Julgranarna doftar på Odenplan. Det var the good news. Och ändå är de just idag instängda bakom ett hölje av byggplast. Det var knappt att jag kände igen dem. Men det är som med vissa människor; de skulle kunna gömmas i byggplast och om man råkade gå förbi skulle man ändå känna igen dem, på lukten, eller rösten, eller nåt.
Det sägs ju att vi människor går mycket mer på lukten när vi väljer partner, än vi brukar inbilla oss. Klart att social gemenskap, intressen, mental och känslomässig nivå betyder en del. Men det är lukten som drar oss. Iväg eller nedåt eller ut på vida vatten, vad vet jag.
Jo, jag vet. Men inte just nu.
Ångade i det förbannade mörkret genom två olika banklokaler som INTE hade den nödvändiga tjänsten. Tog en buss TRE hållplatser för att hitta ett bankkontor där man kunde överföra pengar från sitt konto till ett annat I SAMMA BANK.
Banker har mitt absoluta ret-överskott just nu. Och jag tror det är precis lika instinktivt adekvat som det där med att gå på lukten. Bankerna har fått en odör. Kanske att de svenska bankerna fortfarande luktar lite gran, eller ek, men de amerikanska luktar definitivt ammoniak, cancerogena hybrider och högar av råttlik i garderoben.
Om ni inte tror mig på min instinkt bör ni leta upp ett formidabelt dokumentärprogram gjort av Charles Ferguson, som gick på TV häromveckan. Han har gått in i detalj på vad som hände, och vad som ledde fram till, den amerikanska banksjukan 2008. Ferguson är ingen Michael Moore som skjuter från höften. Han är en notorisk detalj-och-fakta-granskare. Kallt och envist visar han upp landskapet: Hur stora banker involveras i mindre banker, hur mindre banker droppar lån till första bästa varelse, hur de gärna droppar extra dyra lån, utan amorteringar och utan garantier. Varför? Därför att varenda liten bankkille i hela USA får höjd lön i relation till antalet överdrivna lån han delat ut.
Kanske vet ni det där. Men varken jag eller ni kan sammanhangen riktigt. Och det var det som var meningen med den ”marknadsliberala” avregleringen av bankerna. Att ingen jävel skulle veta vad de kannibalkapitalistiska herrarna (och damerna) gjorde med pengarna. Till exempel: att man spelade ett högt spel med amerikanska aktieägare och låntagare och deras naiva habegär, att man visste att man spelade ett alltför högt spel, att det inte fanns täckning för utbudet av finanser, och att man fortsatte sälja dyra lån och halvt kapsejsade aktier FAST MAN VISSTE att realkapitalet höll på att rasa i botten. Man sa: Det här är real estate security loans. A-level, Missis Jones!
Mansligorna gjorde miljarder som vanligt, och fortsatte mäta pitt med antal flygplan, hus, villor, pooler, horor, etc. Sju flygplan för ett tomt stirrande lejon som hade egen hiss upp till sjunde våningen där han kunde sitta och se ut. Över Odenplan typ. Innan han gick ner i club-källaren och fick sig ett momentant låtsasligg.
Samt flickorna då. Alla de här dollarliggen som de Armaniklädda affarna ska hinna med före nästa boardmeeting och nästa inskyfflade miljard. Love is just a fourletter brute.
Men alltså, egentligen: Jag skiter rejält i om folk är rika som svin och lever sitt liv som om det gick att köpa fram det via grejer och statustävlingar - om de bara håller sig på sin tennisplan och servar. Det som är mitt enda väsentliga uppror för en lång tid framöver, och borde vara det för många fler, är att man utan att låtsas om det har en siciliansk maffia som styr världen. Samma hemlighetsmakeri, köpta vittnen, korrupta överenskommelser, lögner, tvättade pengar och korta brutala krig. På aktienivå. Inget blodigt våld. Men ett vampyriskt utsugande av andra människors resurser. Miljardstölder utan följder. Efter att de uppenbart misshandlade och misshandlande bankerna kraschat blev det visserligen ett par senatsförhör. Allright; de värsta banktjuv-gubbarna fick stå i skamvrån. Staten täckte kapitalförlusterna. Sen kunde man fortsätta som vanligt igen.
