Snön yr

Snöyra vid ett. Jag trär på mig fleecekalsonger och fodrade byxor. Drar ner mössan till ögonlocken. Tar ut dunjackan ur garderoben. Den har sett sina bästa dagar, men vad gör man inte för att hejda konsumismen åtminstone hemmavid. Jo man köper grejer som håller tio år. Det har den gjort. Men nu får det räcka med moralen. Jag är inte helt utan fåfänga, om ni tror det. Jag bara avskyr att handla (utom blommor).

Varmt klädd och utan brådska kan jag ta mig fram över det hala, och se den där skogen av Hammershøi, ute på Djurgården Norra.

Här mötte jag för ett tag sen min gudson på vägen. Han har blivit ännu stiligare sen bröllopet och musikturnéerna, och läser nu psykologi på tredje året. Eftersom vi inte hade setts på länge öppnade vi upp stort och berättade det mesta av det viktiga. Jag fick en sorts förtroenden. Sådana som han vid sex och tretton var alltför blyg för att ge mig. Tack A. om du läser det här.

Igår ringde min systerdotter och berättade att hon köpt en ny hund, efter den som dog för en månad sen. Den här kom från hemlösa hundars förening och det tog en ganska lång stund att förklara hur den såg ut. Alltså:
Den har en stor brun fläck vid ena ögat, och en liten vid det andra. Sen har den ljus beige päls men inne i pälsen är den liksom mörkare prickig. Aha.
- Har den hängöron?
- Ja.
- Bra. Jag gillar hängöron. Har den päls på svansen?
- Uum, som en welsh spaniel.
- Vad fint, jag tycker inte om kala svansar.
- Och jag har döpt den till Bella efter din Golden.
- Aha. Jag får väl träffa den när den blivit hemtam?
- Ja. Den sover redan i min säng nu.
- I sängen? Det fick aldrig Bella (d.ä.)
Hihi.
- Det vill inte Anders heller.
- Håller alltså med honom, hälsa.

Ja ja. Ja ja. Hundar och människor. Och livet. Som går vidare. Äntligen snö!

Francisco Goya: Hunden.

Flumliberalernas natt

Intressant att höra den från borgerligt håll fullständigt söndertuggade repliken: Vi vill inte ha tillbaka flumskolan. Kan så vara.
Men flumliberalism vill man ha. Billiga varor från länder där arbetarna har en övertänd arbetstid med upp till 18 timmars pass och knapp semester (Kina). Billiga bomullstyger från barnarbetare går bra (Indien). Billiga arbetare utan skyddsnät som tjänar grova pengar åt svenska byggfuskare (Stockholm). Flumliberala lobbyister från Wall Street går bra. De vänder ryggen mot forskningen, tror inte på klimatförändringen och fortsätter att forsla ut så mycket marknadsliberala gifter som möjligt i naturen. Det äter upp hela det amerikanska samhället med sin flummiga föreställning om vad frihet är: Det är att via privata miljardinkomster kunna styra politiken i Washington. Stöd och bidrag till den politik man vill ha, som är fortsatt flumliberal: Gör vad fan ni vill, tänd på med hela världen, rika pojkar, och se hur rationellt det blir.

Den marknadsekonomiska flumskolan har sedan länge anammats också i Sverige. Skolbarnen ska klara sig med skitböcker hos "skolledare" som drar in miljoner på sina billigt köpta (kommun-)tillgångar. De sjuka eller gamla i jättebolagens sängar ska betala för skatteflum i flumparadis, flumhögern ska sänka bolagsskatter, innan bolagen ens har betalat sina gamla skulder till svenska staten (eller den amerikanska för den delen). Men det går bra att moralisera över den som redan ligger. Grekland. Medan man överser med USAs bank-bonus-injektionsekonomi: The Ethic of Greed. "A free license to take whatever you can get in whatever way you can get it" för att citera Obama d.y. Där styr klassens värstingar. Mer på kokain än flum. Och numera är de välklädda.

