På begäran - Ingmar Bergman igen

Bergman. Nu igen, och varför? Svaret är enkelt: Det har inte funnits en fullödig Bergmanbiografi på svenska förrän nu, med Mikael Timms bok Lusten och dämonerna (Norstedts). Det tog honom sex år att skriva den, och den beskriver sju decennier av svensk teater- och filmhistoria, med Bergman som epicentrum.

DET BÖRJAR I BARNDOMEN, men den har Bergman skrivit så mycket om att vi nästan kan den utantill. För egen del blir jag mer betagen av kapitel som handlar om en nittonårig yngling med teaterfeber och omättliga ambitioner. Frikallad från lumpen drar han igång sin teaterverksamhet på Mäster Olofsgården i Gamla stan. Han håller benhårt på disciplin och arbetstider, även för de amatörer han då arbetar med, och får tidigt beröm för sina uppsättningar.
Därifrån är det gå som gäller; till Medborgarskolans teater och nya berömmande recensioner. Vidare till Studentteatern, Dramatikerstudion, och till Helsingborgs stadsteater, som han fick sådan fart på att den småborgerliga staden blev teaterfrälst. Sedan till Göteborgs och Malmös stadsteatrar, med returer till Stockholms teatrar, och de första filmförsöken på 40-talet.

UNDER 50-TALET ÄR BERGMAN den regissör som efter pilsnerfilmerna och Hasse Ekman-vågen börjar göra film med en egenartad konstnärlig kvalitet. Samtidigt blir han, som på beställning, en stötesten för vissa kritiker. Bergman, själv en komplexfylld beundrare av 40-talistförfattarna, får sin råaste kritik från det litterära hållet. Olof Lagercrantz recenserar Sommarnattens leende med en drapa:
»En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning. (...) Jag skäms att jag har sett den«.

MEN SOMMARNATTENS LEENDE fick pris i Cannes, och drog in så mycket pengar att Bergman fick körkort för fortsatt filmande. På 60-talet blev filmen etablerad som en egen konstart, och Bergman är en av tidens stora auteurer, en av dem som själva skriver, regisserar och klipper sina filmer. Samtidigt får hans teateruppsättningar världsrykte. Men det expansiva 60-talet övergår i det politiska 70-talet och Bergman får nytt motstånd. I Sverige betraktas han av många som en fadersgestalt som ska störtas, och som handledare på Filmskolan är han impopulär.



Forts....
Läs hela artikeln i TCO-tidningen här.
Eller på björnstrand backwater.

Bilden: Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i Kvinnors Väntan 1952.
Den berömda hiss-scenen.

Två andra texter om Bergman:
Om Nattvardsgästerna.
Om Andhorils roman. 

Koncentrerad gitarr - Tarrega

No comments.

Mitt hjärta

Jag vill att mitt hjärta
ska vara hårt och rent
som granit
och att det luktar lite bränt
om det
när det slår

Som när vi slog
mot berghällen som barn
för att krossa en nöt

Jag vill att mitt hjärta
är vänt mot havet,
valar och vattengudar,
artärernas dån,
en oanad ordning,
vari båtarna far
dit de måste

De steg man tar
i kärlek
och besvikelse,
hur kan de kontrolleras?
Jag önskar mitt hjärta
frid,
ingen ånger.



2.

Nu kommer de veka molnen
farande över himlen,
en eller två
pneumatiska ljusa
ovaler
så starkt belysta att
de bildar
ett skenbart system
under din måne,
Afaja.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den här skrevs för tre veckor sen, men jag lägger in den i mars, för hjärtat börjar om till våren. 
Såg hos Jonas Bergh att han också skrev ordet hjärta. Det ena helt oberoende av det andra. Läs hans text också.

Afaja är en grekisk mångudinna. 1997 var jag uppe vid det vackra templet på Egina som är tillägnat henne.

Nej, hörrni, nu måste vi ha lite kul

Och här den mest suveräna inspelningen av Take Five som jag hittat nu.  En studioinspelning från 1959, där Brubeck inte dominerar, utan både Desmond och trummisen får det space de behöver.

"Något har gått sönder i Sverige"

Japp. Det har det säkert. En del leksaker. Någons bil. Tant Annas tekopp. En och annan hiss. Ett och annat äktenskap. Min karaff.
Men varje gång jag hör det där uttrycket - blir jag irriterad, generad, språkligt retoriskt störd.

Det är en sossedevis och jag är ingen antisosse; men det här låter för bedrövligt. En samhällskritik som startar med en ramsa i masochistisk stil kan inte ens en duktig idiot lyssna på.
Vadå gått sönder? Är det leksaken igen? Eller är det en skolköksföreståndares klagan över kakfatet som föll i golvet. Vojne.

