Varning: Reklam

Reklam för kvalitet alltså - det kan jag acceptera, även om det kommer från ett oväntat håll; mitt.

I en fint belägen shop i hörnan av Gamla Stan ligger Nautiska Magasinet. Där har jag köpt den bästa, snyggaste yllekoftan i mitt liv, märket Boomerang; av en kvalitet som man vet håller fram till 80-årsdagen, minst. Nu är det kanske något snobbigt förenat med denna shop, anknuten som den är till Kungliga Svenska Segelsällskapet. Men vad katten - man har ju själv seglat. Och stämningen i shopen är i varje fall osnobbig.
Pointen för mig är inte f.n. segellivet utan hela livet. Med en sån kofta står man sig. Dessutom har jag på Nautiska inköpt två par sockor, för 100 kr styck. Enfärgade, formfasta, håller i tre år.

På Åhlens får man tre för hundra, de har blommor, ränder och rutor, men håller högst tre månader/styck. Dagens tips alltså: Nautiska. Finns - och här fattar ni snobbfaktorn - i Stockholm, Sandhamn, Smögen, Marstrand, Vaxholm.  Men kvalitet är bra för miljön, och avstressande för människan. Laga, bevara, köpa hållbart. Vandra och leva utan ständiga hål på sockan. Segla vidare.

(Det här inlägget skrevs vid en helt annan tidpunkt men blev hängande, jag vet - nu gäller sandaler och bomull.)

Ja, och så var jag ute några dar i barndomens skärgård. Vackert som tusan. Ejdrarna ojkade ännu, vid holmen ute på fjärden. Solnedgången annars helt tyst. Adam och Eva. Mandelblom. Samt var huset omringat av liljekonvaljer och doften låg i skymningen överallt. Svalorna fanns och flög in under bryggan. På kvällarna när havsluften lojt blåste in från öster behövdes koftan. Asken ännu ej utslagen. Fästingarna ännu ej vakna. När de är där vill jag helst inte gå "utan strumpor och skor". Var är den sommaren?
Men i Lappland går det bra.

Djävulen är katolik?

I sin bok "Answer to Job” skriver C G Jung om motsatserna inom människor: Ont/Gott, Omoral/Moral, Ideal/Avgrund. Han tar religionspsykologin och naturligtvis Bibeln som exempel, och som alla vet (?) relaterar han religiösa fenomen och deras symboler, Gud, Kristus, duvor, Sophia, Johannes Uppenbarelse, med mera, till arketyperna inom människan. Dessa grundläggande fenomen som återfinns i alla kulturer och som rör människans symboliska hantering av livets, etikens och den sociala sammanhållningens problem.

Halva vitsen med Jungs tanke är att han – kortfattat uttryckt – ställer Gud till svars inför Job, i stället för tvärtom. Jobs bok handlar om en tidigare lyckosam man som oförtjänt drabbas av sjukdom och annat elände. Liggande på marken och kämpande med sin olycka, måste han dessutom åhöra de religiösa besserwissrarnas babbel, som går ut på att han måste ha gjort något ont för att drabbas så illa. Dessa gammeljudiska moralgubbar tror sig alla vara på Guds sida. Deras auktoritetstro gör det omöjligt för dem att vara empatiska med Job. I stället för att ge honom ”their warmhearted support, they moralize in an all too human manner, that is, in the stupidest fashion imganinable". 

Det Jung vill åt, och demonstrerar, är hur hela den bibliska gudsbilden rymmer ett negativt mörker. Gud skapade vidundret Behemot. Sjukdomar, krig, hat, hämnd och allt mänskligt elände ryms inom ramen för de gudar människan härbärgerar i sitt inre. I Jobs bok dundrar Jehova och hans små osjälvständiga kamrater mot den enda fritänkaren i gänget: Job själv. Mannen som sida efter sida ifrågasätter vad Gud har för intresse av att just han skulle få det så överjävligt.

Jungs "antwort" mynnar ut i detta: Att Job tänker själv, att han inte gör sig till offer för en övermäktig Gud som håller haven och bergen och människorna i sin hand. Job protesterar mot den underliga religiösa rättsordningen: att Gud vet bäst även när han beter sig illa. När Job reser sig ur sin sjukdom har han bjudit motstånd och hängt av sig övermakten.