Dagens motsvarighet till Al Capone sitter i styrelsemöte. Nu. Inget blod på gatan. Bara en massa människor som får lämna sina hem, och betala för alfatjuvens sju flygplan och åttioåtta finanstricks.
Bara så ni inte tror att det började med några restaurangägare och svartjobbande servitörer i Grekland. Det bara fortsatte där *). Tanken att man med pengar kan komma undan precis allt. Även rättvisan. Dokumentärfilmaren Charles Ferguson visar hur bra det går. Filmen heter inte "How to make it in America". Men det kunde den ha hetat.
En föreläsning med Ferguson finns här. Den Oscarsbelönade filmen går att se här, om man har rätt sorts Adobe. J´accuse heter den jag har.
_______________________________
Tillägg:
Några medbloggare som på sitt eget stillsamma vis tangerat samma ämne finns här, och här. Den senare ingår i en serie på Rasmus Fleischers blogg, texter som vida överstiger mitt kompetensområde, men som jag läser just därför. Och den som vill ta den grekiska krisen på ett mer djuplodande allvar kan läsa den här artikeln av John Lanchester från London Review of Books.
Fotnot *): "crucially, the rich regarded paying tax as something that only the poor and stupid would ever choose to do. This latter fact meant that Greece was in certain vital respects a country without a functioning version of the social contract", ur hans artikel.
Här ännu ett citat ur artikeln; om de bläckfiskliknande monetära komplikationerna i "Greklands" kris:
"The collapse of Lehman Brothers in September 2008 was one of these ‘credit events’. It is in their nature that they are chaotic and unpredictable, and all the more so because the fundamentals of the economic order, as constituted in 2008, are still intact. Who owns that Greek debt? As I’ve said, mainly French and German banks. Yes, but banks insure their debt via the use of complex financial instruments. Insure it with whom? Don’t know: some of it is insured with British banks as counter-parties to the risk, but that risk will be insured in its turn, so that the identity of the person holding the parcel when its last layer of wrapping comes off is a mystery. That mysteriousness was the thing that made Lehman’s collapse turn instantly into a systemic crisis."
fredag 16 december 2011
onsdag 14 december 2011
Värsta Lucian
Vädret var det, som var värst. Tog mig till Johannes kyrka uppför branta vattenrinnande trappor, typ mindre bäck. Uppe på höjden var det styv kuling som vände ut och in på paraplyet tre gånger. Regn in från syd. 18 sekundmeter i byarna. Mörkt som satan. Och jag tänkte hela dagen med klappande modershjärta på en ung vän som var ute till havs just detta dygn.
Mötte upp med min allra äldsta och bästa vän i kyrkan. Smockfullt och kallt. Höga tegelvalv och mörkt och lukt av vått ylle. Ett klängande barn bredvid, men vadå, det var ju Lucia. Johannes kammarkör sjöng lika fint för oss som för den tidiga morgonens sömniga nobelpristagare.
Min guddotter Mira, som är alt, hade varit uppe sen 6, väckt honoratiores, ätit dålig mat i Grand Hotels kök, sjungit även i matsalen för andra mindre viktiga personer. Nu sjöng hon för mig och sin mamma och församlingen; kom vandrande in med Lucia och vuxna stjärngossar med strut, alla med levande ljus. Klara, rena röster från kammarkören, ett och annat svajigt tonläge i barnkören. Nu tändas, strålande stjärna, Goder afton, och allt det som jag inte hört live på flera år. Och när jag gjort det har det alltid varit tack vare guddottern, som vuxit från Nacka musikskola till Kungsholmens, och nu till det här. Idag är hon i Konserthuset.