Om det är någon som känner sig lika kritisk som jag kan det vara värt att se de här reportagen från USA, om hur köpt politik blir allt dyrare för dem som ska betala bankernas och andras utsvävningar. Noam Chomsky, Robert Reich, med flera är med och tänder ett ljus i mörkret i Pengar, makt och Wall street, en förödande klarsynt film, som gick i Svt under hösten. Tyvärr borta från Svt Play. Men den intresserade kan hitta materialet på amerikanska Frontline. Del två av en serie på fyra, nedan.

http://video.pbs.org/video/2226666506/
----------------------------------------------

Tillägg: Apropå marknadsliberalernas totala oförmåga att hantera klimatfrågan: Monbiot igen: Här!

Mera danskt: Carl Nielsen

Medan jag dricker te ligger P 2 Klassiskt i bakgrunden. Hyacinterna sträcker sig mot det obefintliga ljuset och Chopin höjer stämningen med en av sina chosefria valser. Sen slår det om. Total kontrast till en tonsättare jag inte kan placera; tänker först att det är österut, men inte så smärtsamt som Sjostakovitj och inte så förälskat i rytmen som Prokofiev. Kan det ligga närmare? Debussy? Nej, mer modernt, visar det sig efter fyra minuters lyssning. Modernt - men hur då? Långa linjer men knappt melodier, dramatiska temposkiften, men med ett självsäkert bruk av pauseringar. Känslomotivets landning i klarinettens ensamhet som tillåts fortgå utan rädsla för bristande underhållningsvärde. Slutet med stråkarnas stilla strilande.

Helt annorlunda än lördagens Mozartkonsert i TV där dirigenten drog upp tempot på det där odrägliga sättet som gör musiken glädjelös av stress. Virtuost men i runktakt, s.a.s. Bara den strålande Sandrine Piau gav de riktiga uttrycket en chans. (Trots att hon hade problem med de högsta tonerna, kanske dagsformen).

Varsågoda: Nielsen: Pan og Syrinx. Inspelad med Göteborgssymfonikerna under Herbert Blomstedts ledning. Den senare som ni vet en urbota favorit. Inte bara för mig. 

En bild på Carl Nielsen.
Och den intresserade kan se Mozarts kärleksarior här.

Hammershøis vinter.

Vilhelm Hammershøi: Vinterlandskap, 1895-96.

Just så här kan jag minnas att det såg ut på den tiden jag åkte nattåget till Köpenhamn och vaknade på morgonen när tåget passerade någon pinnig bokskog på Sjælland, en halvtimme före Hovedbanegården. 

En liten konstutställning via en riktigt välgjord You-tube-film med Hammershøi-målningar finns här! Texter får den intresserade hitta själv.

Dimma, Goya

När vi stiger av bussen ropar en unge: Oj, vilken massa dimma. Sen går han i grupp till Moderna Muséet för att rita, klistra i barnverkstan.
Massa. Dimma. Ingen massa alls. Jag går runt Skeppsholmen i ett grått dis som suddar ut allt. Husen i gamla stan, varav ett enda, alldeles under Storkyrkans torn, lyser rött, försvinner alltmer i milda gråtoner. Ja hela stadsgården, Söders skyline, slott och broar uppgår i Massa Dimma.

Jag går i blåst och motvind ut mot Kastellholmen och njuter. Bra dag att vara här nere vid stora utsikten, och gå bort sig i det vackra diset, där endast skärgårdssbåtar och färjor tycks röra sig med väldig kraft som motvikt till allt det upplösta grå.

