söndag 1 april 2012
Long Ing och Lang Lang
Cadillac Mountain, Acadia National Park, Maine.
Och apropå Schubert-diskussionen i veckan, får den lämna ännu ett spår efter sig. Lang Lang som jag ofta tycker drar på i mekanisk dramatik, gör inte så här. Utan, ja, det blev en fin liten vandring. Märkbart bäst när man inte glor på pianisten. För då kan man vilja skjuta honom. Särskilt i forte - fortissimo, eller var som helst där han agerar geni. Men kanske, kanske att den asiatiska distansen till romantikens mästare, är ett plus. Även om jag kan tycka att det blir lite väl självgående virtuositet, emellanåt.
Jo, ja, nej. detta blev en vacklande text. Det beror på att jag sällan länkar till andra än de absoluta Maestros som man inte behöver säga något om. Ännu mer beror det på att det ultimata konstverket enligt min nuvarande feeling är berget ovan. Long Ing.
lördag 31 mars 2012
Mitt behov av extraordinära begåvningar: Herbert Blomstedt
Ja, alltså, dagen började inte så bra. Längtar tillbaka till fjällen. Stadslivet förefaller mig alltmer inrutat, fejkat och meningslöst. Jag lär komma över det när träden blommar. Men nu är allt bara grus, damm och kortförnyelser.
Jag hade dessutom varit uppe på tok för sent, sovit för lite. Allmänt gnölig stämning, tills jag bestämde mig för att gå och simma. Men när jag slog på radion visste jag att något helt annat var i görningen. Herbert Blomstedt dirigerar i direktsänding Berwald OCH Tjajkovskij.
I pausen var det en intervju med honom: Den dirigent jag beundrat mest bland de svenska. Han är åttiofem nu. Men ingenting hindrar den här känslosamme torrisen från att elegant som få, och med barnslig hängivenhet, lägga ut texten om de två komponister vars verk han skulle dirigera.
Han analyserar, och berättar koncentrerat om riskerna med Tjajkovskij: Att publiken vill ha så mycket känslor att orkestern ofta följer den impulsen. Men - säger Blomstedt; det finns ingen kompositör som gjort så distinkta anvisningar i sitt partitur som Tjaijkovskij; minsta nyanser är noterade, långsamt eller sjunkande, animerat eller forcerat, till ett utdraget "suckande" mellan första och andra violinen (som på T.s tid befann sig på varsin sida av scenen, så att de ännu tydligare kunde spela mot varann.) Man förstår att det är exaktheten han vill åt. Att känslorna inte ska bre ut sig, utan snarare behärskas mer, för att nå sitt fulla uttryck.
Under tiden som han berättar sjunger (väser) han också delar av melodierna; starkt, med ohämmad entusiasm. Jag tror - när det gäller honom - och många andra som fortsätter att utvecklas långt efter sextio, att Dylanordet gäller:
Oh, but I was so much older then, I´m younger than that now.
Herbert Blomstedt har - som jag minns det - utgått från sin behärskade och stringenta svenskhet, till en mer flödande frihet, en poetic license, som borde vara alla förunnat, åtminstone efter en viss ålder.
Han ger mig dagens första skratt. Total förtjusning. Samt en rad nya kunskaper. Love him for it. Och här kan ni (kanske) höra intervjun; samt konserten. Jag hann inte med Berwald, men däremot Tjajkovkijs Femte Symfoni.
Detta inlägg är särskilt tillägnat Gunnar, Gunnar och Bengt, som troligen är den mest (klassiskt) musikkunnige av oss.
För den som är intresserad finns här en länk om Femte Symfonin.
Jag hade dessutom varit uppe på tok för sent, sovit för lite. Allmänt gnölig stämning, tills jag bestämde mig för att gå och simma. Men när jag slog på radion visste jag att något helt annat var i görningen. Herbert Blomstedt dirigerar i direktsänding Berwald OCH Tjajkovskij.
I pausen var det en intervju med honom: Den dirigent jag beundrat mest bland de svenska. Han är åttiofem nu. Men ingenting hindrar den här känslosamme torrisen från att elegant som få, och med barnslig hängivenhet, lägga ut texten om de två komponister vars verk han skulle dirigera.