Efteråt gick vi mellan kyrkogårdens mörka gravar i piskande regn till KGB av alla ställen. Vi undgick det utagerande gänget med stiligt berusade herrar och hittade ett varmare hörn. Där fick vi varsin tanig liten blini som vi aldrig ska beställa mer. Resten var hur trevligt som helst. Inte dumt; att ha fått en guddotter och – på annat håll - en gudson, och ha sluppit allt det andra med skosnören, läggtider, tempramentsutbrott och kvartssamtal. Förstå mig rätt, som man säger i Danmark. Allt blir nästan som det ska vara. Om man ser det ljust.
Mötte upp med min allra äldsta och bästa vän i kyrkan. Smockfullt och kallt. Höga tegelvalv och mörkt och lukt av vått ylle. Ett klängande barn bredvid, men vadå, det var ju Lucia. Johannes kammarkör sjöng lika fint för oss som för den tidiga morgonens sömniga nobelpristagare.
Min guddotter Mira, som är alt, hade varit uppe sen 6, väckt honoratiores, ätit dålig mat i Grand Hotels kök, sjungit även i matsalen för andra mindre viktiga personer. Nu sjöng hon för mig och sin mamma och församlingen; kom vandrande in med Lucia och vuxna stjärngossar med strut, alla med levande ljus. Klara, rena röster från kammarkören, ett och annat svajigt tonläge i barnkören. Nu tändas, strålande stjärna, Goder afton, och allt det som jag inte hört live på flera år. Och när jag gjort det har det alltid varit tack vare guddottern, som vuxit från Nacka musikskola till Kungsholmens, och nu till det här. Idag är hon i Konserthuset.
Efteråt gick vi mellan kyrkogårdens mörka gravar i piskande regn till KGB av alla ställen. Vi undgick det utagerande gänget med stiligt berusade herrar och hittade ett varmare hörn. Där fick vi varsin tanig liten blini som vi aldrig ska beställa mer. Resten var hur trevligt som helst. Inte dumt; att ha fått en guddotter och – på annat håll - en gudson, och ha sluppit allt det andra med skosnören, läggtider, tempramentsutbrott och kvartssamtal. Förstå mig rätt, som man säger i Danmark. Allt blir nästan som det ska vara. Om man ser det ljust.
torsdag 8 december 2011
Månvägar
Halkar runt lite i parken. Hasar ut till bryggan där jag i lugn och ro kan betrakta månens väg mot full. Det ser ut som en målning. Jaha. Nu igen. Konstfördärvad är vad man är. Munch idag. Monet i morgon. Oscar Bergman i vitsippornas tid.
Här är grusat, men bara till hälften. Alla hasar, och ingen märker om jag hasar lite mer. En ung kvinna bär sin skymningspåse med sig ut på bryggan. Vad innehåller en sån? Hemliga värden? Något kriminellt. Ett paket hasch. En bit av himlen? Nä. Ur påsen vecklar hon ut en annan påse. Den innehåller fågelnäring. Hon smular korvbröden medan jag ser på. Sådant korvbröd har jag inte hållit i min hand på länge. Och väl är det. Men här går de åt. En flock med änder kommer simmande med fåror av ljusglans efter sig. Tre hade varit nog för en Liljefors. Men nu är de trettio, mest blågrönblänkiga hannar.
Vattnet fullt av brödsmulor och kiv. Alltså - det räcker. Vattenliv, en oförväntan, en brinnande blå himmel och en måne som går upp över den japanska uddens trädsilhuetter.
Jag lämnar brödkacklet och kliver bort från isgruset till gräsmattor som för första gången i år stadgat sig mot frost. Krasigt. Träden hörs inte säga något alls. Men det är något som talar, tiger, vankas, bara här. Som på andra håll i naturen.
Trots allt - och hur man än ser det - ännu större än i konsten. Eftersom detta inte är en fyrkant, en rektangel, eller en sonat. Bara mörka vatten, en mångata, och nio ljusa lyktor som rundar en allt svartare udde.