Människor som identifierar sig med ovanstående gudomliga rättsordning, fundamentalister, protestanter, grekortodoxer, judar, mohammedaner, antroposofer, Livets Ord och andra mer besynnerliga sekter, blir i sina egna ögon bärare av auktoritetens gud. Och auktoritetens gud visar sig alltför ofta vara en liten skit; hen dömer folk, statuerar exempel, straffar, utesluter de icke önskvärda, förföljer andra och döljer för sig själv Ondskan i sina handlingar. 

En person som på det medvetna planet  - Ego in absurdum – identifierar sig med det enda rätta, läser helgonlegender i parti och minut, går och biktar sina skitsynder, kan samtidigt vara en Richelieu, en pedofil, en maktmanipulatör. Ibland kanske bara en familjemedlem som döljer sina fula sidor bakom ett sken av ortodoxi, katolicism, jämlikhet, och/eller reaktionära ideal. Men – som Jung påpekar – ju mer en person försöker leva upp till orimliga, auktoritära ideal, ju mer han/hon förtränger sina sämre, mer förbjudna sidor, ju mer han/hon ljuger för sig själv, ju mer kommer den människan att samla på sig skit i sina dolda inre rum. Dikotomin blir för stor, spaltningen bidrar till en ointegrerad ”skuggsida” hos människan, som förr eller senare kommer till uttryck i stenhårda manipulationer och förstörelse; av en arbetsgemenskap, en egendomsgemenskap, en familj.

Därför, mina vänner, akta er för folk som läser för mycket helgonlegender, Torah-tolkningar, koranutläggningar, socialistiska eller konservativa manifest, samt annat religiöst-moraliskt jox. Om de inte råkar vara helgon själva – såna finns ju – så kan ni vänta er att det under de skenheligas yta lurar en Behemot. Som i Knutby till exempel. Eller i alla sataniska ”hedersmord”. Djävulen kan  - så vitt jag förstått – ta många skepnader. Bär inte alltid Prada, men kan understundom vara katolik. Or so I´ve heard.  

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Eftersom jag inte i en kort text kan göra alla tankar i ”Answer to Job” rättvisa så skickar jag länken här, och en flik av dikotomierna här: 

Detalj ur en målning av Hieronymus Bosch, (målad någonstans mellan 1480 och 1505). 

Hundra år före Shakespeare var Bosch den mest fingerfärdige skildraren av det människoskapade helvetet. 

Se detta inte som en färdig och fix analys, utan som en upptakt till diskussion. 
I så fall om vad? Tolerans? Självinsikt? Medvetenhet om skuggan, projektionerna, och - paradoxen - idealens jagöverstyrda  egoism?

I´m the Hunter - Björk

"I´m the hunter, I´m going hunting. I´ll bring back the goods, but I don´t know when."
 Björk.

Englands torraste skådespelare: Peter Capaldi

Paradoxernas mästare, i rollen som nyhetsredaktören i The Hour: Stel, stram, med kutig rygg och hämmad röst; en gestalt som man fascineras av och ibland skrattar åt; en tråkig, distanserad, intill benen koncentrerad man, med en plötslig, instinktiv rättsnit och en lika plötslig, översvämmande vrede.
Scenen där han tvångsmåssigt flyttar sina papper och prylar hit och dit på ett stort skrivbord, flyttar igen, slänger, kastar, demolerar alltihop i ett sorgset vredesutbrott är en av de bästa scener som gjorts för television. Man behöver inte gå på bio när vissa serier nuförtiden är mycket bättre.

Peter Capaldi gör ett motval i sin roll som Randall Brown, använder det som skådespelare har svårast för; charmlöshet, icke-förförelse, total brist på glamour. Han kommer i centrum genom att vara just ingenting. Onåbar men med en hemlig styrka.
Det är märkligt för en som levt så nära skådespelare hela sitt liv att återfå en insikt: Om vad som är humanismen i skådespeleriet: Inlevelsen i någon, en Falstaff, en Mary Tyrone, en Yvonne, prinsessa av Burgund, en Randall Brown - framspelad utan människoförakt, med nyanserna i behåll, och en ömhet för den konstiga gestalten, vem det vara må.

Samtidigt ser jag vad Peter Capaldi har, som rätt många engelska aktörer har; Helen Mirren, Maggie Smith, Michael Gambon, bland andra: De är karaktärsskådespelare. De bygger en roll inifrån, samtidigt helt olik dem själva. Den sortens skådespeleri har vi mindre av i Sverige, i varje fall i den här generationen.