Han analyserar, och berättar koncentrerat om riskerna med Tjajkovskij: Att publiken vill ha så mycket känslor att orkestern ofta följer den impulsen. Men - säger Blomstedt; det finns ingen kompositör som gjort så distinkta anvisningar i sitt partitur som Tjaijkovskij; minsta nyanser är noterade, långsamt eller sjunkande, animerat eller forcerat, till ett utdraget "suckande" mellan första och andra violinen (som på T.s tid befann sig på varsin sida av scenen, så att de ännu tydligare kunde spela mot varann.) Man förstår att det är exaktheten han vill åt. Att känslorna inte ska bre ut sig, utan snarare behärskas mer, för att nå sitt fulla uttryck.
Under tiden som han berättar sjunger (väser) han också delar av melodierna; starkt, med ohämmad entusiasm. Jag tror - när det gäller honom - och många andra som fortsätter att utvecklas långt efter sextio, att Dylanordet gäller:
Oh, but I was so much older then, I´m younger than that now.
Herbert Blomstedt har - som jag minns det - utgått från sin behärskade och stringenta svenskhet, till en mer flödande frihet, en poetic license, som borde vara alla förunnat, åtminstone efter en viss ålder.
Han ger mig dagens första skratt. Total förtjusning. Samt en rad nya kunskaper. Love him for it. Och här kan ni (kanske) höra intervjun; samt konserten. Jag hann inte med Berwald, men däremot Tjajkovkijs Femte Symfoni.
Detta inlägg är särskilt tillägnat Gunnar, Gunnar och Bengt, som troligen är den mest (klassiskt) musikkunnige av oss.
För den som är intresserad finns här en länk om Femte Symfonin.
Ur en dikt av Birgitta Lillpers
"Skönheten kunde vara en tidningslös morgon, ett
sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan
och belöningen, det är en tidligt stark, samlad
sömn
lugn och små brödskivor, kanel, mättade av
olika slags korn och religioner, alltså
inte det lättåtkomliga; belöningen är det som finns sidledes
med motstånden
och det är därför vi räddare häckar så
lokalt och exklusivt."
Ja. Och jag längtar tillbaka till bergen. Exklusivt.
Tillbaka bort från de strimliga gatorna som lyder under numrens analys.
Tillbaka till ett "sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan".
sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan
och belöningen, det är en tidligt stark, samlad
sömn
lugn och små brödskivor, kanel, mättade av
olika slags korn och religioner, alltså
inte det lättåtkomliga; belöningen är det som finns sidledes
med motstånden
och det är därför vi räddare häckar så
lokalt och exklusivt."
Ja. Och jag längtar tillbaka till bergen. Exklusivt.
Tillbaka bort från de strimliga gatorna som lyder under numrens analys.
Tillbaka till ett "sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan".
tisdag 27 mars 2012
Smått äger
Ja, alltså - det började egentligen redan där uppe; att det vackra avtog. De sista dagarnas slask och därefter ishalka var inget att hurra för. Man fick kolla utsikten inifrån, eller gå femtio meter med stavar för att andas ut över dalens vida vy.
Ändå yr det fortfarande i mitt huvud av alla blåsiga ljud och blå skymningsbilder, blåturkos is på Malgomaj, ljust ultramarin på Gitsfjället. Orange solgata över eftermiddagsisen. Grålila moln över Onyttigmyren.
Satt här lite medtagen av resan och glodde på mitt fönster mot gården och tyckte plötsligt det var en fin bild det med. När man väl börjar se, ser man mycket mer. Så var det också på Konstvetenskapen; alltid kom man ut från diabilder och föredrag med en högerhjärnhalvig känsla för atmosfär, ljus, vinklar och luftperspektiv.
Sista kvällarna i fjällen låg jag med slutna ögon och såg bilder flimra förbi oupphörligt. En självlysande självgående film. Det kommer sig av koncentrationen. Ungefär som när man plockar blåbär. Så plockar man skyar och skuggor och väder och linjer.
Men det är slut med det nu. Här blev det snabbt prosaiskt som fan. Ringa Hittegods, besöka Banken (som gjorde ett undantag och delade ut kontanter till den kortlösa mänskan). Ringa Polisen. Ringa Försäkringsbolaget. Fixa nytt presskort. Nytt Visakort. Nytt smink. Ny plånbok. Nya glasögon.
I en kort paus på gården, hann jag dock se några lysande saker. Krokus. Samt ett par dammiga snödroppar, luttrade av det eviga byggjoxet.
Promenad i sol och ett öppet vatten med en helt annan blåfärg än där uppe: Kanske coelin med lite preussiskt blått i. Väldigt frisk färg i alla fall. Och små små knoppar i en buske. Och några dammiga samtal om räntan, på bänken bredvid.