Målning av Paul Klee. Kunde inte låta bli.
Här är grusat, men bara till hälften. Alla hasar, och ingen märker om jag hasar lite mer. En ung kvinna bär sin skymningspåse med sig ut på bryggan. Vad innehåller en sån? Hemliga värden? Något kriminellt. Ett paket hasch. En bit av himlen? Nä. Ur påsen vecklar hon ut en annan påse. Den innehåller fågelnäring. Hon smular korvbröden medan jag ser på. Sådant korvbröd har jag inte hållit i min hand på länge. Och väl är det. Men här går de åt. En flock med änder kommer simmande med fåror av ljusglans efter sig. Tre hade varit nog för en Liljefors. Men nu är de trettio, mest blågrönblänkiga hannar.
Vattnet fullt av brödsmulor och kiv. Alltså - det räcker. Vattenliv, en oförväntan, en brinnande blå himmel och en måne som går upp över den japanska uddens trädsilhuetter.
Jag lämnar brödkacklet och kliver bort från isgruset till gräsmattor som för första gången i år stadgat sig mot frost. Krasigt. Träden hörs inte säga något alls. Men det är något som talar, tiger, vankas, bara här. Som på andra håll i naturen.
Trots allt - och hur man än ser det - ännu större än i konsten. Eftersom detta inte är en fyrkant, en rektangel, eller en sonat. Bara mörka vatten, en mångata, och nio ljusa lyktor som rundar en allt svartare udde.
Målning av Paul Klee. Kunde inte låta bli.
måndag 5 december 2011
Wallace Stevens i översättning
Vad är Gudomlighet?
Vad är Gudomligheten om hon visar sig
Endast i tysta skuggor och i drömmar
Ska hon ej finna i solens välbehag
I syrlig frukt och ljusa, gröna vingar, eller
I varje balsam och skönhet jorden ger,
Ting hon kan älska lika högt som Himlen?
Gudomligheten måste leva i sitt inre:
Regniga passioner, stämningar i snöfall;
Sorger i ensamhet, eller den okuvliga
glädjen när skogen står i blom; vilda
känslor på våta vägar i höstens nätter;
Alla njutningar och alla plågor, i ett minne
Sommarens gren och vinterns kvistar,
Dessa är måtten ämnade för hennes själ.
Leonardo da Vinci: Studie av armar och händer, 1474.
________________________________________________
Och den som vill läsa originalet kan gå tillbaka till förra veckans Argus.
Antar att någon kan komma dragandes med en redan gjord översättning som jag inte sett. Men det gör inget. Tolkningar kallas det.
Vad är Gudomligheten om hon visar sig
Endast i tysta skuggor och i drömmar
Ska hon ej finna i solens välbehag
I syrlig frukt och ljusa, gröna vingar, eller
I varje balsam och skönhet jorden ger,
Ting hon kan älska lika högt som Himlen?
Gudomligheten måste leva i sitt inre:
Regniga passioner, stämningar i snöfall;
Sorger i ensamhet, eller den okuvliga
glädjen när skogen står i blom; vilda
känslor på våta vägar i höstens nätter;
Alla njutningar och alla plågor, i ett minne
Sommarens gren och vinterns kvistar,
Dessa är måtten ämnade för hennes själ.
Leonardo da Vinci: Studie av armar och händer, 1474.
________________________________________________
Och den som vill läsa originalet kan gå tillbaka till förra veckans Argus.
Antar att någon kan komma dragandes med en redan gjord översättning som jag inte sett. Men det gör inget. Tolkningar kallas det.
söndag 4 december 2011
Gigantiska chokladbollar och andra ämnen
Jag vet att Lars Norén brukar sitta på ett eller annat café och sampla intryck av vad folk pratar om, hur de talar och låter, vokabulären. Det är kanske därför hans pjäser, när de är bra, har en så säker samtidston. Den bygger inte bara på hans egen språkkänsla, men också på växlingarna i en tidsanda, sättet att byta ut en kliché mot en annan.
