Vi sålde våra hemman

Det pågår en liten diskussion om Sverige och svenskheten, på Karins blogg, som jag med nöd och näppe orkar delta i. Hade tänkt göra en historisk bildramsa i stället; men känner mer för att gå ut en stund innan snön (svensk) kommer strilande tillbaka. Så att det här är vad som blev kvar: Huset på liden i Gammelsverige. Vad det står för vet ju de flesta. Och vad de en gång kan återanvändas till får vi väl se. Det kanske blir lite som med Arenabyggena, fast tvärtom: Small is beautiful?

Och emigrantvisan med samma namn som ovan hittar ni här.

Tibast och stilla vatten

Tibasten blommar. Ja, alltså det gjorde den redan under den lilla havererade våren som fanns här nere, medan jag var där uppe, i den riktiga vintern. Så att den Tibast som blommar nu gör det med en utpinad segdragen ljuslila färgton, mörkare än vanligt, och mer klibbig. Den är trots det stora svävflugans sexuella favorit. Doften är ungefär som en dygnsgammal parfym i sämre kvarter. Men vissa kvistar med pillesmå knoppar har tydligen bestämt sig för att blomma om igen, i den riktiga våren.

Den har inte kommit. Jag går med yllemössa och varma handskar till platser där jag förväntar mig blom. Cyklamenbacken, till exempel. Där blommar dvärgcyklamen i minst fem nyanser från vitt till blekt rosa och rödviolett. Marken är full av dem. Vintern här nere var kort och ofarlig. Mårran har inte skadat de små liven. Scillan tutar på.

Efter fem dagar med aprilväder och ett regn som låg i spökfärger över staden, och en vind som var skitsnål, blev det promenaddag igen. Stilla vatten. Ingen vind. Spegelblankt. Dammen i förgrunden, med några ovissa fågelarter, sjön där bakom; vatten efter vatten. Ja, någon utsikt av det slaget har jag inte sett sedan där uppe. Bristen på utsikt kan göra mig krank. Alltså: varför bor folk i skokartonger ovanpå varandra när det finns trehundra mil lediga?

Ibland vill jag bara stå där och drömma mig fast, framför vatten och berg, och inte hörsamma ett skit av världens alla kallelser och egna ansträngningar. Bara stå, som en stork, på ett ben och glo lite. Eller som en gök i ett gökur, som bestämt sig för att stanna ute. Ko-koo. Ko-koo. Ko-koo. Klockan står och det blir långsamt vår. Nästan, på ett ungefär. Kvart över.

Daphne mezereum.

Och: en rad av mannen jag översätter: "Klarhet är bara för nybörjare, och de som har resignerat". Passar i omvälvningarnas tid.

Johannespassionen på andra sidan bron

Två personer står besvikna framför kyrkporten. Klockan är halv sex.
Konserten har redan varit, vi har båda tagit fel på tiden.
- Men, säger jag. De ger samma konsert i Kungsholmens kyrka klockan sex. Hinner vi?
Snabbt in i bil, fortissimo över bron, andante vid parkeringsplatsen.
Jag hoppar ur, hastar upp och köper biljetter. Några av de sista åtta.

Plats snett till vänster i första halvlek. Vi sitter för nära sopranerna, och gör ögon åt varandra när kör och orkester googlar i otakt. Altsolisten gör sitt bästa, men vi gör återigen hemliga miner.
Kort paus.
- Det är så härligt alltihop, särskilt den där lite råa styrkan i första körpartiet, säger jag. Men man kan ju inte rå för att man hör misstagen.

J håller med. Han sjunger själv i kammarkör sedan många år, och spelar dessutom accordion. Han har koll på nyanserna. Men han är också mest av allt glad över att vi hann till konserten.
- Vi kan flytta oss, säger han. Kollar kvickt biljetterna och går före till nästa station. En av de fem bakersta raderna.

Där visar det sig att vi får mycket bättre akustik, en samlad ljudbild, och en klanglåda av Storladan i alla riktningar. Sopranen tar sig. Alten glömmer vi. Tenorsolisten, Evangelisten, sjunger rent och dikterar fint. Joakim Schuster, basbaryton - är säker, och har en helt ljuvlig stämma. Kör och orkester börjar fatta varandra.

Långsamt, långsamt sjunker musiken in i mig. Två timmars konsert, och först de sista tjugo minuterna har jag landat.
Det har varit för mycket strul och småskit i veckan som gick. Jag längtade ut - eller in - och valde Johannespassionen. Den näst längsta av Bachs två passioner. Två timmars harmonier och berättelser ur den kristliga romanen där just den långa sittningen för en in i en meditativ stämning. Mitt ibland femhundra andra. Kyrkan smockfull.