In på Konstbiblioteket, där jag hittar Goya och Nicolas de Staël. Slår mig ner vid runda bordet och är där jag ska vara. de Staël har inte precis målat den här dagens dimma, men han har gjort många målningar av subtil ljuskaraktär; ibland grådager, ibland saffransgula fält, ibland en måne, ibland helt psykiska stilleben.
Jag vet precis var jag har den här målaren: När han går för långt i sin läckra kolorism och blir dekorativ. När han alltmer skalar av sig och blir en egenartad landskapsmålare, mot slutet av sitt liv. Från 1952 till 55 excellerar han i förenklingarnas atmosfäriska bilder. En himmel, ett mörkblått ovädershav, en bit landskap i södra Frankrike där det lergrå binds samman med ett höstligt dis. Ljusets Massa.

Sen bläddrar jag igenom en Goyabok full med värdiga reproduktioner. Jag är inte här för att läsa, utan för att se. Goya är en vansinnig begåvning; under trycket av politiska omvälvningar och egna sjukdomar fortsätter han febrilt med sitt verk. Från hovmåleriets stela hästar, med levande ryttare, till de sena makabra och svartsynta bilderna av en värld där människor äter varandra (lite som nu, fast mer synligt, då). Det intressanta med Goya är bland annat hur en målare som är så halvbra på vissa saker; hästar, kvinnors anatomi, den tecknade linjen - ändå är en av alla tiders största konstnärer. Han lever i en brytningstid, han bryter med mycket, men måste samtidigt hålla sig väl med sina avnämare. Hans inre spänningar måste varit enorma. Det yttre trycket var farligt nog. Folk med fel åsikter fängslades och släpades bort till inkvisitoriska förhör, som Goya också travesterat i sina etsningar.
Och ändå målar han samtidigt de mest sensibla porträtt och tjurfäktningsscener och stilleben.

Det är något med konst och bilder som rör mig mer än litteratur. Efter månader med ord och texter, även mina egna, lägger jag in en annan växel i hjärnan. Eller i Själen. Jag ser och ser och finner ännu en av de enorma utsikterna från det rådande och det passande och det trist normala. Goya glöder där inne på det lilla fina biblioteket.
Han finns kvar. Liksom de Staël.

Jag undrar varför det är enklare att återfinna glöd i måleri, snarare än i litteratur, och då menar jag inte bara i den samtida anemin. Glöd blir så lätt kitsch i ord; men om man vill finna den kan man kanske läsa Baudelaire, Shakespeare, Aischylos, Dostojevskij, Dickinson, Ib Michaels Den tolfte ryttaren och Agneta Pleijels Fungi. Med mera. Men jag tror konsten  - framförallt måleriet - totalt sett kan härbärgera mer av mystik, eld, extas, fanskap, bisarra rumsligheter, visioner, överdrifter, underdrifter och satiriska Far-åt-helvete-demoner. Den kan också härbärgera en helt flippad kolorit. Samt Massa Dimma, då.

Nicolas de Staël: Landskap 1952

Francisco de Goya: Tjurfäktning i byn,1812-14

Goya: Contra el bien General: Mot det allmänna Goda. 1810-20

Goya: Porträtt av Antonia Zarate 1805

Roddmaskinsjaget

Går på autopilot till träningslokalen. Det är alldeles för vackert ute. Och egentligen vill jag köpa nya kläder. Dricka vin och sjunga sånger och dansa med kaniner och pojkar. Drömma om hav och höjder. Förnya passet, börja resa, sitta vid skrattande bord och sola på upphöjda däck. 

Dock. 

Jag går till träningslokalen. Sätter mig i roddmaskinen, som kan påminna om en förr så naturlig sysselsättning. Ro, ro, fiskarflicka lilla. Men det var hon det. Här finns inga skär och inga holmar i sikte, inga nät och ingen fisk. Inga vågsvall och ingen skopa att ösa med. Bara det starka greppet om det simulerade årtaget. Vattenhjulet skvalpar. Hjärnan minns något hav. Jag ror som en robot. Skitbra för muskelgrupperna, kollektivt sett. Men medan kvällen mörknar och fönstren tänds på andra sidan träningslokalen känner jag mig iakttagen av någon. Som säger att detta är livet, på många vis, för många: Ett roddmaskinsjag. 

Dock.

