Senare samma dag när mamma och jag träffades igen sa jag att jag hade mött en underbar herre som hette Orrschkkykalin, men sen kom jag inte ihåg mer.
Mamma sa, nästa gång du råkar på honom, rabbla hans namn flera gånger när du går därifrån. Rabbla det i gångarna i hotellet. Så gör pappa när han läser manus.


Men som det slumpade sig på ett turisthotell i Grangärde på den tiden, kom jag aldrig mer att stöta samman med herr Stephan, och inte ens idag är jag helt säker på hans efternamn. Det beror nog på att jag inte följde min mammas råd att rabbla det utantill, i korridorerna, men istället fick en ny bekantskap; en dam som hette Jekaterina Dimitrajevna. Vi satt ibland bredvid varandra vid matbordet och hon berättade på ett lite malande sätt om Vitryssland. Det var alltsammans för krångligt för mig. Ofta på grund av att det tonades fram en hel del dystra ting som man bara kunde svara o och ack på --  och vilket barn kan det? Men också på grund av hennes ringa berättartalang, som gärna dröjde sig kvar vid den tidens maträtter, baler, kalescher och små roliga hästar, du förstår? Ni kalla ponnys?


Ja, sa jag. Men jag hade hört på under tilltagande uttråkning. En del människor har hela livet haft den effekten på mig. Men jag minns Licht. Honom skulle jag aldrig tröttnat på. Och inte heller sprang jag till mamma och berättade upphetsat om hon som hette Jekaterina Dimitrajevna. Minns tvärtom att det var Jekaterina som angeläget ville bli bordskamrat med min mamma. Och så sprack det sista nöjet med det projektet.

Jag har kvar en bild av mig själv, där jag sitter långt ute i snön, iklädd en funktionell teddykappa. Jag tittar otillgjort in i kameran, som hur som helst inte ser vad jag har för min. Det är min mammas avståndsporträtt av mig, det enda. Jag har å andra sidan inget av henne heller, från det besöket. Så det jämnar ut sig. Ibland är ett avståndsporträtt helt enkelt bilden av ett avstånd. 


söndag 9 juli 2017

Sommar i P 1 är som twitter

Jag borde egentligen inte bedöma det här alls, eftersom jag mer och mer sällan lyssnar på Sommar-programmen. Inte för att jag saknar nyfikenhet, men för att tiden är begränsad och hellre ägnas musiken i P 2.
Men när jag lyssnat så är det slående hur Sommar-programmen ofta artar sig till twitter i långformat: Man kastas mellan hurtfriska presentationer av familjeliv, grillkvällar, festivaler och kärlekens variabler, mellan skrytiga utrop om bedrifter och självutlämnande berättelser om livets smärtopunkter. Det är mänskligt och det är inget konstigt med det, men jag mår en liten smula illa i svackan mellan ytliga rapporter och hudlösa bekännelser.

Kanske är det just därför jag tycker att skådespelare ofta gjort särskilt bra sommarprogram. Mikael Nyqvist och Johan Rabeus, till exempel. Det kan bero på att skådespelare har en inbyggd feeling för livet som teater. Ett sommarprogram är ingen dagbok, det är också en liten show. Bodil Malmsten hade för övrigt också en känsla för det där. Och man behöver inte vara William Shakespeare för att vara medveten om sin publik. Ska jag kasta min själ för svinen, eller ska jag få dem att skratta åt det som äter min själ? Ska jag skoja och göra narr av livet i världen eller ska jag bita, ryta, blotta hela mitt hjärta?
Man kan göra allt det där - om man gör det konstnärligt. Men när twitter blir en själasörjare och Sommar i P 1 en psykisk djupdykning så ber jag om en smula distans. Jag orkar helt enkelt inte med den själsliga blottarkulturen.
Om det ska sägas djupa sanningar, så låt det bli ett verkligt drama, en historia vi skådar, inte bara en sorgsenhet som slår larm för allmänhetens snart nog döva öron.

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Macbeth, Akt V, scen 5)