Lux, calme et volupté.

 
Vet inte hur det blir med lugnet den här sommaren. Det började ju helt ljuvligt i Lappland, med ett pärlband av vackra dagar, hög blå himmel, lätta moln och en sjö som förvandlades från is till klart, blått vatten. Gräs och träd och liljorna på marken slog ut. Jag gick upp och ner i de vackra backarna, där jag gått så många år.
Och jag känner mer och mer att det är mitt andra hem på jorden. Fjällen, forsarna, det stora ljuset under sommaren. Bäckarna och stigarna genom skog och ut på myr.

Det förekom en del varma dagar, när vi ropade yippie man slipper bylta på sig, och man kunde sitta barärmad i solen. Barfota gick jag nästa alltid. Min fötter ser ut som jag föreställer mig en herdes från Kalahari. Och apropå det - så är det just nomadfolken jag associerar till i mitt leverne där uppe: Det är en lång kulturantropologi, där samerna ingår, men också tuareger, beduiner, massaier och mängder av jordens jägar-och-herdefolk.

Det är i den antropologiska sträckningen jag känner en så anakronistisk identifikation. Det finns - eller fanns - en särskild frihet i de där folkens hårda livsföring: Inga överherrar, inget nigande och bockande, men en stolt stamtradition av att klara sig själv och de sina, och gå vidare.
(Just nu läser jag för övrigt Karen Armstrongs strålande kulturhistoriska överblick över våld och religion*), från de tidiga stamsamhällena till de något senare stadsstaterna, där man omedelbart började ta kontroll över böndernas produktion, och därmed såklart samtidigt förtrycka dem.)

Herdarna i bergen, och de som jagade, hade en annan livsstil. De var de icke underkuvade. Till dem räknar jag mig, symboliskt - förstås. Deras liv var också tufft; enorma vandringar genom kyla eller hetta. Och naturligtvis kan jag inte i uthållighet mäta mig med dessa nomadiserande folkstammar. Men jag kan utveckla min styrka under liknande förhållande i skog och mark och på vatten.

Men, låt oss inte hymla om att vi i de allra flesta fall får byta ut både kamelen och hästen till en cykel, eller möjligen en kajak. Och att vi cyklar eller tar sparken till handelsboden, inte springer i timmar för att skjuta ner gnuer. Men i den sortens avbyråkratiserade livsföring finns mycket av min joi-de-vivre. När den inte enbart är lat, luxe och calme.

Bild: Picasso

Not ') Karen Armstrong, "Med Gud på vår sida", Religion och våld genom historien (Natur& Kultur)

My heart is in the Highlands

Berg dimma moln

Senaste dagarna: Regn, bergen omflutna av dimmor, bara konturerna tittar fram.
Strax innan hann jag upp till fjället, i strålande sol, björkbackarna fulla av ljusgrönt och blommande kabbeleka. Alla små bäckar visslade och sjöng. Kände lukten av björn. Blev inte rädd.
Nu detta tunga grå. Bra det med. Om man ändå ska packa och åka hem.

                                Kinesisk tuschmålning. Konstnär: Vet ej.

Landskapet

Blom

Och så kommer allt på en gång, alla dessa jag inte kan nämna vid namn. Men midsommarblomster och ploppen (de gula) växer hej vilt, hundlokan börjar, och ingenstans växer blommorna så kraftfullt som på sluttningen mot sjön, och ingenstans har midsommarblomster och (senare) rallarros en så intensiv violett färg. Jag säger som Marguerite Yorcenar: "Tout bonheur est une innocence". All lycka är en oskuld.

Där jag är

Landskapet, badhuset och fåglarna. De senare är helt nyanlända; vansinnigt ivriga tornseglare, som slåss om en plats under taknocken och swischar förbi mitt huvud med kriminell fräckhet. De är helt underbara.
F.ö. har renar synts på stranden nedanför huset och min granne berättade att de sam från holmen till fastlandets ås, och försvann. De är så med djuren här, lo, räv, järv, björn och renar. Man vet att de finns, men ser dem ytterst sällan. Men bara det att de finns är en del av storheten med Lappland.

De små upp ur jorden

Det låg renar på stranden nedanför huset, sa Rebecca. Men jag missade dem för jag var på annat håll.
Vi har de varmaste dagarna hittills, full sommar i dalen. Bara på höjderna fläktar det lite.

Igår kväll försvann fjällen bakom ett ljust grått filter, som fick ungbjörkarna att framstå som gula. Hela luften var liksom grön. Så kom regnet och den doft jag älskar mest i världen: Friska bittra björklöv.

