torsdag 30 november 2017

Carol Ann Duffy: Vi Minns Din Barndom Väl



Ingen gjorde dig illa. Ingen släckte ljuset och grälade
med någon annan hela natten. Den onda mannen på heden
var bara en film du såg. Ingen låste dörren.

Dina frågor blev fullt ut besvarade. Nej. Det där hände inte.
Du kunde i alla fall inte sjunga, brydde dig inte. Stunden är 
suddig, en Komisk Seriefigur som dör av skratt i kolbrasan. Gissa kan alla.

Ingen tvingade dig. Du ville själv gå den där dagen. Bönade. Du valde klänningen. Här är fotografierna, se på dig. Kolla in oss alla,
leende och vinkande, yngre. Hela grejen finns bara i ditt huvud.

     Det du minns är intryck; vi har fakta. Det var vi som angav tonen.
     Din barndoms hemliga polis var äldre och klokare än du, större
     än du. Kom ihåg ljudet av deras röster. Bang, Bang, Bang. 


          Ingen skickade iväg dig. Det där var en extra ferie, med folk
som du verkade gilla. De var stadiga, fanns inget att vara rädd för. 
Det finns ingen utom dig själv att skylla på, om det slutade med tårar.

     Vad spelar det för roll nu? Nej, nej, ingen lämnade syndens
     skitspår i din själ och lade dig öppen för Helvetet. Du var älskad.
     Alltid. Vi gjorde det som var bäst. Vi minns din barndom väl.


 ________________________________________



Jag gjorde den här översättningen igår, för att jag tycker det är så roligt.  
Dessutom har jag nyss fattat vem hon är (poet laureate av Skottland), och den här dikten stämde så sorgligt med alla de många berättelser från kvinnor vi hört den senaste tiden. Den här handlar om förljugenheten kring svåra saker i en familj. Och även om jag aldrig varit närheten av det hon, eller de många kvinnorna i me-too-rörelsen, beskriver, så finns ju livslögner, förnekelse och omskrivningar av verkligheten lite varstans. Hela den här double-bind-psykologin, som en annan skotte, även han född i Glasgow, var så bra på att beskriva: Ronald Laing.

Originalet till Duffys dikt finns här.

2 kommentarer:

  1. En fin dikt, och en tonsäker tolkning. Hur mörk kontexten än är tyckte jag om "Din barndoms hemliga polis", en suggestiv formulering. Skumögt läste jag först fel och tyckte att det (lite längre ned) stod "folk som du verkade gilla. De var staTLiga, fanns inget att vara rädd för." Minnena har man dessvärre aldrig monopol på, åtminstone inte de dystra. (Och till de ljusa finns det ofta inga vittnen.)Känslan av att man aldrig kan få rätt, inte heller retroaktivt, förstärks i dikten av att det tycks vara en kör som är avsändaren, ett kollektiv som alltid vetat bäst. Skrämmande, men litterärt mycket effektivt. Hon har säkert fler dikter som borde översättas?!

    SvaraRadera
  2. Ja det har hon, såklart.
    Det är alltid roligt när du kommer in och kommenterar, som den generösa person du är.
    Annars är det lite tunt med det i blogg-landet nu. Men vi är ändå några som fortsätter kommunicera.
    Tack för ditt gensvar, alltså. Du ska få mer Carol Ann Duffy, en annan gång.

    SvaraRadera