A workingclass-hero is something to be...

...especially if you´re far more aristocratic than the aristocrats. Men ännu bättre är en stor själ.

Det är mycket få officiella personer som jag sörjer när de lämnar scenen. Men Alan Rickman, tillsammans med Harold Pinter, Tranströmer och några till, är en sådan person. En magnifik, elegant, vänlig och aningen mysteriös skådespelare med en underbar timbre. Alltid öppen och kul i intervjuer, alltid med en air av något onåbart.

Många av hans filmer har jag inte sett, men jag är oändligt tacksam för det medium som låter oss bevista de bästa föreställningarna långt efter en skådespelares död. Jag blir nästan lika glad av att se Alan Rickman, som av att se min pappa.

Och jag, som inte är någon fan av lätta komedier, kan se om Love Actually varenda jul, för scenerna med Alan Rickman och Emma Thompson. De gnistrar.

Och så här sa Emma Thompson efter hans död: "He was the ultimate ally. In life, art and politics. I trusted him absolutely". Jag är glad att jag har ett par vänner i livet som jag kan säga detsamma om.

Bio: Alan Sidney Patrick Rickman, född 21 februari 1946 i Hammersmith, London, död 14 januari 2016 i London, var en brittisk skådespelare. Mer kan ni läsa i The Guardian, Huffington Post, med flera.

Och så en försenad nyårshälsning till alla som ljuger för mycket...

A lie only achieves the most short-sighted and insignificant goals and always poisons the most important, eternal tasks of humanity.

                                            *
The most harmful lie is a lie that is cunning, complicated and wrapped in solemnity and splendor, as a religious lie usually appears. 

Leo Tolstoj

Det snöar, hur ska det gå?

Jag skulle inte vilja producera så mycket text här just nu. Eftersom jag har nog med mitt rätt stora manus och alla dess problem. Varvid jag ibland överlyckligt högläser mina egna texter, ibland vrider mig i va-fan-är-det-här? Det senare är absolut nödvändigt. Bra är också viss coolhet vid läsandet av egna texter. Ja, ni vet. Eller?

Nu skickar jag något alla med bestämdhet känner till. Nämligen att det snöar. Jag tycker det är fint.

Cred för denna Gif går till bloggen: Looking for Mr. Goodbook. Länk här.

Ängeln - i drömmen

"...då visade sig i drömmen en Herrens Ängel för Josef och sade: "Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bli kvar där tills dess att jag säger dig till, ty Herodes söker efter barnet för att förgöra det".
Matteus 2.13

All glory of honours, beauties, wits,
The sun itself, which makes times, as they pass,
Is elder by a year, now, than it was.

John Donne

Fulhetens terrorism på Blasieholmen

Ledsen att behöva börja det nya året med en liten film om det tilltänkta bygget på Blasieholmen. Nobelhuset. Så Fucking Fult.
Inte för att jag håller med om allt som sägs i den här lilla filmen, t.ex. är jag väl försonad med Hötorgsskraporna. Men detta bygge är absolut en koloss på lerfötter.

Stora kubiska byggnader behöver för det första en tomt som stämmer med husets volymer. Det är oerhört oestetiskt att klunsa in en stabbig fyrkant bland de vackra byggnaderna. "Särskilt värdefulla" hus. Byggnader är inte bara en form, det är ett samspel med luftrummet omkring.

Det är alltså inte själva byggandet jag är emot, utan den oerhörda fulheten, bristen på estetisk finess. Samt politikers och byggares inställsamma förhållande till något de tror är modernt och framtida. De har ingen som helst estetisk feeling, eller för den del utbildning. Jag är ledsen att min ex-make Bo Lagercrantz inte längre kan sitta och fatta beslut i Stockholms Skönhetsråd. Han räddade Hornsgatpuckeln och färgen på husen i Gamla Stan, och ville även, tillsammans med Pär Stolpe och många andra, rädda Gasklockan.

Han var en modern människa, inte en fjant som låter sig imponeras av komplexfylld löjeväckande "modernitet". Detta framtida hus utstrålar ingenting annat än småstadskomplex. Bygg nåt vackert. Släpp denna tjocka Berta. Är inte det  - förresten - ett bra folkligt namn på eländet. Bort med Tjocka Berta!!!

Skicka denna video vidare. Bry er inte om de olika politiska talesmännen. För en gång skull kan även folk av annan politisk färg än din egen ha rätt.



Se, å andra sidan, det mycket mer radikala bygget: Den svarta diamanten i Köpenhamn. En fräckt modernistisk byggnad, men med ett stort utrymme, i profil mot en lång kaj vid Christians brygges kanal. Så kan man göra. Utan att modern arkitektur blir en skam.

Sofia Robergs dikter - och en slump

För många år sen, när jag var ny på blogger - satt jag lite håglöst och klickade på "nästa blogg". Axon Terminal dök upp. Sen dess har jag följt den, och sett till att andra följer den. En händelse som kanske inte är helt tillfällig: Ingen annan bloggare har nått mig av en slump.