Idag kan man räkna på tjugofem av handens fingrar de gånger folk i radio eller TV säger ”fokusera”, ”hantera sina känslor”, ”en utmaning”, ”tänja gränserna”, ”sexigt” (om ett kök), ”vi ska titta på det”, ”bra jobbat”, samt – avdelning pavlovska gester – gör high-five. Man gör high-five även när man garnerat en tårta tillsammans, eller fått hunden att skita fint. Petitessernas high-five alltså. Var kommer den grejen ifrån? Sporten så klart. Den heliga sporten, våra mätbara stjärnor, har lärt oss det. Varje gång vi gör det ska vi känna oss som en i landslaget.
Tidsandan hörs också tydligt när man går på promenad i en av Stockholms mer välbärgade stadsdelar: Hur många gånger jag hör folk prata om räntor, lån, bostadsrätters eventuella byten och värden, bankmedel för utbyggnationer, samt vad de köpt; vilka skor, vilken barnvagn, och var man bäst handlar ekologisk hundmat.
Kul. Men inte så kul. Vore jag pjäsförfattare skulle jag lyssna noggrannare. På killarna som skriker fram sina lördagsplaner på bussen, och tjejerna som har en egen show – en sorts realityteve - med resten av bussen som publik. Folk blir vad de ser. Om ekonomiska nyheter och Big Brother är dagens media, så blir tänket och talet därefter. Materialismen stressar fram en människotyp som pladdrar och shoppar och larmar och gör sig till.
Men så finns då barnen. Vars tal ännu är ganska oförstört. En pojke bakom oss på bussen som pratar mycket högt, men på ett eget sätt. Han berättar för någon, troligen mamman, vad han och pappan gjort under eftermiddagen:
Och så var vi inne och fika. Köpte två chokladbollar. Skitdyra, 29 kronor styck. Gigantiska chokladbollar. Skitäckliga.
(Han betonar ordet gigantiska på ett sätt som bara gäller för verkliga ordälskare, och ordet skitäckliga kommer oväntat, grabben har talang för komisk pausering).
Och nu ska vi hem och göra egna chokladbollar. Rulla, rulla, hela kvällen. Det ska vara hundra stycken till varje klass.
(Man anar en lussefest).
Jag vill ha snö, säger han sen. Här finns ingen snö alls. Jag längtar efter snö. Här är så mörkt, och gräset är fortfarande grönt. Hur är det hos dig? Har ni snö?
Man anar ett ganska långt svar, från en mamma, på annan ort.
Hur är jobbet da?
(Kort svar i andra änden).
Jamen så där är det ju, säger han: Alla jobb är ju inte så roliga. Ska vi komma upp till dig snart?
Vi kliver av bussen och får inte veta resten. Men den pojken var så kul att höra på. Lät som en individ. Oförskräckt.
Även jag tänker nu på snö. Hur den lyser upp och tystar ner. Hur den höljer in cyklarna på gården, och förfluffar de svarta träden. Snart ska den falla, och täcka de fjällnära granarna med gigantiska former. Å, norrskensland.
Muss es sein? Es muss sein.
Idag kan man räkna på tjugofem av handens fingrar de gånger folk i radio eller TV säger ”fokusera”, ”hantera sina känslor”, ”en utmaning”, ”tänja gränserna”, ”sexigt” (om ett kök), ”vi ska titta på det”, ”bra jobbat”, samt – avdelning pavlovska gester – gör high-five. Man gör high-five även när man garnerat en tårta tillsammans, eller fått hunden att skita fint. Petitessernas high-five alltså. Var kommer den grejen ifrån? Sporten så klart. Den heliga sporten, våra mätbara stjärnor, har lärt oss det. Varje gång vi gör det ska vi känna oss som en i landslaget.