Förra veckan var gräsmattan beige. Nu är den grön och redan klipper Rickard gräset. I detta ljus och med lite regn växer allting fortare. Den eldgula sibiriska vallmon har slagit ut. Påskliljorna har kommit. Blåbärsriset grönskar. Hela färgskalan skiftar på fem dar. Vackrast av allt är nog de små bräken som täcker hela marken i backarna. De skjuter upp på smala stänglar och står som ett darrande fält av ljust ljust grönt.

Fint också när de större ormbunkarna börjar rulla ut sin trollstav. Undrar om biskopskräklan har snott formen från ormbunken? Så väldigt goth.

När man inte har så mycket att tillägga

Foto hämtat från Jokkmokksguiderna: http://www.jokkmokkguiderna.com/en/page/7

Det sanna, det sköna och skorna.

Vi människor är så stora, och våra drömmar så vilda
att det är ett under att vi ryms på våra skosulor.
Ja, det är själva skosulorna som fått jobbet att hålla oss på stigen.
I ljuset där allting är ljust är bara skosulor svarta och pessimistiska.
Även skosnören känner till något om begränsningens villkor.

Lappland - återkomsten

Det tog en oändlig tid att komma fram den här gången: 21 timmar faktiskt, eller 22 om jag räknar med taxi och inhandling.
SJ eller dess entreprenörer med sin egen lön i centrum av affärsutvecklingen har dragit in nattåget till Östersund. Att fara vägen över Umeå är både längre och tråkigare. Men till sist kommer man fram till det som alltihop handlar om; Ångermanälven, små brusande forsar, långa vattendrag som ännu inte börjat flöda över. Renar vid vägen. Halv is som igger kvar på sjön. Tranor - ännu bara enstaka. Fjällen med grafiskt tydliga fläckar av snö och mörkare bergvägg.

Ute i natten är det redan ljust. De första kvällarna går jag lite lätt i trance och kollar in: De berg jag sett i så många år, som alltid skiftar beroende på årstid. Insjön som ännu lyser vit av snö. Efter bara några dagar har den grånat till en skör yta. Om en vecka sjunker isen, tänker jag, och den första måsen flyger förbi. Tystnaden.

På pingstafton bryts den av "Dans i afton" på hotellet. Och det är som det ska vara. En enda superstark basist låter sin slinga studsa genom dalen. Andra ser på Eurovisionsschlagerfestivalen. Så även jag. Men efter tre låtar är jag så uttråkad som jag aldrig varit förr.

Letar på nätet efter gamla foton av det liv som fanns här i trakterna en gång. Foton av typen: Det var vi som byggde landet. Det finns hur många som helst. Förresten var min pappa här uppe en tid som rallare, när han var mycket ung. Men männen på bilden var här förstås jämt.
Jag blir alltid lite rörd av gamsverige. Vad är det vi har förlorat? Totalt och evigt förlorat? Så att schlager blir en gåtfull mässa för all konstlad hunger efter glamour.

Special effects är allt som återstår. Men, nej, jag är inte nostalgisk. Jag undrar bara över verklighetens (o-)verklighet.

 

Vi som byggde landet. Sen tog ni våra nattåg.

February: Pemaquid Point - Ira Sadoff

Nu lägger jag upp en till dikt. Mest för att jag vill komma ihåg den här diktaren. Har aldrig sett röken av honom förut. Nu - här är röken:

The lighthouse as an image
of loneliness has its limits.

For as we stand on the shore
of this ocean, crusted snow

On the hills and the grass dispersed
beneath it, that tower

seems a place where people gather
some vision themselves: the marriage

of rock to water, of wave to snail
washed up on shore. We’re small,

and waving to the lobster boat—
which could be miles away of close

enough to raise our voices to—makes
us wish our journeys took us further,

past witness, to a scene, perhaps,
where we belonged. A man in blue

pulls up his net, tiny fish
swim free from it. And the man

pulling anchor, whose strength
pulls him further from the shore,

pays tribute to our rootlessness.
As he shouts to start the engine up,

To take his course, he leaves us
In the distance, the repeated ritual

Of his wake. And like the water
Stirred against the lighthouse wall,

Breaking up, wave after wave, we
Forget ourselves. Learn our place.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Och det hela är ett lån, en stöld, en recycle från webben:The Paris Review

Sofia Robergs dikter - och en slump

För många år sen, när jag var ny på blogger - satt jag lite håglöst och klickade på "nästa blogg". Axon Terminal dök upp. Sen dess har jag följt den, och sett till att andra följer den. En händelse som kanske inte är helt tillfällig: Ingen annan bloggare har nått mig av en slump.