Axon Terminal är Sofia Robergs blogg. Där skriver hon korta och udda texter om en dag, en natt, en resa, naturens förvandlingar. Men också dikter. I år debuterar hon på David Stenbecks förlag.


                       ^^^^^^^^^^^^^^


Denna bok har en långsam verkan. Man kan läsa den flera gånger, och det är som att lyssna in subliminala förnimmelser som växer till och blir utan tvekan; klara och stabila som strån i backen. Om det finns en hållning här så handlar den om att hålla sig stilla, eller observant, någonstans på gränsen mellan subjekt och natur. Det iakttagande ögat och den iakttagna musslan, snigeln, sanden under vattnet, havsanemonen, är oskiljaktiga. Rösten ligger konsekvent på gränsen mellan subjekt och natur, med naturen som en nollpunkt, ett ställe där jaget kan förklinga i en så avskalad medvetenhet som möjligt.

munnarna rör sig jag hör inte

vad de säger det är havet

som talar och endast havet

På något sätt påminner Sofia Robergs dikter om meditationer, inte direkt böner, men ett förhållningssätt som gränsar till mystikens: Du är allt. Tat tvam asi. En förklassisk resonansbotten, utan så mycket ståt kring subjektets känslor och privata minnen.
Snarare ett mem som ligger i ständigt halvdunkel, hur starkt solen än lyser på havskusten, så finns ett rum där gränser sköljs bort, där jaget flyter på samma gungande vis som en manet och där något intigt flyttar in. Men detta intiga är också sökt av poeten, som ett gränsland, kanske en oas vid sidan av det antropocentriska meningsutbytet. Det finns vita fläckar på kartan, mellan biologiskt liv och pärlors växt, mellan hud och lem, mellan skilda happenings i den halvt omedvetna sfären.

att vi redan är på väg bort

att vi redan är något annat

vattnet är ett medium

jag har ingenting att säga dig

Det är en sträng och helt genomförd estetik som Sofia Roberg driver i sin första diktsamling. Minimalistiskt skär hon bort allt onödigt (om det nu någonsin fanns där) - konsekvent håller hon fast sitt tema: Pärlan i musslan, smärtan som blir växt, såret som är erfarenheten, förvandlingen och de små gradernas förskjutningar i ljus, tryck, inre, yttre. På denna gräns bor en jordens filosof, och om jag nu vill undvika ordet ekologisk, så är det kanske riktigare att säga naturmedveten. Diktjaget är ett pejlande av tillstånd, en sluss mellan människa och omgivning, med språket som membran.
En annan - högst medveten - del av estetiken är de små förskjutningarna, minimala skeenden som öppnar mot något större: Människor vid vatten, svarta konturer i motljuset, salt hud, tungan som minns, minnet som försvinner. Biotopen "jag" är elementär som en svart sten. Övergångarna mellan mikro och makro är precisa och nyanserade som en myras epos mellan två fingrar. Det är mycket vackert gjort.


din handrygg mot min kind

ser du på mig en sekund för länge

dina pupiller absorberar ljuset

växer och växer ut ur glaskroppen

natten kommer med åskan

mullret det skärande ljudet

av krasande skalväggar

springer vi genom olivlunden

snubblar över tältsnören

du skulle ta emot mig

när jag faller

men jag faller tyst

som träd i tomma skogar


 - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Sofia Robergs diktsamling Pärlemor är utgiven av David Stenbecks förlag,
Malmö
redaktion@davidstenbecksforlag.se
+46 (0) 729692930
 

Vänskap till fest

Hjärtat fyllt av kärlek. Glöm banaliteten. Vi vet ändå alla hur det känns. När man har varit samman med de rätta människorna på det alldeles varma och goa och roliga sättet.
Mest rörd blir jag av de jag kallar barnen, fast de nu är unga vuxna, och jag säger: "Jag är inte klok som kallar er barn"." Men du får göra det" svarar de.

Julafton i stort vackert hus, med exklusivt snygg julgran, sprakande brasa, god mat, och en liten söt hund som var skruttig. Ingen som blir full, ingen som övedriver sin egen betydelse. Bara varm, enkel gemenskap med många gemensamma intressen. Som det ska vara.

Julklapparna som vandrade från hand i hand var mestadels secondhand, ett klimatsmart initiativ, främst från de unga. Jag är också mycket glad över unga människor som inte skriver långa listor på allt de vill ha, utan går in på Tradera och kollar om där finns något det kan ge. I kretslopps-ekonomins modernitet.

På hemväg till tåget gick alla med, förbi de upplysta villorna, ner till den lilla mörka stationen, en väg jag vandrat så många gånger med dessa vänner och deras barn. Det är märkligt med vänskap - den fyller inte hjärtat med den oroliga vildhet som tillkommer en passion - den är en lång vindlade färd från år till år, ofta utan överdrifter.

Ah, kära vänner - må vi bli riktigt gamla tillsammans.

Målning Claude Monet, 1873, Tåg i snö.