Tidsandan hörs också tydligt när man går på promenad i en av Stockholms mer välbärgade stadsdelar: Hur många gånger jag hör folk prata om räntor, lån, bostadsrätters eventuella byten och värden, bankmedel för utbyggnationer, samt vad de köpt; vilka skor, vilken barnvagn, och var man bäst handlar ekologisk hundmat.
Kul. Men inte så kul. Vore jag pjäsförfattare skulle jag lyssna noggrannare. På killarna som skriker fram sina lördagsplaner på bussen, och tjejerna som har en egen show – en sorts realityteve - med resten av bussen som publik. Folk blir vad de ser. Om ekonomiska nyheter och Big Brother är dagens media, så blir tänket och talet därefter. Materialismen stressar fram en människotyp som pladdrar och shoppar och larmar och gör sig till.
Men så finns då barnen. Vars tal ännu är ganska oförstört. En pojke bakom oss på bussen som pratar mycket högt, men på ett eget sätt. Han berättar för någon, troligen mamman, vad han och pappan gjort under eftermiddagen:
Och så var vi inne och fika. Köpte två chokladbollar. Skitdyra, 29 kronor styck. Gigantiska chokladbollar. Skitäckliga.
(Han betonar ordet gigantiska på ett sätt som bara gäller för verkliga ordälskare, och ordet skitäckliga kommer oväntat, grabben har talang för komisk pausering).
Och nu ska vi hem och göra egna chokladbollar. Rulla, rulla, hela kvällen. Det ska vara hundra stycken till varje klass.
(Man anar en lussefest).
Jag vill ha snö, säger han sen. Här finns ingen snö alls. Jag längtar efter snö. Här är så mörkt, och gräset är fortfarande grönt. Hur är det hos dig? Har ni snö?
Man anar ett ganska långt svar, från en mamma, på annan ort.
Hur är jobbet da?
(Kort svar i andra änden).
Jamen så där är det ju, säger han: Alla jobb är ju inte så roliga. Ska vi komma upp till dig snart?
Vi kliver av bussen och får inte veta resten. Men den pojken var så kul att höra på. Lät som en individ. Oförskräckt.
Även jag tänker nu på snö. Hur den lyser upp och tystar ner. Hur den höljer in cyklarna på gården, och förfluffar de svarta träden. Snart ska den falla, och täcka de fjällnära granarna med gigantiska former. Å, norrskensland.
Muss es sein? Es muss sein.
måndag 28 november 2011
Herr Schwitters Exit
Jag gnider en skräpvind ur ögonen, öppnar dem och får syn på en liten avfallshög intill husväggen: En tjock bit blå puts ur en renoverad trappuppgång, ett gångjärn, en gräddrosa kapsyl, en bit elledning, en röd klädnypa, överblivna träbitar, en trasig tidning med ett halvt ansikte.
Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.
Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och coelinblått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.
Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?
En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.
Schwitters ringer på. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.
Groz: Jag är inte Groz.
Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.
Dörren stängs för gott.
Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.
Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.
Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.
Det är den allvarliga leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom.
Texten har tidigare varit publicerad i UNT, och ett par andra tidningar.
Verktitel på det översta bilden saknas, men kolla hur många intrikata rumsligheter den har. Nummer 2 är Blauer Vogel, 1922. Den tredje har beteckningen Mz 199,1921, och finns på Guggenheim, N.Y.
Hej, hej!
Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.
Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och coelinblått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.
Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?
En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.
Schwitters ringer på. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.
Groz: Jag är inte Groz.
Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.
Dörren stängs för gott.
Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.
Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.
Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.
Det är den allvarliga leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom.
Texten har tidigare varit publicerad i UNT, och ett par andra tidningar.