Men, se The Hour; en djupt allvarsam, skickligt berättad och suveränt skådespelad historia om nyhetsjournalistikens mod och allvar inför hotet från penningmaffia, sexmaffia, kriminellt involverad företagsamhet, korrupta politiker och lika korrupta polischefer. En serie med 50-talsbakgrund, full med personliga relationer, psykologiska spänningar och annat kul, men där huvudlinjen handlar om den plutokratiska förskjutningen av makten. Den vi nu lever med.


Varje avsnitt kan bara ses en vecka efter sändning. Länk till serien på Svt och Svt Play. Nördar kan förstås köpa den från BBC.








Och apropå: Länk till George Monbiot: Plutocracy pure and simple.

Kulturarvet

Frykensjöarna. Hagaparken. Vitsippor. Kalmar slott. Gunnar Ekelöf. Kastanjer. Rågbröd. Bonnpioner. Sveriges Radio. Ales stenar. Strindberg. Folkbåten. Strömming. Ålatrålare. Siljan. Linköpings domkyrka. Bergs slussar. Folkmusiken. Fiolerna. Hasse&Tage. Smörgås med ägg och ansjovis. Monica Zetterlund. Gamla Stan. Sjörapporten. Rapsåkrar. Lin.

Trappstegsforsen. Hemmanet. Hjortron. Renar. Göran Tunström. Glafsfjorden. Kullaberg. Nimis. Sjukkassan. Stenhammar. Nils-Aslak Valkiapää. Sareks Nationalpark. Ransäters folkhögskola. Alvaret. Långe Jan. Nina Stemme. Kyrkan i Jukasjärvi. Siri Derkert. Moderna Museet. Korv med bröd. Allmän sjukvård. Musikfestivaler. Carolina Klüft. ABF.

Tage Erlander. Klarälven. Vinga Fyr. Bjärka Säby. Östgötaslätten. Oviksfjällen. Jussi Björling. Makrillfiske. Stenkistor. Strandal. Fredrika Bremer. Hissa segel. Ösa båtar. Göta älv. Fria Universitet. Nobelpriset. Johannesört. Allemansrätten. Höskörd. Strömmen. Ejdrarna. Svanarna. Kristina Lugn. Hjalmar Bergman. Fackföreningarna. Färjorna. Snön. 

Masthugget. Bastu. Evert Taube. Ragnar Sandberg. Hovs hallar. Västerbron. Staffan Stalledräng. Kvikjokk. Korsvirke. Kulturhus. Ellen Key. Omberg. Vättern och Vänern. Fågelskådare. Ingemar Stenmark. Tanums hede. Selma Lagerlöf. Lundadomen. Laleh. Ingmar Bergman. Skiffer. Granskog. Herbert Blomstedt. Vitnätter. Tranor. Skatt.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Vilken rikedom för alla. Man tackar. Och detta är bara en bråkdel. Fyll i själva.

Eternal places of the spotless mind (3)

 

Go, Lassie, go. Dessa trakter. Snart...Och: Viktigt meddelande: Svalorna har kommit!

Göran Rosenberg om välfärdsstaten och "systemskiftet".

...aka nedmonteringen:

System change

Thus it happened that in the 1990s Sweden embarked on

one of the most far-reaching privatisation programmes in

the Western world. Publicly financed schools, hospitals,

health clinics and geriatric care were all offered to be run

as business ventures by private investors. No distinction

was made between for-profit and not-for-profit ‘providers’.

Furthermore, private providers of publicly financed

services were free to start new schools and new health

clinics at their discretion. Through free competition for

customers (pupils) and clients (the sick and the elderly)

efficiency would increase and costs would decrease and

there would be better welfare for less money.

This has largely turned out be a political illusion.

After it was discovered that investor-owned schools had

manipulated grades (to attract new customers) and

investor-owned homes for the elderly had understaffed

their operations and mistreated their clients (to reduce

costs and increase profits), there has a been a public

outcry against the excesses of privatisation and the

unrestricted pursuit of profits. Perhaps the most

provocative consequence of the new Swedish system

has been the large-scale entry of private equity firms

into the welfare business. They now do not only own

and run a growing share of the publicly financed school

and welfare systems, but have also managed to squeeze

large profits out of them. Even more provocative have

been the advanced schemes employed to shelter these 

profits from taxation.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Läs hela artikeln Här. En av de bättre historiska överblickarna om Sveriges samhällsutveckling. Mot slutet blir han lite vag, men där får man väl fylla i själv. 

Tangerar en del av mina mer drastiska inlägg:  Här och Här och Här. 
Min text om hans bok från i höstas finns Här.
Och Här en artikel av Rosenberg om de problematiska vårdvinsterna. Här hans radiokrönika om bankbonusbusar.