Vad bra att det finns saker som ingen kan ta ifrån en, tänker jag. Det är ofta de "saker" som är allas.
My favourite things. Träd och sånt.
Men visst, jag gillar mina stolar och bord och soffa och tavlor och muggar och textilier och badkar och allt det där lilla jordiska som är mitt. Till exempel doften av en speciell tvål. Palmträ. Och smaken av en viss sherry. Bristol Cream.
Och måtte nu Rättvisans Ängel skicka alla mina grejer tillbaka. Tack. Jag har nog med små praktiska bestyr som det är. Smått äger, som vi säger i Stockholm. (Fast det är bara som jag hittar på, och därmed kommer det att heta så).
Ändå yr det fortfarande i mitt huvud av alla blåsiga ljud och blå skymningsbilder, blåturkos is på Malgomaj, ljust ultramarin på Gitsfjället. Orange solgata över eftermiddagsisen. Grålila moln över Onyttigmyren.
Satt här lite medtagen av resan och glodde på mitt fönster mot gården och tyckte plötsligt det var en fin bild det med. När man väl börjar se, ser man mycket mer. Så var det också på Konstvetenskapen; alltid kom man ut från diabilder och föredrag med en högerhjärnhalvig känsla för atmosfär, ljus, vinklar och luftperspektiv.
Sista kvällarna i fjällen låg jag med slutna ögon och såg bilder flimra förbi oupphörligt. En självlysande självgående film. Det kommer sig av koncentrationen. Ungefär som när man plockar blåbär. Så plockar man skyar och skuggor och väder och linjer.
Men det är slut med det nu. Här blev det snabbt prosaiskt som fan. Ringa Hittegods, besöka Banken (som gjorde ett undantag och delade ut kontanter till den kortlösa mänskan). Ringa Polisen. Ringa Försäkringsbolaget. Fixa nytt presskort. Nytt Visakort. Nytt smink. Ny plånbok. Nya glasögon.
I en kort paus på gården, hann jag dock se några lysande saker. Krokus. Samt ett par dammiga snödroppar, luttrade av det eviga byggjoxet.
Promenad i sol och ett öppet vatten med en helt annan blåfärg än där uppe: Kanske coelin med lite preussiskt blått i. Väldigt frisk färg i alla fall. Och små små knoppar i en buske. Och några dammiga samtal om räntan, på bänken bredvid.
Vad bra att det finns saker som ingen kan ta ifrån en, tänker jag. Det är ofta de "saker" som är allas.
My favourite things. Träd och sånt.
Men visst, jag gillar mina stolar och bord och soffa och tavlor och muggar och textilier och badkar och allt det där lilla jordiska som är mitt. Till exempel doften av en speciell tvål. Palmträ. Och smaken av en viss sherry. Bristol Cream.
Och måtte nu Rättvisans Ängel skicka alla mina grejer tillbaka. Tack. Jag har nog med små praktiska bestyr som det är. Smått äger, som vi säger i Stockholm. (Fast det är bara som jag hittar på, och därmed kommer det att heta så).
söndag 25 mars 2012
Om att måla en söndag
Återhämtning, förnyelse, repetition. Repetition, återtagande, erövrande av ny mark. Återtagande av gamla bilder, som nästan blir nya. Och nya bilder som uppstår när man helt desperat skiter i allt och gärna gör något hiskligt.
Så med ens, i den allra sista målartimmens skymning, är det något som löser sig. Det var den med ett hiskligt ryck i. Och just då minns jag min f.d. lärare Laris Strunke som sa till mig, redan när jag var 23: "Man måste göra något fult ibland".
Ja. Och sedan kanske återgå till repetition, återhämtning och förnyelse av det man såg. I det plötsliga rycket.
Möjligen gäller samma sak för skrivandet. Troligen. Jag minns inte riktigt just nu. Tycker egentligen aldrig att man minns en enda grej som man "lärt sig". Och att författare som verkar som om de minns sina lärdomar är skittråkiga. Men det är ändå inte sant. Man måste ha en kratta med sig i trädgården. Det man lärt sig är krattan. Det andra är det som växer.
Det jag gärna skulle vilja göra är en sorts "Electric Birch Land", en Hendrix, av fjällnaturen. Man får väl se. Det jag såg under (förra) söndagskvällen var i alla fall hur björkarna, belysta av ett par väglampor, tecknar sig elektriskt mot himlen. Spretar, strålar, växer samman och knappast tänker sig en publik. Gör inte jag heller. Men man kan ju inte leva som en björk.