Jag blir starkare. Det blir alla de andra roddmaskinsjagen också. Starkare och starkare. Det är det enda man blir. Och ibland – det vet man ju av erfarenhet – är svaghet mera värd. Yin övervinner Yang. Frid vinner över krig. Det mjuka övervinner det hårda. Men kanske alltmer sällan. Det vet man också. Av erfarenhet. Så att. 

Men.

När krig och maskiner och robotjag och drönare och ömsesidiga stormpolitiska anklagelser tar sats, ska man ta ett steg tillbaka, mentalt. Done. Alla tuppar är svarta. 

Akkokielas

Denna bild är lånad och något beskuren. Jag publicerar den med tillåtelse av Mattis som driver sin blogg från Jokmokks horisont. Där är dagen inte mycket mer än en timmes sol över skogskanten nu, men stillheten är urtida som på det här fotot. Och bäcken liknar Satsån i mina Lapplandstrakter, just där den nått ned från höjderna till flatmyren, innan den rinner ut i sjön.

Så här skriver Mattis:
  
"Vi for upp mot Pärlälven och ett område som kallas Akkokielas. För runt 20-40 år sedan (eller nåt sånt) var det känt i skogskretsar som ett framtidsskogsbruk. Det var på den tiden Domänverket skröt om hur stora kalhyggen man kunde göra. Därefter planterades contorta (pinus contorta) som är ett Kanadensiskt snabbväxande trädslag. Idag vet man att det är lämpligare med mindre kalhyggen. Contortan lever nog kvar men hur bra är den egentligen? Vilken kvalité på virket ger den?"

Länkar även till en av Maciej Zarembas artiklar om skogen: Skogens maffia, i DN.

Två texter om stålrörsfascism

Den ena här på Axon Terminal.

skriven av Sofia Roberg.

Den andra här

hos Gunnar Strandberg.

De får tala för mig idag.

Helene Schjerfbeck - Waldemarsudde

Jag har redan länkat till den här artikeln om Helene Schjerfbeck, på björnstrand backwater. 
Men för er som inte läst gör jag det om igen.  Där finns också gott om bilder.

Nu är utställningen av hennes verk på  Waldemarsudde. 10 november 2012 - 24 februari 2013.  Gå dit!

Helene i sin hörna av ett rum = ateljé.

 

Verk och dagar

De sista färgerna skymtar mellan svarta och grå stammar. Sälgen vid vattnet är mossgul. I bokskogen går jag under lysande koppar och mässing. Små hårda löv är de som håller ut längst. Stammarna har elefanthud. Gräsmattan längre bort är smaragdgrön. Det blåser kallt och är folkfritt. Paus. 

Jag minns målaren som sa att det var fan så svårt att måla om sommaren med de 115 gröna nyanserna. Och nu, om hösten, hur många?
Tänker på de 115 känslonyanserna i min bok, och att jag fortfarande letar efter en inre årstid som kan omfatta det myckna, men hålla sikten klar för kärnan i det hela.

Alltså - för att nu göra en fräck och grov jämförelse - om det nu är en känslostark historia, så kan man inte låta sentimentet slaska kring fötterna (Puccini) eller stryka under dramatiken med grova streck (Wagner). Man får också passa sig för att vrida till stycken i någon sorts allmän snickargläjde (Vivaldi). Däremot kan man lugnt ta ett par favoritackord och ostinaton ur tidigare stycken och återanvända dem på ett snyggt sätt (Barock). Man kan också coola ner koncepterna och pausera med en framåtlöpande text på ren rytmisk energi (Philip Glass). Tyvärr, och som en återkommande läxa, kan man inte instrumentera för häftigt (Stravinsky) eller vara alltför abrupt och konstig (Bartok).

Man kan inte heller skriva som Bach, det vet jag ingen som kan. Möjligen någon urtida sonettdiktare. Och man ska av sundhetsskäl inte ens drömma om att kunna skriva lika sprött men äkta som Henry Purcell. Eller teckna ett mänskligt porträtt lika grovt men elegant som Picasso målar. Man är ju inte absurdist, än.