Verktitel på det översta bilden saknas, men kolla hur många intrikata rumsligheter den har. Nummer 2 är Blauer Vogel, 1922. Den tredje har beteckningen Mz 199,1921, och finns på Guggenheim, N.Y.
lördag 26 november 2011
Blåst och löpsedlar
Idag vaknade jag vid gott humör och drog genast på mig kläder och skor. Stämde träff med S, och drog ut till den långa sjön. Kände mig som lilla My (faktiskt). Äntligen, äntligen blåser det! Blås mera! Kom ut allihop, ur era hus, det blåser!
Men icke. Stockholmarna köpte julklappar och adventskrams. Bara S och jag levde upp i kraft av nytt syre från Nordsjön, som forslats gratis över norska fjäll och svenska, enkom för att bättra på humöret.
Stockholm har länge befunnit sig under en dimmig så kallad himmel. Man har gått omkring med fukten drypande under tjock tröja. Neonljusen var förstås vackra i diset och skimrade mer än vanligt. Somliga träd behöll bladen längre än någonsin. Men staden låg inkapslad i den sortens bubbla som i London skapar smog, och även här inger en förnimmelse av att man går omkring under ett lock.
Blåsande moln över ännu gröna pilträd. Frisk bris över blått vatten. Det är någonting som handlar om luftens sammansättning, och något som handlar om huruvida man tycker om sitt liv även i november. Om man har sovit och skrivit något bra, eller har tillräckligt självförtroende för att stå ut med när det går mindre bra. Och så ska man skita lite i vad andra har för sig. Det måste man.
Inte minst när man går förbi de två löpsedlarna från de två bladen:
"Vilka är de rikaste i Sverige?"
"Vilka är mest otrogna i Sverige?"
Same, same?
Och så, när man som hastigast slår på Teven:
Modebloggaren Klara berättar om skandalen med hennes alltför korta kjol.
Och nyheterna: Det gamla vanliga. Bankligister som drar fram över folks sparpengar och egendom som slåttermaskiner. En av dem som plockat undan miljarder var nyligen acceptabel som medägare i Saab. Just då var hans pengar nästan legala. Det hade nämligen Riksgäldens Bo Lundgren undersökt. Fast kanske inte så noga.
Herr Mullers galoscher har glömts kvar i bankvalvet. Det är nog en vandringssägen. Men blåsa lär det göra, samt blåsa över.
Men icke. Stockholmarna köpte julklappar och adventskrams. Bara S och jag levde upp i kraft av nytt syre från Nordsjön, som forslats gratis över norska fjäll och svenska, enkom för att bättra på humöret.
Stockholm har länge befunnit sig under en dimmig så kallad himmel. Man har gått omkring med fukten drypande under tjock tröja. Neonljusen var förstås vackra i diset och skimrade mer än vanligt. Somliga träd behöll bladen längre än någonsin. Men staden låg inkapslad i den sortens bubbla som i London skapar smog, och även här inger en förnimmelse av att man går omkring under ett lock.
Blåsande moln över ännu gröna pilträd. Frisk bris över blått vatten. Det är någonting som handlar om luftens sammansättning, och något som handlar om huruvida man tycker om sitt liv även i november. Om man har sovit och skrivit något bra, eller har tillräckligt självförtroende för att stå ut med när det går mindre bra. Och så ska man skita lite i vad andra har för sig. Det måste man.
Inte minst när man går förbi de två löpsedlarna från de två bladen:
"Vilka är de rikaste i Sverige?"
"Vilka är mest otrogna i Sverige?"
Same, same?
Och så, när man som hastigast slår på Teven:
Modebloggaren Klara berättar om skandalen med hennes alltför korta kjol.
Och nyheterna: Det gamla vanliga. Bankligister som drar fram över folks sparpengar och egendom som slåttermaskiner. En av dem som plockat undan miljarder var nyligen acceptabel som medägare i Saab. Just då var hans pengar nästan legala. Det hade nämligen Riksgäldens Bo Lundgren undersökt. Fast kanske inte så noga.
Herr Mullers galoscher har glömts kvar i bankvalvet. Det är nog en vandringssägen. Men blåsa lär det göra, samt blåsa över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)