Så med ens, i den allra sista målartimmens skymning, är det något som löser sig. Det var den med ett hiskligt ryck i. Och just då minns jag min f.d. lärare Laris Strunke som sa till mig, redan när jag var 23: "Man måste göra något fult ibland".
Ja. Och sedan kanske återgå till repetition, återhämtning och förnyelse av det man såg. I det plötsliga rycket.
Möjligen gäller samma sak för skrivandet. Troligen. Jag minns inte riktigt just nu. Tycker egentligen aldrig att man minns en enda grej som man "lärt sig". Och att författare som verkar som om de minns sina lärdomar är skittråkiga. Men det är ändå inte sant. Man måste ha en kratta med sig i trädgården. Det man lärt sig är krattan. Det andra är det som växer.
Det jag gärna skulle vilja göra är en sorts "Electric Birch Land", en Hendrix, av fjällnaturen. Man får väl se. Det jag såg under (förra) söndagskvällen var i alla fall hur björkarna, belysta av ett par väglampor, tecknar sig elektriskt mot himlen. Spretar, strålar, växer samman och knappast tänker sig en publik. Gör inte jag heller. Men man kan ju inte leva som en björk.
måndag 19 mars 2012
Frånvaro och närvaro
En av de män jag på senare år tyckt om, har ett evigt rum i mitt hjärta. Delvis på grund av sina professionella kvalitéer, men också genom något helt annat, något inte så många män är bra på. Närvaro.
Jag har förstås också sett honom bli frånvarande - men det märkliga är att hans frånvaro samtidigt är full av närvaro. Nämligen en närvaro i något som pågår inom honom själv, något muller i tankebanorna eller känslo-regionerna, något skapande driv.
Det är liksom något helt annat än en Frånvarande Frånvaro - det där som man kan uppleva med människor som inte riktigt befinner sig i rummet där de är, fastän de kanske försöker upprätthålla en konversation om någon film (de vill helst berätta hela filmen) eller någon avlägsen släkting som nyss gift sig med en mänska man aldrig sett och aldrig kommer att se (de vill gärna berätta alla detaljer om den mänskan). Och på den vägen förlorar sig närvaron ut i en frånvaro som är ingens. Därför att den här människan med sina tankesprång och utflykter i släktlinjerna, faktiskt inte är särskilt närvarande i Sig Själv. Det kan bero på dagsformen. Jag har också sådana dagar. Orkar inte lyssna. Pratar om nåt på TV. Byter ämne till mig själv hela tiden: Jag menar bara - Låt oss nu prata om något intressant!
Och jag accepterar all nödvändig separation mellan människor. Vi är ju inte varandra. Men ibland så.
Håll i er, nu blir jag privat: Jag hade en gång en s.k. ung käresta, som verkligen var allt annat än en toy-boy, men snarare en av mina djupare upplevelser på Området. Han hade också en fascinerande stark närvaro. För mycket närvaro, skulle jag säga. Så mycket att han knappt orkade med det själv. Distans behöver man ju också. Humor var hans räddning. Men inte hela vägen.
Min man, däremot, kunde grilla mig med sin frånvarande frånvaro: det vill säga: Han kunde säga: Men jag är ju så medveten om dig hela tiden, och jag kunde väsa; men visa det då!
Jag tyckte att han försvann i oändliga korridorer i sin hjärna, där han kanske möjligen ruvade över någon gammal skuld, eller någon utställningsidé, eller någon Dröm, faktiskt. Jag tror i hans fall att frånvaron var en kombi av många yrkesplikter och en konstnärlig lust att fly. Han hade många projekt, han genomförde många av dem. Men ett av hans käraste var en kollektiv konst-bildbank, som skulle vara tillgänglig för alla. Det är tjugo år sen. Nu finns den på nätet, utan hans ansträngningar. Men han visste något om verkliga sociala behov, han grunnade på något viktigt. Liksom många "frånvarande" molar på något spännande i sin inre värld, fast de knappt vet vad det är.
Man måste nog få dra ifrån rejält ibland, in i sin egen rutt - för att sedan vara närvarande. Därför att man har roten i sig själv. Funnen.
Det handlar kanske om det där Systerfartyget till våra Liv, som Tranan skriver om. Det är det vi har känning med, i den närvarande frånvaron.
"Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna."
(Tranströmer-citatet är inte korrekt, men nära. Jag har inte boken här, men får kanske be Lennart korrigera mig. Som vanligt.)