Jämförelser av alla slag är förhatliga (utom på skoj). Men alla sorters skapande har vissa grundformer-och-förutsättningar gemensamt. Det är därför det faller sig så lätt för en konstnär att måla med musik i ateljén, och för författaren att skriva med barockmusik eller minimalistiskt taram-tara i bakgrunden. En sista utvikning av den här texten kunde gälla strukturer som hjärnan villigt arbetar med, och hur de berikas av vissa konstformer. Vi tar det en annan dag.

Fredagar är bäst

Ovan inlagda rubrik är lika banal som allas vår verklighet. Jag går visserligen inte till något jobb längre. Men jag har jobb. Eget. Måndagarnas måsten, från träning till städning, tisdagarnas mellanläge, försök att reda ut bokjäveln, städa papper, skriva en krönika, skriva in en text till bok nummer 2. Kolla igenom om bokjävel nummer 3 verkligen var en bra idé. Ringa X och Y och Z. Maila P och G och H. Ringa försäkringsbolaget, hinna till biblan, lämna in mattan på kemtvätt. Köpa kronärtskockor, plommon, västeråsgurkor och blomkål på torget. Och en blomma. 

När sen torsdagens träningspass på en timme är avklarat känner jag mig som en fri människa framåt kvällen. Hela helgen: Fredag, Lördag, Söndag ligger framför mig. Det kan vara tyst i huset. Folk kan vara bortresta. Det kan bli en konsert eller en middag med vänner. Men mest av allt: Arbetsfrid. Den koncentration man bara kan uppnå när görande-görandet är klart och inga listor finns att uppfylla. 

Andra går på Happy Hour nu. Jag drar ur telefonen, sätter på P 2 och börjar scrolla i mitt manus. Happy Hours!

(Tänk hur det alltid såg ut förr. Även nu ett nödvändigt stadium. Bilden lånad från det ungdomliga Aclem productions)

Sandy, Sandy - ingen ödesfråga?

Det blåser Nordväst och jag går en rask promenad utmed vattnet. Nordväst är bäst, klar himmel och klar sikt. Jag drar ner mössan och njuter.
Andra väder drabbar hela tiden andra människor, mer frekvent än förr. Det spåddes att Maldiverna skulle drunkna i havet, att Bangla Desh´s långa grunda stränder skulle ligga illa till, i de nya klimatet. Det har talats - i evärderliga tider - om risken för jordbävningar under de stora städerna i Kalifornien. Men, så vitt jag vet, hade ingen tänkt sig att en monsterorkan skulle dränka källarvåningar i Brooklyn, Bronx, Manhattan, Staten Island, New York, New Jersey, och förstöra kuststädernas bebyggelse.

I det läget - och innan - har miljöproblematiken varit i stort sett osynlig i amerikansk valdebatt. Att Romney inte är intresserad av något annat än 10% vitas svarta pengar har vi fattat (kolla gärna den här länken om ni fortfarande tror på kapitalismens goda hjärta och skapande av jobb) - men att Obama helt släppt greppet om miljöfrågorna kan bara förklaras med opportunism: Rädslan att förlora röster genom att ta miljön och dess utsatthet på allvar. (Koldioxidutsläppen, de amerikanska tre-per-hushåll-bilarna, växtgifter, massbesprutningar, giftigt avfall i känsliga vattensystem, oljeborrning i riskabla områden).