Sa till J:
- Nästan inga går till nattvarden längre, men det här går hem.

Med J vid min sida kunde jag också känna att där fanns en person som tog det hela på visst allvar, både musiken och tron som ljuder ur Bachs hjärterliga koraler:
Er nahm alles wohl in acht
in der letzten Stunde,
Seine Mutter noch bedacht,
Setzt ihr ein´Vormunde.
O Mensch, mache Richtiggkeit,
Gott unde Menschen liebe,
Stirb darauf ohn alles Leid,
und dich nicht betrübe!

(O, låt dig ej förskräckas, förmörkas, förminskas, förintas, försorgas, och gör dig inga bekymmer i onödan, lyder min svenska översättning i fritt fall. Fast det kanske stämmer bättre på "Lass dich nicht unterkriegen"?)

Jag tycker ofta att koralerna är det vackraste i den utdragna historien om Jesu sista dag. Hoppet satt mot Helvetet, så att säga.
Och själva historien, som varje gång får mig att undra, varför vi berättat den oupphörligt i 2000 år, bär ju på Livets elementa; kärlek, svek, mod, feghet, lidande, lojalitet, ängslan, övergivenhet, ömhet och övervinnande.
Lass dich nicht betrüben!

---------------------------------------------------
Tre nyanser av betrüben; här i tysk/engelsk ordbok:
betrüben [betrübte|betrübt] {v.t.} (also: Kummer machen, Sorge bereiten, quälen)
to distress [distressed|distressed] {vb}
betrüben [betrübte|betrübt] {vb} (also: belasten, plagen, zusetzen, quälen)
to afflict [afflicted|afflicted] {vb}
betrüben [betrübte|betrübt] {v.t.} (also: traurig stimmen)
to sadden

Och här en länk till Trinity College of Music Choir som sjunger inledningen till Johannes-passionen.

Samt en något mer gravitetisk och fulländad version, innehållande hela första delen.

Och så här skriver en som vet mer än jag:

The St John Passion is a dramatic representation of the Passion, as told in the Gospel of John, constructed of dramatically presented recitatives and choruses, commented by reflective chorales, ariosos, and arias, framed by an opening chorus and a final one, followed by a last chorale. Compared to the St Matthew Passion, the St John Passion has been described as more extravagant, with an expressive immediacy, at times more unbridled and less "finished."
Nikolaus Harnoncourt
Concentus Musicus Wien

Long Ing och Lang Lang

Cadillac Mountain, Acadia National Park, Maine.

Och apropå Schubert-diskussionen i veckan, får den lämna ännu ett spår efter sig. Lang Lang som jag ofta tycker drar på i mekanisk dramatik, gör inte så här. Utan, ja, det blev en fin liten vandring. Märkbart bäst när man inte glor på pianisten. För då kan man vilja skjuta honom. Särskilt i forte - fortissimo, eller var som helst där han agerar geni. Men kanske, kanske att den asiatiska distansen till romantikens mästare, är ett plus. Även om jag kan tycka att det blir lite väl självgående virtuositet, emellanåt.

Jo, ja, nej. detta blev en vacklande text. Det beror på att jag sällan länkar till andra än de absoluta Maestros som man inte behöver säga något om. Ännu mer beror det på att det ultimata konstverket enligt min nuvarande feeling är berget ovan. Long Ing.

Mitt behov av extraordinära begåvningar: Herbert Blomstedt

Ja, alltså, dagen började inte så bra. Längtar tillbaka till fjällen. Stadslivet förefaller mig alltmer inrutat, fejkat och meningslöst. Jag lär komma över det när träden blommar. Men nu är allt bara grus, damm och kortförnyelser.
Jag hade dessutom varit uppe på tok för sent, sovit för lite. Allmänt gnölig stämning, tills jag bestämde mig för att gå och simma. Men när jag slog på radion visste jag att något helt annat var i görningen. Herbert Blomstedt dirigerar i direktsänding Berwald OCH Tjajkovskij.

I pausen var det en intervju med honom: Den dirigent jag beundrat mest bland de svenska. Han är åttiofem nu. Men ingenting hindrar den här känslosamme torrisen från att elegant som få, och med barnslig hängivenhet, lägga ut texten om de två komponister vars verk han skulle dirigera.

