Stjärnfall i stadens utkant

Jag försummar tyvärr min blogg: Endast ett inlägg på 14 dagar är oavsiktligt minimalt. Men jag vill gärna berätta om det senaste och märkliga: att man kan se stjärnfall även i stan.
I natt var vi ute vid sjöns mörka vatten under Geminidernas förbifart. Och det är en mycket mer upplivande förbifart än den där andra som andra talar om.

Geminiderna är alltså en grupp asteroider - som uppträder på himlen med årligt mellanrum och kan ge upphov till mellan 120 och 160 stjärnfall i timmen. Nu är det ju inte mängden det kommer an på. Vi såg tre stjärnfall vid 2-snåret. Ett av dem var det största jag sett i mitt relativt långa liv. Det var som ett eldklot, en liten komet med svans. Universum kan en del. Känner man då.

Inga andra människor var ute för att se det, i alla fall inte så sent som vi. Men det fanns många taxibilar på gatorna, med alla de som åkte hem, och alla taxibilar som kom tillbaka till stan efter att ha forslat hem de som skulle hem. Det är ju ett väldigt forslande som pågår så här en lördag. Förbifart eller ej.

Men i våra kvarter var det tomt och tyst. Och befriande att, efter åtta timmars bullrigt grannpartaj, komma ut under Himlen, och se den märkliga tysta Vintergatan kasta ner sitt lysande överskott: Ni kan se kortversionen i morgon kväll, om ni har klart väder. Good Luck!

Länk till astronomerna.

"The Meteor of 1860", by Frederic Edwin Church. Och så såg den största ut. Men inte två tennisbollar utan en.

The Art Of A Christmas Card

Man kan skicka små björnar med luvor som dansar runt en gran med glittrig konstsnö. Eller man tar Carl Larssons barn med kälke för hundrade gången. Eller man avstår och säger hej och god jul i farstun och ringer sina vänner och syskon. Eller så gör man så här. Då är det en konstart. Detta med ett tidigt julkort, en sorts honnör för The Christmas Season, med allt vad det innebär av lättnad och trivsel, av små gulliga stressmoment och varma kramar, av begravda familjehemligheter och annat muntert. Man tar det hela i hågen och ansvarar för nationens väl och ve under ömsevis tryckande eller berikande omständigheter. Man tar sitt ansvar för livsglädjen, traditionerna och överskottsmålet. Man tänker så länge på Djingle Bells och In a manger och Merry Gentlemen att allt annat försvinner av blotta ansträngningen. Så det är vad man blir kvar med. Ansträngningen.

God Jul från Tony Blair och Cherie. I år läser de varsin vers ur Tennysons Nyårsklockan. Hemma hos sig.

 

(Förlåt, förlåt, förlåt - jag avskyr också hovets fotografer.)

En slarvig anteckning

En slarvig anteckning till någonting - i alla bemärkelser gammalt - har råkat fara iväg på nätet. Jag har klickat fel tydligen. Ber om ursäkt till alla som är vana vid att läsa välskrivna och begripliga eller poetiska texter här. Den som flugit iväg och nu ligger och skvalpar i strandkanten av nätet är inget jag vill ha där. Det bara hampade sig så. Läs det inte. Släng.
Det är inte en supermodernistisk text från en dator som gått bananas. Det bara ser så ut.

De två gamla på Stekenjokk

Det jag tänker på nu, för att det strök förbi, som minnen gör, det jag tänker på är den varma septemberdagen när Gerd och jag for upp till Stekenjokk: Högplatån på gränsen till Norge som sträcker sig i mil efter mil, utan träd, men med sänkor av sälg och krypbjörk. Och nu var det höst och marken var röd eller rödgul och mossgul. Det var just ingen blåst. De lugna linjerna från fjällen längre bort var täckta av ett soldis och blånade, men det fanns ingen snö på bergen, för sommaren hade varit extremt varm. 

Vi ställde bilen och gick en bit, en stig upp mot renvaktarstugan. Och just där vi steg av, vid kanten av vägen, satt ett gammalt par i varsin utfällbar stol. De var bara där för att sitta där. De hade bra tajming, det var en av de sista varma dagarna där uppe. Så med någon filt för säkerhets skull, satt det samiska paret, och Gerd tog sig en pratstund med dem, för alla känner varann i dessa trakter. Och jag vill minnas de två gamla. Som bara åkt upp för att sitta och se ut över närmstfjället en vindstilla dag i september. Dessa människor. Så långt från plastikoperationer och brutala gym i Stockholm och New York. Så värdigt och lugnt.

Och Gerd och jag gick upp till renvaktarstugan - som inga renvaktare använder längre sägs det. Vi öppnade dörren och såg oss omkring; där var skitigt och skräpigt och helt utan hänsyn förstört. Det gick inte ihop med det gamla paret nere vid vägen. Vad det går ihop med vet jag inte. Förr stod stugor i fjällen öppna och var och en som gick ut och in lämnade stugan så som de ville finna den. Men även här har brutalegoismen gått fram. Man tar för sig, skitar ner, och går. Så som den ansvarslösa åpna människan gör med hela jorden. 