En som däremot tar miljön, och frånvaron av debatt om den, på allvar är den trogne kloke George Monbiot. Samt förstås en massa engagerade amerikanska experter som man kan lyssna till på democracy.now.org. The Guardian rapporterar om ett sent uppvaknande för miljöfrågor i valdebatten, efter Sandy. Men Monbiot tecknar bakgrunden till frågans försvinnande litenhet i USA åren före valet:

"Vid ett möte i Vita Huset, 2009, bestämde hans (Obamas) strateger att klimatförändringar var ett förbjudet ämne: det skulle skapa för stora problem. Från den stunden kunde Obama tala om grön energi och gröna jobb och förbättringar inom bränsleekonomin, men sällan förklara varför dessa förändringar var nödvändiga. Problemet med den strategin är att man inte kan införa en betydande sänkning av växthusgaser och utsläpp enbart genom att införa ren energi: man måste också ta sig ut ur smutsig energi. Och det kräver statsmannaskap och ett övertygat engagemang i förhållande till allmänheten."


Hela Monbiots text här. Länkar även till en artikel av Lars Gustafsson.

Brahms - Allt kött är hö

Jag saknar lite grann gravarna och fladdret av ljus som Gunnar Strandberg skriver så påtagligt om här. 

Men idag var det roligare att gå i kyrkan. Full fest faktiskt, ovanpå Full Fathom Five, där de döda ligger. Vilket påminner mig om att det nog bara är Shakespeare som har samma poetiska nivå som de bibliska texterna om döden. Realism, galghumor och medvetenhet om sorgen. Allt kött är hö. Fåfänglighet. Life is a tale told by an idot...full of sound and fury, signifying nothing. Men dödsmässan börjar med några mindre svartsynta rader, från Bergspredikan: Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.

Mäktiga körer är vad som passar en mörkerhelg. Brahms Ein Deutsches Requiem. Jag ska inte analysera Brahms, (it´s beyond my comprehension) men jag lutar rent genetiskt mer åt Verdis requiem, eftersom jag är lite häftig av mig. Mozarts är kanske vackrast ändå. Brahms kan bli lite tradig ibland (förlåt förlåt Maestro). Men det är i alla fall fest. Och just när kören sjunger om att människan är som ett gräs, hö som förtorkar, darrar kyrkan till som en farkost och lyfter oss.

Här är hela konserten från Musikverein i Wien. Walt Disney-grafiken den skyltar med är barnslig. Men inspelningen är bra.

Herbert Kegels version av andra satsen. Ömt.

Otto Klemperers version - ett mäktigt begravningståg. Filmmusik.

Min farfar Oscar

I morgon blir det Brahms: Ein Deutsches Requiem. Idag skriver jag. Och fick av en slump upp den här bilden på min farfar Oscar. Här i rollen som Bellman. Kan ha varit en uppsättning någonstans i början av 1900-talet.
Jag träffade aldrig min farfar, han dog innan jag föddes. Men det har funnits foton av honom hemma, som jag fäste mig vid. Han var en ovanligt stilig karl, med något skotskt påbrå. På den här bilden ser han av någon anledning lite feminin och drömmande ut; kanske tyckte han det ingick i diktar-rollen. Annars var han - har jag hört - en rolig och lätt kolerisk man, som seglade, fäktade och spelade luta, på riktigt. Han var gift tre gånger, och pappa hade sex halvsyskon, fyra som var denne mans, och två på farmors sida. Farmor var andra giftet, och det var en passionerad kärlek. Dock inte helt lätt. Även de skilde sig (ovanligt på den tiden). Till sist kom farfar i hamn hos en mycket yngre, klok kvinna i Göteborg. Där blev han lycklig har jag hört. På sena foton ser han lugn och karaktärsfast ut. Jag tyckte om honom på ett underligt avstånd. Och eftersom det är allhelgona får man väl vara lite mexikanskt coco-banana och hälsa till sin farfar, genom den stora strömmen av levande och döda. Hej, farfar, keep playing!

Ur Svenskt skådespelarlexikon: Carl Oscar Johansson, född i Stockholm. Elev vid konservatoriet och Operan i Stockholm 1886-1887. Engagerad vid Vasateatern i Stockholm 1887-1889, vid Operan i Stockholm 1889-1896, premiäraktör vid Dramatiska teatern från 1896. Far till skådespelaren Gunnar Björnstrand.