Snön yr

Snöyra vid ett. Jag trär på mig fleecekalsonger och fodrade byxor. Drar ner mössan till ögonlocken. Tar ut dunjackan ur garderoben. Den har sett sina bästa dagar, men vad gör man inte för att hejda konsumismen åtminstone hemmavid. Jo man köper grejer som håller tio år. Det har den gjort. Men nu får det räcka med moralen. Jag är inte helt utan fåfänga, om ni tror det. Jag bara avskyr att handla (utom blommor).

Varmt klädd och utan brådska kan jag ta mig fram över det hala, och se den där skogen av Hammershøi, ute på Djurgården Norra.

Här mötte jag för ett tag sen min gudson på vägen. Han har blivit ännu stiligare sen bröllopet och musikturnéerna, och läser nu psykologi på tredje året. Eftersom vi inte hade setts på länge öppnade vi upp stort och berättade det mesta av det viktiga. Jag fick en sorts förtroenden. Sådana som han vid sex och tretton var alltför blyg för att ge mig. Tack A. om du läser det här.

Igår ringde min systerdotter och berättade att hon köpt en ny hund, efter den som dog för en månad sen. Den här kom från hemlösa hundars förening och det tog en ganska lång stund att förklara hur den såg ut. Alltså:
Den har en stor brun fläck vid ena ögat, och en liten vid det andra. Sen har den ljus beige päls men inne i pälsen är den liksom mörkare prickig. Aha.
- Har den hängöron?
- Ja.
- Bra. Jag gillar hängöron. Har den päls på svansen?
- Uum, som en welsh spaniel.
- Vad fint, jag tycker inte om kala svansar.
- Och jag har döpt den till Bella efter din Golden.
- Aha. Jag får väl träffa den när den blivit hemtam?
- Ja. Den sover redan i min säng nu.
- I sängen? Det fick aldrig Bella (d.ä.)
Hihi.
- Det vill inte Anders heller.
- Håller alltså med honom, hälsa.

Ja ja. Ja ja. Hundar och människor. Och livet. Som går vidare. Äntligen snö!

Francisco Goya: Hunden.