Axon Terminal är Sofia Robergs blogg. Där skriver hon korta och udda texter om en dag, en natt, en resa, naturens förvandlingar. Men också dikter. I år debuterar hon på David Stenbecks förlag.


                       ^^^^^^^^^^^^^^


Denna bok har en långsam verkan. Man kan läsa den flera gånger, och det är som att lyssna in subliminala förnimmelser som växer till och blir utan tvekan; klara och stabila som strån i backen. Om det finns en hållning här så handlar den om att hålla sig stilla, eller observant, någonstans på gränsen mellan subjekt och natur. Det iakttagande ögat och den iakttagna musslan, snigeln, sanden under vattnet, havsanemonen, är oskiljaktiga. Rösten ligger konsekvent på gränsen mellan subjekt och natur, med naturen som en nollpunkt, ett ställe där jaget kan förklinga i en så avskalad medvetenhet som möjligt.

munnarna rör sig jag hör inte

vad de säger det är havet

som talar och endast havet

På något sätt påminner Sofia Robergs dikter om meditationer, inte direkt böner, men ett förhållningssätt som gränsar till mystikens: Du är allt. Tat tvam asi. En förklassisk resonansbotten, utan så mycket ståt kring subjektets känslor och privata minnen.
Snarare ett mem som ligger i ständigt halvdunkel, hur starkt solen än lyser på havskusten, så finns ett rum där gränser sköljs bort, där jaget flyter på samma gungande vis som en manet och där något intigt flyttar in. Men detta intiga är också sökt av poeten, som ett gränsland, kanske en oas vid sidan av det antropocentriska meningsutbytet. Det finns vita fläckar på kartan, mellan biologiskt liv och pärlors växt, mellan hud och lem, mellan skilda happenings i den halvt omedvetna sfären.

att vi redan är på väg bort

att vi redan är något annat

vattnet är ett medium

jag har ingenting att säga dig

Det är en sträng och helt genomförd estetik som Sofia Roberg driver i sin första diktsamling. Minimalistiskt skär hon bort allt onödigt (om det nu någonsin fanns där) - konsekvent håller hon fast sitt tema: Pärlan i musslan, smärtan som blir växt, såret som är erfarenheten, förvandlingen och de små gradernas förskjutningar i ljus, tryck, inre, yttre. På denna gräns bor en jordens filosof, och om jag nu vill undvika ordet ekologisk, så är det kanske riktigare att säga naturmedveten. Diktjaget är ett pejlande av tillstånd, en sluss mellan människa och omgivning, med språket som membran.
En annan - högst medveten - del av estetiken är de små förskjutningarna, minimala skeenden som öppnar mot något större: Människor vid vatten, svarta konturer i motljuset, salt hud, tungan som minns, minnet som försvinner. Biotopen "jag" är elementär som en svart sten. Övergångarna mellan mikro och makro är precisa och nyanserade som en myras epos mellan två fingrar. Det är mycket vackert gjort.


din handrygg mot min kind

ser du på mig en sekund för länge

dina pupiller absorberar ljuset

växer och växer ut ur glaskroppen

natten kommer med åskan

mullret det skärande ljudet

av krasande skalväggar

springer vi genom olivlunden

snubblar över tältsnören

du skulle ta emot mig

när jag faller

men jag faller tyst

som träd i tomma skogar


 - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Sofia Robergs diktsamling Pärlemor är utgiven av David Stenbecks förlag,
Malmö
redaktion@davidstenbecksforlag.se
+46 (0) 729692930
 

Advent - som den ska vara

Målning: Georges de La Tour. Hos Wiki kan man läsa följande.

Vis - Adriatiska havet

Här har jag alltså simmat en gång. Med en man som dök och plockade upp en halv amfora från botten. Långt senare förvarade jag den på vinden, där den blev stulen. Sic transit gloria amfora. Men minnet finns kvar. Mycket bra så här i november.

På kvällarna sjöng männen i grupp - More, O More. Hav, O Hav. Vackert och känslosamt. Som sagt - jag ska tillbaks till denna ö, någon gång.

Laponia

Måste ändå vidarebefordra detta foto av Gerd Ulander. Så som det var nyss, och så som det var förra hösten, i Saxnäs. Strax innan alla löven föll och vintern kom, ljudlös som snö i stilla fall. Och just den tystnaden har sitt eget lugna mellanrum. Så räds inte vintern.

