Igår såg jag Lars von Triers brännmärkta film
”Anti-Christ” . En svart saga om svaghet, ångest, sorg och besatthet. Det var en vacker film och jag tänkte att den påminde en del om Tarkovskij. Såg efteråt att von Trier dedicerat den till sin gamle mästare.
Nu blev det ju då den kom ett himla hallå om von Triers konstiga kvinnosyn, vilket i stort sett beror på att ingen recensent idag har något större bakgrundsdjup vare sig när det gäller allegorier, sagor eller psykologisk projektionsdynamik. Vi ser för mycket på amerikansk feelgood-film här, och bejublar halvtöntiga svenska debutanter. Von Trier är en gammal räv, och såna får tåla. Nog om det.
Jag ser alltså en av filmhistoriens märkligare skapelser. Gjord i ett långsamdunkel som för tankarna till halvvaka och dröm. Den som avläser den här filmen realistiskt har rätt att spy; men hör nu här: Det här är bilder av något annat än Halv åtta hos mig.
Kvinnan och mannen har ett intensivt samlag; samtidigt hoppar deras lille son ut genom ett fönster och dör. Jag tänkte genast på Eric Claptons döde son, och vilka märkliga orsaker som kan ligga bakom att man missar att fatta tag i ett barn, i ett fönster.
Här börjar så skuld, sorg, ångest och dolda konflikter att bränna till. Mannen som är psykoanalytiker försöker – på det där behärskade analytikersättet – leda sin hustru vidare förbi ångesttopparna och lyckas också efter en tid. Hustrun försöker tröstknulla och skrika av sig, men så ändrar sig spelet:
Hon antar behärskningens mask. Vi byter roller, säger hon.
Där börjar det sadistiska helvetet. Är det bara ett rollspel de byter: eller byter hon ut sin yttre flickhustru mot ett inre monster?
På husets vind hittar mannen resterna av den avhandling hans hustru påbörjat om häxprocesser och kvinnomord. Han bläddrar i anteckningarna som avslutas med en handstil som flyr över sidorna, psykotiskt.
Medan filmen rullar på mot sitt helvete; ser jag en kvinna som inte bara vänt på rollerna; hon har också omedvetet önskat livet ur sin son, och hon – akademikern Faustina, på sin ensamma studerkammare – har omedvetet introjicerat de gamla berättelserna om häxor: Ni vet stegel och hjul, och brinnande kvastar mot djävulens stenkåta kalla famn.
Det är helt klart en flippad saga och allegori. Och (kanske) jungiansk psykologi på samma gång: Människan har en fin framsida, ett inre landskap av små djur (de är också med i filmen) och en dunkel skuggsida som yttrar sig i hat, avund, mordiska impulser och driften att förstöra sig själv eller andra. En sån saga går inte att genomföra utan ett understatement om de tusentals patienter som i sina sessioner hos psykoanalytikerna avgett stoff som liknar Medea och Bröderna Grym: Mordiska mödrar, förstörande fäder, syskonavund och iskyla.
Så jag sammanfattar: Filmen rider vidare på en kall kåthet och ett hämndbegär som resulterar i kastrationsscener. Den till döds torterade mannen stryper sin fru, och hankar vidare ut i livet på en krycka. Greek drama revisited.
Jaha. Och nu ska ni upp och hojta alla feminister, för här var könsfördelningen fel. Det var ju inte mannen som var fan själv, utan kvinnan. Men hon, i sin tur var - som jag ser det - ett medium, besatt av århundradens projektioner på kvinnan. Hon hade tagit hela kvinno-demon-skiten in i sig.
Ja, vänta nu: Det här blir förstås mest intressant för oss som är engagerade i psykologi och människans skuggsidor. Dit hör också von Triers teckning av den lite valhänta KBT-terapeuten, som liksom bara har fina råd, struktureringar och rollspel att komma med, inför krafter som inte hör hemma på KBT-soffan i de snabbspolande psykologernas väntrum. Utan i ett annat djup, en virvel. Vertigo.
Så klart att von Trier gör sig av med egna demoner och egen ångest, men det gör alla; en del genom att var med i Gladiatorerna. Då föredrar jag konstens eftertänksamma medium. Halv åtta hos mig handlar då inte bara om lilla kalvfilén och ricottan. Det handlar också om sjukdomen i relationer.
Och där – i mellanrummen - finns det ingen särskild feministisk etik för kvinnor. Etik är samma för alla. En kvinna som driver runt i Europa och pockar på vandrande dildos, medan mannen är hemma och jobbar, är inte min syster. En kvinna som begär miljoner när hon själv vill skilja sig, och som skiljer sig med advokatombud inför sin dödsjuka man. Det är inte min syster. Ett gäng döttrar som bevakar sin fars säng för att få ut sina arv, och som i krisen runt en döende fortsätter med sin hämnd, är inte mina systrar. En kvinna som på grund av missriktad härsklystnad gör sina barn arvlösa, är inte min syster. En kvinna som styr familj och land och riskkapital med järnhand och låter sjuka och gamla och skolbarn fara illa. Det är inte min syster, och inget lands moder.
Von Trier vågade ta i det där: Att ingen är helig ko för att hon är kvinna. Bra att tänka på idag, när nythatcherismen försöker inbilla de okunniga att de ska beundra en stålkantad krigshäxa som drog in skolmjölken. No tits for tats? No tits anyway.
--------------------------------------
Tillägg: Tänkte vidare på den här filmen under mina flyttningar genom staden. Ser hur von Trier bearbetar ondskans problematik; som han f.ö. gjort i en serie filmer där den mest utsatta alltid varit en kvinna.
Här, i Anti Christ, tycks det handla om en urgammal filosofisk/religiös problematik: Varifrån kommer ondskan, hur uppstår den, vem blir dess redskap?
Från kristet och annat religiöst håll är väl det vanliga svaret frestelser; "ve den genom vilken förförelse kommer" etc. Från historiskt håll ser vi hur makt korrumperar. Sociologerna pekar på miljö och ondskans bakgrundsbrus.
von Trier gör något som är på en gång psykologiskt inkännande och filosofiskt intressant: Han ser ondskan uppstå ur smärtan. Kvinnans smärta som hon inte kan härbärgera, tomheten som hon försöker fylla, blir ett svalg där ondskan kryper in som en hyena i sitt bo. Ondskan vrålar, och täcker över tomheten. Ondskan förstör för att täcka över en inre känsla av förstörelse, och förintande tomhet.
Där finns Breivik och andra mördare, Caligula och andra maktgalna, tomhetens tyranner, överallt. Ondskans banalitet, frasen som Arendt myntade, ligger inte riktigt lika hårt och djupt som von Triers film. Men så har också hennes ord missförståtts och övertolkats; det hon menade var nog bara att det i de skenbart vanliga mänskliga grupperingar uppstår tryck, tanklöshet, dumma, vredgade gemensamma fraser som växer i styrka...
Få ihop de två bilderna av ondskan, den som kan. Det blir inte jag. Inte ikväll.