Han analyserar, och berättar koncentrerat om riskerna med Tjajkovskij: Att publiken vill ha så mycket känslor att orkestern ofta följer den impulsen. Men - säger Blomstedt; det finns ingen kompositör som gjort så distinkta anvisningar i sitt partitur som Tjaijkovskij; minsta nyanser är noterade, långsamt eller sjunkande, animerat eller forcerat, till ett utdraget "suckande" mellan första och andra violinen (som på T.s tid befann sig på varsin sida av scenen, så att de ännu tydligare kunde spela mot varann.) Man förstår att det är exaktheten han vill åt. Att känslorna inte ska bre ut sig, utan snarare behärskas mer, för att nå sitt fulla uttryck.

Under tiden som han berättar sjunger (väser) han också delar av melodierna; starkt, med ohämmad entusiasm. Jag tror - när det gäller honom - och många andra som fortsätter att utvecklas långt efter sextio, att Dylanordet gäller:
Oh, but I was so much older then, I´m younger than that now.

Herbert Blomstedt har - som jag minns det - utgått från sin behärskade och stringenta svenskhet, till en mer flödande frihet, en poetic license, som borde vara alla förunnat, åtminstone efter en viss ålder.

Han ger mig dagens första skratt. Total förtjusning. Samt en rad nya kunskaper. Love him for it. Och här kan ni (kanske) höra intervjun; samt konserten. Jag hann inte med Berwald, men däremot Tjajkovkijs Femte Symfoni.

Detta inlägg är särskilt tillägnat Gunnar, Gunnar och Bengt, som troligen är den mest (klassiskt) musikkunnige av oss.
För den som är intresserad finns här en länk om Femte Symfonin.

Ur en dikt av Birgitta Lillpers

"Skönheten kunde vara en tidningslös morgon, ett
sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan
och belöningen, det är en tidligt stark, samlad
sömn
lugn och små brödskivor, kanel, mättade av
olika slags korn och religioner, alltså

inte det lättåtkomliga; belöningen är det som finns sidledes
med motstånden
och det är därför vi räddare häckar så
lokalt och exklusivt."

Ja. Och jag längtar tillbaka till bergen. Exklusivt.
Tillbaka bort från de strimliga gatorna som lyder under numrens analys.
Tillbaka till ett "sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan".

Smått äger

Ja, alltså - det började egentligen redan där uppe; att det vackra avtog. De sista dagarnas slask och därefter ishalka var inget att hurra för. Man fick kolla utsikten inifrån, eller gå femtio meter med stavar för att andas ut över dalens vida vy.

Ändå yr det fortfarande i mitt huvud av alla blåsiga ljud och blå skymningsbilder, blåturkos is på Malgomaj, ljust ultramarin på Gitsfjället. Orange solgata över eftermiddagsisen. Grålila moln över Onyttigmyren.

Satt här lite medtagen av resan och glodde på mitt fönster mot gården och tyckte plötsligt det var en fin bild det med. När man väl börjar se, ser man mycket mer. Så var det också på Konstvetenskapen; alltid kom man ut från diabilder och föredrag med en högerhjärnhalvig känsla för atmosfär, ljus, vinklar och luftperspektiv.

Sista kvällarna i fjällen låg jag med slutna ögon och såg bilder flimra förbi oupphörligt. En självlysande självgående film. Det kommer sig av koncentrationen. Ungefär som när man plockar blåbär. Så plockar man skyar och skuggor och väder och linjer.
Men det är slut med det nu. Här blev det snabbt prosaiskt som fan. Ringa Hittegods, besöka Banken (som gjorde ett undantag och delade ut kontanter till den kortlösa mänskan). Ringa Polisen. Ringa Försäkringsbolaget. Fixa nytt presskort. Nytt Visakort. Nytt smink. Ny plånbok. Nya glasögon.

I en kort paus på gården, hann jag dock se några lysande saker. Krokus. Samt ett par dammiga snödroppar, luttrade av det eviga byggjoxet.
Promenad i sol och ett öppet vatten med en helt annan blåfärg än där uppe: Kanske coelin med lite preussiskt blått i. Väldigt frisk färg i alla fall. Och små små knoppar i en buske. Och några dammiga samtal om räntan, på bänken bredvid.

Vad bra att det finns saker som ingen kan ta ifrån en, tänker jag. Det är ofta de "saker" som är allas.
My favourite things. Träd och sånt.
Men visst, jag gillar mina stolar och bord och soffa och tavlor och muggar och textilier och badkar och allt det där lilla jordiska som är mitt. Till exempel doften av en speciell tvål. Palmträ. Och smaken av en viss sherry. Bristol Cream.

Och måtte nu Rättvisans Ängel skicka alla mina grejer tillbaka. Tack. Jag har nog med små praktiska bestyr som det är. Smått äger, som vi säger i Stockholm. (Fast det är bara som jag hittar på, och därmed kommer det att heta så).