Jag har förstås också sett honom bli frånvarande - men det märkliga är att hans frånvaro samtidigt är full av närvaro. Nämligen en närvaro i något som pågår inom honom själv, något muller i tankebanorna eller känslo-regionerna, något skapande driv.
Det är liksom något helt annat än en Frånvarande Frånvaro - det där som man kan uppleva med människor som inte riktigt befinner sig i rummet där de är, fastän de kanske försöker upprätthålla en konversation om någon film (de vill helst berätta hela filmen) eller någon avlägsen släkting som nyss gift sig med en mänska man aldrig sett och aldrig kommer att se (de vill gärna berätta alla detaljer om den mänskan). Och på den vägen förlorar sig närvaron ut i en frånvaro som är ingens. Därför att den här människan med sina tankesprång och utflykter i släktlinjerna, faktiskt inte är särskilt närvarande i Sig Själv. Det kan bero på dagsformen. Jag har också sådana dagar. Orkar inte lyssna. Pratar om nåt på TV. Byter ämne till mig själv hela tiden: Jag menar bara - Låt oss nu prata om något intressant!
Och jag accepterar all nödvändig separation mellan människor. Vi är ju inte varandra. Men ibland så.
Håll i er, nu blir jag privat: Jag hade en gång en s.k. ung käresta, som verkligen var allt annat än en toy-boy, men snarare en av mina djupare upplevelser på Området. Han hade också en fascinerande stark närvaro. För mycket närvaro, skulle jag säga. Så mycket att han knappt orkade med det själv. Distans behöver man ju också. Humor var hans räddning. Men inte hela vägen.
Min man, däremot, kunde grilla mig med sin frånvarande frånvaro: det vill säga: Han kunde säga: Men jag är ju så medveten om dig hela tiden, och jag kunde väsa; men visa det då!
Jag tyckte att han försvann i oändliga korridorer i sin hjärna, där han kanske möjligen ruvade över någon gammal skuld, eller någon utställningsidé, eller någon Dröm, faktiskt. Jag tror i hans fall att frånvaron var en kombi av många yrkesplikter och en konstnärlig lust att fly. Han hade många projekt, han genomförde många av dem. Men ett av hans käraste var en kollektiv konst-bildbank, som skulle vara tillgänglig för alla. Det är tjugo år sen. Nu finns den på nätet, utan hans ansträngningar. Men han visste något om verkliga sociala behov, han grunnade på något viktigt. Liksom många "frånvarande" molar på något spännande i sin inre värld, fast de knappt vet vad det är.
Man måste nog få dra ifrån rejält ibland, in i sin egen rutt - för att sedan vara närvarande. Därför att man har roten i sig själv. Funnen.
Det handlar kanske om det där Systerfartyget till våra Liv, som Tranan skriver om. Det är det vi har känning med, i den närvarande frånvaron.
"Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna."
(Tranströmer-citatet är inte korrekt, men nära. Jag har inte boken här, men får kanske be Lennart korrigera mig. Som vanligt.)
lördag 17 mars 2012
Kristian Lundberg i Repris
Idag hörde jag en ovanligt fin intervju, på Sveriges Radio, med Kristian Lundberg, som fått lyssnarnas romanpris för sin nyutkomna bok "Och allt ska vara kärlek".
Jag har tyckt om den här författaren sedan jag läste Yarden, som kom för några år sen. Samt har jag gillat en del strödda dikter, som dykt upp här och där, ofta med kristna undertoner. Eller ska man säga övertoner, kanske. Blåset i pipan, som nästan inte hörs, men är där. Mitt i den i övrigt stora skröpliga ärligheten.
Här kan ni hitta intervjun, om ni missat den, intervjuar gör
Mia Gerdin.
Och här är min text om Yarden, i repris från Den Blinde Argus:
Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.
Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.
Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.
Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.
Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.
”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."
Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)
Jag har tyckt om den här författaren sedan jag läste Yarden, som kom för några år sen. Samt har jag gillat en del strödda dikter, som dykt upp här och där, ofta med kristna undertoner. Eller ska man säga övertoner, kanske. Blåset i pipan, som nästan inte hörs, men är där. Mitt i den i övrigt stora skröpliga ärligheten.
Här kan ni hitta intervjun, om ni missat den, intervjuar gör
Mia Gerdin.
Och här är min text om Yarden, i repris från Den Blinde Argus:
Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.
Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.
Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.
Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.
Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.
”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."
Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)