Vi vände i dörren. Jag sa: Man borde ställa i ordning det. Någon. Bygden. Ja, jag själv. Om jag bara hade bil och tordes bo här uppe. 
Sen satt vi ändå på den gamla trappen en stund i solen. Jag sjöng refrängen ur Wild Mountain Thyme för Gerd. Trots att det är hon som är sångerskan. Hon, med en make som är fena på sax. 
Och när vi kom ner igen från renvaktarstugan hade det gamla paret farit hem. På vägen tillbaka mötte vi fyra renar och saktade in. Man drar ner bilrutorna då, som man gör i naturreservat, utan att känna sig som en främling. Och det var den dagen. En av de vackraste. Sedan natten.

PS: En rätt söt version av Wild Mountain Thyme med Sarah Calderwood finns på You-Tube. Men jag har inte riktigt hittat den rätta.

Höst i Kyoto

En vän, som är arkitekt, är på resa i Japan. Går till de välordnade trädgårdarna. Grips av frustration över den tjocka strömmen av turister.
Här ett foto från en trädgård i Kyoto. Som vi vet var zen-buddhisterna fena på att arra dessa trädgårdar för kontemplation och yttre frid - som blev en inre.  Naturligtvis har konsumismen tagit över även det. Denna årstid när träd och buskar målar sig själva med ingens hand. Och digitalkamerorna klickar och mobilkamerorna står på led.

Vännen är också densamma som arrat vår väl tilltagna bakgård med rader av bambu, rodondendron, liljor, tulpaner, samt mystiska buskar och blommor jag ännu inte vet namnet på. Det har blivit en vemodigt vacker existens om sommaren, med en bred solgata mellan mars och september. Fullt av växande arter och färger. Nu intet. Ingen sol. Ingen blom. Ingen trädgårdsarkitekt. Dimma. Endast bambun är grön året om.

Foto: Susanne Tupy.

Valse Triste - Sibelius.

Sibelius. Nationalromantik. Jag vill tro att det är stora skogar och tungt fallande vatten - och en för musiker rätt bökig tempoväxling.

Men Valse Triste är också lätt. I god mening. Det vill säga - det är den så klart inte alls, för de som spelar, eller dirigerar. Jag har hört några olika inspelningar och fann till exempel den med Karajan distinkt och ändå djupt romantisk. Bitvis sockersöt. Något som inte är inneboende i musiken utan har mer med betoningar, fraseringar och sånt fint att göra. Karajans temperament var en ettrig vägvisare. Mot något som slutar i en dödsdans.

En annan inspelning, rysk, var för storvulet smetig och tappade sen greppet om rytmen. Ytterligare en tolkning - Stokowskis - blir rolig just därför att den snarare accentuerar det rytmiska. Den är på en gång resolut och alltför ivrig, och har dessutom rätt risig ljudupptagning. Men man känner anden även genom skrapet. Hos Stokowski finns några hästar med i valsen. Polska ryttare, med stövlar och sånt. Drama. Plötslig sorg.

Men så kom då Valse Triste äntligen till sin fulla rätt igår. Det var Esa Pekka Salonen som dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester på ett sätt som bara kan beskrivas som sublimt. Efter inledningens strängknäppar går valsen igång, böljande men lugnt, som över fält. Detta fält är kanske en rest av Salonens minimalistiska skolning och i så fall tackar man för den. Han låter musiken ligga ner och få fotfäste innan den drar iväg. Han växlar mellan lugnet och de förhöjda vilda fraserna. Till punkten där flöjter och violiner och bleck går upp i en sorts brusten glädje i högt tempo. Så tas de ner igen, ner i valsens svepande bort, i ett durrande orkesterljud, bort till nästan intet.

Här kan ni lyssna på hela Klassiskt på hemväg, och när ni får upp ljudslingan högst upp på sidan, kan ni fösa er fram till slutet på programmet. Där ligger Valse Triste. Där vinner Salonens tolkning ett hjärta. Och November en mening.

Målning, skiss, John Constable.

Vet inte om ni fattade länken. Det är alltså ett helt program, P 2 på hemväg, från Måndag den 17/11. Och Sibelius ligger sist i den tråden. Som jag nu ger er Här igen.

You know what a drag it is to see you - Bob Dylan.

Sur begåvad kulturmans genilåtar. Skulle kunna vara min brorscha. Eller var tog vi våra verkliga bröder och systrar ifrån? Alldeles oavsett konjunkturerna, kampen, falskheten och fixet. Vi valde med omsorg. Vi var trofasta. Vi höll ut i regnet och blåsten. Vi stod emot ytligheten och girigheten. Och se på oss nu - hur gamla vi blev.

Lyssna: Bob Dylan - Positively 4:th street