Lyra Koli, Allting Växer (Modernista).
Golfströmmen
har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är
obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj
återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens
stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt nynnande mantra i
Jossis hjärna: mandelblom, gullviva,
kattfot och blå viol.
Nutiden är
ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och
ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De
enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda
kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all
vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden.
Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och
kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är
oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av
sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter
behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där
alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.
Eftersom karaktärerna
i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn.
Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren
sörjer med dem.
Jag tänker helt
konkret, att människor som har ögonlockssensorerna fulla av virtuella världar,
naturligtvis inte ens drömmer sina egna drömmar längre. Det skriver inte Lyra
Koli in i romanen, men det är en obehaglig underton, kopplad till nästa nivå av
individuell förintelse: Berättelsens förvandling från artificiell värld till
desperat ”biologism”. En organiserad grupp, vars vilja är att låta naturen ta
över, inleder vidriga labbexperiment där djur och till sist en människa offras –
som alltid i sekteristiska miljöer – för den goda saken. Det är den labila och
självutplånande Jossi som blir gruppens martyr. De otäcka beskrivningarna av
hennes kropps förvandling har lånat mycket från skräckfilmsgenren, men också
från närmare håll, som till exempel Macchiarinis experiment med dysfunktionella luftstrupar.
Från de infekterade såren steg en tydlig lukt av var. Hennes
hår hängde i brungröna testar, slickade sig slemmigt mot de insjunkna
kinderna…under de fladdrande ögonfransarna skymtade jag hennes blodsprängda
vitor.
Det handlar
inte enbart om en framtid styrd av artificiell intelligens, det handlar lika
mycket om nutiden. Det är hälsoappar, stegräknare och ständig uppkoppling utvecklat
tio steg vidare. Scrollandet och flykten till konstgjorda miljöer har tagit
över livet, liksom plastikkirurgin och uppvisnings-mentaliteten gjort allt
naturligt åldrande omöjligt. Fiffigt är det också att låta den virtuella
psykoterapeuten låta som en ytterligt mekaniserad KBT-psykolog.
I början är
det en seg läsning. Som att se ett uppifrån-foto av ett laboratorium, där
enstaka figurer kan omplaceras utan större betydelse för helheten. Som om en drönare betraktar dem. Det är
möjligt att denna utstuderade tråkighet är avsedd, det artificiella livets
tristess ska inympas i läsaren.
Men även
längre in i berättelsen känns den här boken tung som en sten; en sten som
rullar genom alla de kvasi-virtuella miljöerna där Jossi, Mads, Monica och de
andra rör sig, halvt zombifierade av sin apparatur; sina hormon-och-
humörprogrammeringar, och sin ansamling av gulliga foton från takträdgårdarnas
små oaser.
Historien stelnar
till i demonstrationer av framtidens rekvisita, och tappar energi. Vill man ha
en mer vital framtidsdystopi ska man läsa Doris Lessings Shikasta - därför att
ett konstverk, en roman, behöver ett flöde, någonting som löper utöver det
tänkta innehållet. Det finns mycket sällan här. Ändå grips jag av respekt för
Lyra Kolis allvarsamma hållning: Skrivandet som social dimension, för
diskussion, för ett moln av fladdrande sidotankar. Det är trots allt mycket
värt att skriva den här sortens roman just nu, i det kritiska ögonblicket
mellan ett naturförsvar, en naturförstörelse och en tilltagande optimism för AI
och teknologiska experiment, ibland helt utan kontakt med den jordiska verkligheten.
Tidigare publicerad i DT, Gefle Dagblad, ST, Vlt, ÖP med flera mittsvenska tidningar.