Alla mina vägar

Hur havet såg ut den dagen är mycket svårt att säga. Men allt var tillfredsställande stort. Klev ur tretimmarsbussen och över till båten. Livet vid kusten började om. Havet.
Havet var närmast i bleke, men längre ut mot horisonten syntes det vara blågrönt, och mot det stod en ljuslila himmel, en syrenfärgad sky. Det var lugnt och nästan inga passagerare. Man stod, som man ska, vid relingen och såg ut mot öarna, sunden, skären och den långa obrutna linjen mot Ålands hav.

Det finns en anledning till att jag inte säger namnet på ön, liksom jag sällan anger namnet på min vänskapsby i Lappland. Vissa saker vill man ha för sig själv, som ett gömsle i världen.

Så jag gick där på ön och såg skönheten komma strömmande: De gamla inägorna med ängar och betande kor, de enorma askarna, vårdträden vid de röda eller vita bostadshusen. De knuttimrade lagårdarna, asparna i långsam rodnad, ljuset snett över mark och berg, medan solen ännu värmde. På nätterna - under dessa brittsommardagar - först en fet måne, sen avtagande, och alltmer stjärnklart. Stod i ljum blåst under asken Embla och såg upp i det ovetbara rikena där uppe.

Mötte ibland människor på vägarna, där vi gick eller cyklade. Precis som i Västerbottensbyn säger man hej till okända här ute. Det fanns traktorer som jobbade på med sitt, och små effektiva färdmedel av enklare art, men inga bilar. Luften var stark och ren, och jag satt stilla i solskenet och drog in den stora mättade drogen: Rent syre.

Cyklade mycket. Såg mig själv i ljuset av de små ringlande vägarna. Dessa vägar som jag alltid hållit av, här, såväl som i Lappland, som i Skottland, Grekland, Bohuslän. Förstod mig själv i begreppet väg. Alla mina vägar. De ska inte vara alltför lättframkomliga och de blir inte synliga i en bil. De bör heller inte pratas bort. En rullande eller vandrande ensamhet är mycket befriande. Särskilt om man tillåter sin skalle att vila.

Sen kom det människor. Två unga, begåvade, som båda sysslade med frivillig-projekt, för läxläsning i förorter och för flyktinghjälp. Suus från Amsterdam och Rezze från Stockholm. Vi hade kul samtal och sov bra i samma hus. Sen kom det fler.

Och jag träffade min ungdomsvän Sven och hans fru, och hade en munter kväll med vin, cognac och uppfriskande samtal om döden. Det var ett oväntat återseende, strax innan vägarna skildes igen före hösten. Och alla mina vägar endast är kvar i mitt inre, som en bild. Jag vill inte dra i vad den bilden handlar om. Men jag vet.

Öar och berg

Nyss kom jag hem från den kära ön, där havsutsikten öppnar skallen och hjärtat. Där vidderna är på något sätt besläktade med dom i Lappland. Liksom tystnaden är det. Suset av landskapets egna ljud. Samt hejandet mellan okända människor på en väg. Mer om det senare. Nyss läste jag också på Anna Brodows blogg, om hennes Lapplandsresa i år. Titta in där för fler bilder.

Foto: Anna Brodow

En höstresa - snart

Synd att inte Heinrich Heine skrev en sång om att resa om hösten. Då hade jag ju kunnat använda den här, citerat, och ökat på min cred som bildad varelse. Att däremot tala om bussförbindelser och båtförbindelser är ju ingen poesi alls, tror jag. Och inte kan jag som Almquist berätta om hur jag reser genom Sverige, från den ena folkkulturen till den andra. Jag ska bara ut till havet. Till havet ska jag. Och kom inte med den där trötta dikten av Göran Palm. Den är förbi.

Klicka för magnifikt större bild.

Sommarhimlar

De röda bussarna kommer farande ut ur åskmolnet med blixtar fräsande ur avgasrören. Måsarna anfaller Odenplan i slyngliga horder och skriar högre än mullret. De nappar rester på caféet och vid korvkiosken och slalomglider mellan halvspringande människor. Mörkt gråblå moln virvlar upp från ett hål i Vasaparken och fyller kvarteret ovanför Åhlens med färger utan riktning, violett och solkig mint mot en rasande kant av blyertsblåst. Det slår ned bakom kyrkan. Dånet kommer närapå samtidigt som en modig höggravid kvinna korsar gatan med två kassar lika fulla som magen. Naveln mitt i klotet verkar funka som balanspunkt. Nu kommer haglets dubbla anfall, först nedslaget, sen retorten. Det fräser om rännstenen. Men då är hon redan under tak, och jag med.

