I sin bok "Answer to Job”
skriver C G Jung om motsatserna inom människor: Ont/Gott, Omoral/Moral, Ideal/Avgrund. Han tar religionspsykologin
och naturligtvis Bibeln som exempel, och som alla vet (?) relaterar han religiösa
fenomen och deras symboler, Gud, Kristus, duvor, Sophia, Johannes Uppenbarelse, med
mera, till arketyperna inom människan. Dessa grundläggande fenomen som återfinns i alla kulturer och som rör människans symboliska hantering av livets, etikens
och den sociala sammanhållningens problem.
Halva vitsen med Jungs tanke är att han – kortfattat uttryckt – ställer Gud till svars inför Job, i
stället för tvärtom. Jobs bok handlar om en tidigare lyckosam
man som oförtjänt drabbas av sjukdom och annat elände. Liggande på marken och
kämpande med sin olycka, måste han dessutom åhöra de religiösa besserwissrarnas
babbel, som går ut på att han måste ha gjort något ont för att
drabbas så illa. Dessa gammeljudiska moralgubbar tror sig alla vara på Guds
sida. Deras auktoritetstro gör det omöjligt för dem att vara empatiska med Job.
I stället för att ge
honom ”their warmhearted support, they moralize in an all too human manner,
that is, in the stupidest fashion imganinable".
Det Jung vill åt, och
demonstrerar, är hur hela den bibliska gudsbilden rymmer ett negativt mörker.
Gud skapade vidundret Behemot. Sjukdomar, krig, hat, hämnd och allt mänskligt elände ryms
inom ramen för de gudar människan härbärgerar i sitt inre. I Jobs bok dundrar
Jehova och hans små osjälvständiga kamrater mot den enda fritänkaren i gänget:
Job själv. Mannen som sida efter sida ifrågasätter vad Gud har för intresse av att just han
skulle få det så överjävligt.
Jungs "antwort" mynnar ut i
detta: Att Job tänker själv, att han inte gör sig till offer för en övermäktig
Gud som håller haven och bergen och människorna i sin hand. Job protesterar mot
den underliga religiösa rättsordningen: att Gud vet bäst även när han beter sig
illa. När Job reser sig ur sin sjukdom har han bjudit motstånd och hängt av sig övermakten.
Människor som
identifierar sig med ovanstående gudomliga rättsordning, fundamentalister, protestanter, grekortodoxer, judar, mohammedaner, antroposofer, Livets Ord och andra mer besynnerliga
sekter, blir i sina egna ögon bärare av auktoritetens gud. Och auktoritetens
gud visar sig alltför ofta vara en liten skit; hen dömer folk, statuerar
exempel, straffar, utesluter de icke önskvärda, förföljer andra och döljer för sig själv
Ondskan i sina handlingar.
En person som på det
medvetna planet - Ego in absurdum – identifierar
sig med det enda rätta, läser helgonlegender i parti och minut, går och biktar
sina skitsynder, kan samtidigt vara en Richelieu, en pedofil, en maktmanipulatör.
Ibland kanske bara en familjemedlem som döljer sina fula sidor bakom ett
sken av ortodoxi, katolicism, jämlikhet, och/eller reaktionära ideal. Men – som Jung påpekar – ju mer en person försöker leva upp till orimliga,
auktoritära ideal, ju mer han/hon förtränger sina sämre, mer förbjudna sidor,
ju mer han/hon ljuger för sig själv, ju mer kommer den människan att samla på
sig skit i sina dolda inre rum. Dikotomin blir för stor, spaltningen bidrar
till en ointegrerad ”skuggsida” hos människan, som förr eller senare kommer till
uttryck i stenhårda manipulationer och förstörelse; av en arbetsgemenskap, en
egendomsgemenskap, en familj.
Därför, mina vänner, akta
er för folk som läser för mycket helgonlegender, Torah-tolkningar, koranutläggningar,
socialistiska eller konservativa manifest, samt annat religiöst-moraliskt jox. Om de inte
råkar vara helgon själva – såna finns ju – så kan ni vänta er att det under de skenheligas yta lurar en Behemot. Som i Knutby till exempel. Eller i alla sataniska
”hedersmord”. Djävulen kan - så vitt
jag förstått – ta många skepnader. Bär inte alltid Prada, men kan understundom vara katolik. Or so I´ve
heard.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Eftersom jag inte i en
kort text kan göra alla tankar i ”Answer to Job” rättvisa så skickar jag länken här, och en flik av dikotomierna här:
Detalj ur en målning av Hieronymus Bosch, (målad någonstans mellan 1480 och 1505).
Hundra år före Shakespeare var Bosch den mest fingerfärdige skildraren av det människoskapade helvetet.
Se detta inte som en färdig och fix analys, utan som en upptakt till diskussion.
I så fall om vad? Tolerans? Självinsikt? Medvetenhet om skuggan, projektionerna, och - paradoxen - idealens jagöverstyrda egoism?