Bästa sossar till höger och vänster om mitten; ta aldrig mer detta uttryck i era munnar. Det är skitdålig retorik, även om det kan locka några riktigt trötta underdogs.
Nu ska ni och andra till vänster gå till offensiven i stället. Tala om vad man gjort med de utförsålda tillgångarna, tala om vilka som inte får hemtjänst medan de rika får sina 8-rumsvillor städade för skattepengar, diskutera nedskärningar på BB och i äldrevård, tala om dåliga löner, lönedumpning och skatteflyktande privata ägare. Allt det där som vi visserligen hört förut, men som ändå är på allvar. Det är inget som "har gått sönder", det är en medveten politik som favoriserar det privata kapitalet, svenskt och alltmer utländskt, och låter dem köpa upp vad som återstår att investera i när guld och råvarors värde sjunker, och än mer när Rysslands aktier faller: Våra skolor, sjukhus, äldreboenden, järnvägar, daghem, hyreshus, ambulanser, bussar, mm.

Vakna upp och slit av er "sönderkoftan". Fajtas med raka puckar! Eller vad vill ni?
Det var mer okej med "det var vi som byggde landet"- retoriken. Den var ju sann, en gång.

Den som känner sig hågad att syna vad det byggda landet gav bort kan läsa den här krönikan från ETC: Nu kommer nästa våg av privatiseringar.  Där kan man - med lite matematisk kompetens - räkna ut hur många samhälleliga satsningar man kunde gjort för de pengar som hamnat hos privata exploatörer.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(Med tack till den reporter i P 1 som gav mig uppslaget)

Illusionen om att lämna saker bakom sig

Vi människor har extremt många illusioner, och - som en författare uttryckte det - ingen orkar väl börja skriva en bok utan att lyfta sig själv med X antal illusioner. Om man inte är genial är man en milstolpe, och om man inte stolpar omkring i backen, skriver man långa stolpar om vad som bör skrivas. Eller nåt.

Men det är förstås inte enbart konstnärliga typer som har illusioner; alla förälskade har det, alla med nyfödda och planer för nyfödda, de flesta företagare och äventyrare och upptäckare. Många semesterfirare. Familjära klaner. Presidenter.

Den första illusionen är ego-illusionen: Att jag som en fixpunkt kan bestämma över allt i mitt liv, gärna också - med eller utan manipulationer - över andra människor. En del inskränker sitt ego till att ta höjd över en partner eller ett barn, andra behöver betydligt större rum än ett kök för att känna sin jagiska makt. Allt detta är mänskligt, övermänskligt, undermänskligt. Whatever.

En annan illusion som är så vanlig att t.o.m undertecknad är behäftad med den, är illusionen om att man kan lämna saker bakom sig. Skaka dem av sig. Skudda stoftet av fötterna, som det heter i Bibeln. Det kan man inte. Allt som finns finns.

Allt som finns finns. Vare sig man tycker om det eller ej. Man kan fatta beslut; det där passar inte mig, det där har jag växt ifrån och det där mår jag inte bra av. Det här vill jag gärna vara med om oftare och det här lyfter mig till oanade höjder och den här människan är min sort. Men det vi kallar det gamla, ens bakgrund, långa erfarenheter, smärtpunkter och glädjerus, lyckliga dagar och glada år, trista händelser och oärliga människor, finns kvar. Det onda med det goda. Man får ta det. Allt som finns.

Och kanske stolpa vidare med en eller annan illusion om illusionsfrihet. Mognad, till exempel. Att faktiskt ha lärt sig något av alltihop utan att bli en småleende besserwisser. "Men must endure their going hence, even as their coming hither. Ripeness is all".

(William Shakespeare, King Lear, Akt V, scen 2).

Samt hittade jag så lämpligt det här citatet av den varannan gång überkloka Nietzsche:
"Illusions are expensive amusements but the destruction of illusions is a more expensive amusement".

Stockholm, söndag

Lyser sol in i från väster igen i rummet. Kommer lätt mild sydvind. Sjön ligger blank i eftermiddagsljuset. Disig och målerisk luft. Andas in, andas ut. Glöm.
I Bergianska Trädgården har små dvärgcyklamen brett ut sig i mattor av ljuslila och rödviolett. Det händer varje år. Det gör det inte mindre. Rodondendron i knopp utmed långa backen. Solnedgång rosa som den bör vara.

Alen har hängen och puffar pollen om man petar på dem. Lågvattenstånd råder. Man ser randiga stora stenar och gamla grå väl skulpterade stubbar i vattenbrynet. Mysko.
I japanska parken blommar trollhasseln. Häger har setts flyga över sjön två gånger. Det är tecken för något. I trädet på gården leker skogsduvorna. Hanen bockar och bockar. Snödroppar kommer upp ur ingenting. Koltrasten sjunger för första gången. Jag är här.

Kinesiska trollhasseln för några veckor sen. Foto: Susanne Tupy.

 
Några dagar senare ser jag den här blomma på bar kvist, Viburnum Farreri.