En person jag möter mellan två bussar kom just hem från Nordkalotten. Han säger "midnattssol".
-  Och vad gav det dig, tycker du? frågar jag.
-  Inte ett skit, svarar han. Och berättar om fester vars enda hangup bestod i att man måste bestämma sig var och när man skulle sova. Lampan var ju på hela tiden.
Men jag tror han föll offer för min ironiska fråga. I själva verket har vi båda varit långt borta, i varsin himmel. Det talar vi inte om på Odenplan.

Inte ens från cockpit har man en sån utsikt. Jag vet, jag har suttit där med piloterna. Stabila män som kan motstå en solnedgång över Alperna för en glutt på instrumentbrädan. En solnedgång i cockpit pågår i timmar, medan skuggorna djupnar mellan molnbergen. Man försjunker i det sublima medan piloterna rör om i kaffet och beaktar den korta landningsbanan på Skiathos och vindstyrkan över Egeiska havet. Så att vi landar på en av Europas minsta flygplatser med snabbt överstånden skräck.

Nej, inte från cockpit och inte från utsiktsbergen på Nordkalotten. Bara lagd på rygg ser man det.  Om man väntar en stund. Andas ut, andas in. Kluckelikluck mot båtens toft där regnvatten och havsvatten gränsar till varandra. Under himlens Cyklopöga driver någon västerut som ett gammalt barn i en snäcka. Ovanför singlar tre myggor förbi österut, ovanför dem hägern, ovanför den svalorna, ovanför dem...

Man tror sig om att försvinna, seglande bland molnen. Men man är ingen mystiker. Man ska tillbaka till Odenplan och man vet det. Man har alldeles nyss stressat av och varvat ner, precis som alla andra. Och man är fri bara en liten stund, på gränsen mellan två världar och tillstånd. Utkommen ur staden, mellan blommorna och bråddjupen, liggande på rygg i en roddbåt, med ögonen öppna mot zenit. Färgen kallas blå. Hela fjärden är tyst. Strömmingens hopp i vattenytan är det enda som händer. Nu håller nyhetsrapporteringen käft, rastlösheten bleknar som slingan efter flygplanet.

Det finns ett läge dit man måste ta sig utan andras medverkan, utan distraktioner, utan att förkovra sig, och utan att vara trevlig mot någon. Bara från den punkten kan man återvända glad åt de andra, försonad med vanligheternas surr. Varenda folk med andlig självaktning har uppfunnit ritualer för att hitta den punkten. Men på en vik i Roslagen eller en sjö i Lappland kan man ta sig dit med hjälp av ett par åror och en roddbåt. Som vilken fiskarbonde som helst.

Gammal text, tidigare publicerad i UNT.

Gamla vykort från Skottland

Gamla vykort, som det ovan, är bland det vackraste jag vet. Helt i paritet med gamla kartor. Man ser dem ett ögonblick och förflyttas till en annan atmosfär. Älskar även sjökort, särskilt de från farvatten där jag seglade med min pappa, eller själv, med min Oslojolle. Eller med Pelle och Blenda Bernhard på en sailfish, som var bland det snabbaste och modernaste man kunde ha när jag var fjorton år.

Vykortet på min vinjettbild är från Fort William i Skottland, och berget är Ben Nevis. Jag sov över där en enda natt, på väg mellan Edinburgh och Hebriderna. Det var i september, och rummet där jag bodde var ganska rått och gasvärmen fick man bara på genom att stoppa i en liten pollett. Jag hade ingen pollett. Mitt minne av Fort William är alltså att jag är ute rätt sent på kvällen i en ganska död liten stad, ungefär lika öde som Flen en tisdagskväll, och letar efter någon som kan sälja polletter. Jada, jag fann en.
Sen for jag vidare nästa dag, till Oban, där jag också bara sov en natt vid ett fönster där det blåste in, intill en järnvägsstation där tågen kom och gick väldigt tidigt. Det var på den tiden man tålde allt.

Med båt kom jag så fram till Mull, och vidare till Iona, och tillbaka till Isle of Skye och ut till North Uist, vidare till South Uist, vidare till Barra. Och detta var en av de allra vackraste resorna i mitt liv. Men det stora mäktiga berget Ben Nevis, Storbrittaniens högsta, det såg jag bara en kort stund från ett tågfönster.

Bilden ovan är från South Uist. Nedan från North Uist, den första plats på jorden som fått mig att fälla "skönhetstårar".