Dock.
Jag går till träningslokalen. Sätter mig i roddmaskinen, som kan påminna om en förr så naturlig sysselsättning. Ro, ro, fiskarflicka lilla. Men det var hon det. Här finns inga skär och inga holmar i sikte, inga nät och ingen fisk. Inga vågsvall och ingen skopa att ösa med. Bara det starka greppet om det simulerade årtaget. Vattenhjulet skvalpar. Hjärnan minns något hav. Jag ror som en robot. Skitbra för muskelgrupperna, kollektivt sett. Men medan kvällen mörknar och fönstren tänds på andra sidan träningslokalen känner jag mig iakttagen av någon. Som säger att detta är livet, på många vis, för många: Ett roddmaskinsjag.
Dock.
Jag blir starkare. Det
blir alla de andra roddmaskinsjagen också. Starkare och starkare. Det är det
enda man blir. Och ibland – det vet man ju av erfarenhet – är svaghet mera
värd. Yin övervinner Yang. Frid vinner över krig. Det mjuka övervinner det
hårda. Men kanske alltmer sällan. Det vet man också. Av erfarenhet. Så att.
Men.
När krig och maskiner och
robotjag och drönare och ömsesidiga stormpolitiska anklagelser tar sats, ska
man ta ett steg tillbaka, mentalt. Done. Alla tuppar är svarta.
Ungefär i de tankarna hade jag gått och malt ett par år när jag bestämde att det faktiskt var dags arr prova yoga på allvar. Jag frågade goda vännen som var yoga-frälst sedan årtionden vart jag skulle gå för att inte dränkas i mumbo-jumbo.
SvaraRaderaDet var hösten 2005 och jag var en liten aning tveksam till om yogan verkligen skulle vara krävande nog styrkemässigt. Nu är det 2012 och jag har aldrig varit så här stark och smidig i kombination någon gång i mitt liv. Styrketräningen på gymmet som jag tänkte att jag kanske skulle sakna behövs inte någonstans. (Däremot springer och promenerar jag fortfarande, för flåset funkar inte yogan).
Nu har du inte frågat, men jag säger till dig som kompisen sa till mig: Ligger det här stället långt från där du bor?
http://www.viyoga.se/
Tack för omtanken, Anna. Men du vet, jag måste helt enkelt få lite mer tjongading på muskulaturen, balansen, mm. Jag ska uthärda det här, kanske ett halvår, sen cykla, sen simma. Sen - kanske - Yoga. Jag har gjort det ett par gånger i livet och tyckte det var fint. Ska kolla länken.
SvaraRaderaMen sen finns det ju en del av mig som gillar att ta i - typ ro. Även om jag måste distansera mig till maskinen. Promenerar gör jag hur som, dagligen. Ibland bästa "yogan".
Nu ska jag svabba köksgolvet. Hej!
Om du behöver något att svabba till så är det här min yogalärare som spelar:
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=pUk-UG88hPM
Det är just balans och styrka som Iyengar-yoga är särskilt bra för, och just det som man fokuserar på i de mer grundläggande kurserna. Jag varierar mellan att gå på ett pass på morgonen med ovanstående bluesspelande lärare och huvudsakligen människor som börjat sent i livet och inte för så många år sedan, och ett pass på lunchen med mer erfarna och yngre deltagare. Och det är inte sällan som det första passet är intensivare och tuffare, just för att man på de grundläggande nivåerna gör mycket styrkekrävande stående positioner.
SvaraRaderaNu ska jag inte tjata mer om yoga. Men lyssna gärna på Dan ovan!
Som sagt: Jag har gjort det två gånger tror jag. En gång i Lappland, det var bäst. Berodde kanske mycket på omgivningen. Friden.
RaderaEn gång i Stockholm med en yogalärare, som jag skulle intervjua dessutom. På något sätt tände det av mig. Han var så självgod...eller nåt. Fast söt på något sätt i sin övertygelse. Ja, det var det. Vi får se.
du lyckas ju göra poesi till och med av roddmaskinen :-) Det är inte så roligt att träna, men kroppen blir glad. Snart kanske vi kan ta en promenad, du och jag?
SvaraRaderaTycker du det? Kroppen blir inte glad, den blir lite speedad, men det är okej. Kan jag behöva.
RaderaPromenad däremot gör kroppen glad, och en kopp choklad, och utkanten av en stad, där träden står på rad, för dig och mig, Marmelad!
(Alltså marmelade cat - det är ju du).
Jo, min kropp blir glad, och själen – de hänger ihop, precis som Sofia säger här nedan. Fast jag tränar ju av nödvändighet, för att jag över huvud taget ska kunna sitta vid datorn och skriva mina böcker. Ja, du vet. Mjaumjau.
RaderaSå bra då. Här krävs det annat; dans till exempel. Men musik räcker.
RaderaMen visst, eftersom mår man bättre och bättre.
Åh, hade liknande inställning till maskinerna när jag gymmade. Kände mig alltid malplacerad och distanserad men var ändå tvungen att gå dit, för den fysiska såväl som psykiska staminan (de hänger ju ihop, åtminstone hos mig). Sedan började jag springa istället, vilket passar mig bättre - att röra sig i naturen. Och yoga då, som alla andra. Men jag kan faktiskt sakna just roddmaskinen, vad den gjorde för den ack så viktiga hållningsmuskulaturen. Den bästa kuren mot en bokmals spända axlar och nacke.
SvaraRaderaKan se dig drömma dig bort i en roddmaskin, från en roddmaskin, till ett party med vin. (Jag är rimfanatiker idag).
RaderaMen summa summarum; det behövs ju - även det tråkiga har sin plats i tingens givna ordning. According to Schopenhauer.
Man kan vara en främmande i Träningens och de tvångsmässiga fixeringarnas Zeitgeist: men ändå göra´t. Lite vid sidan av, så där.
Du tränar i roddmaskin och jag i en kajakmaskin, en s.k. kajakergometer. Försöker tänka att det är riktigt vatten jag sätter ner "paddeln" i och tänker mig öar och skär med tärnor och måsar och så en häger som flyger med sina stora ljudlösa urtidsvingar över mig. Det går så dääääär...
SvaraRaderaDet går så dääär ja. Riktiga kajaker är annars kul.
SvaraRaderaMen som sagt, jag är trots min spleeniga beskrivning rätt så tacksam för roddmaskinen. Vad jag försökte göra var en samhällsbild av ständig styrketräning. Och den tror jag finns. Sprungen ur manliga ideal, och ökad press, och kroppsfixering och så vidare. Nog om det.
Men jag är inte pressad. Nu ska jag ro igen. Hej!
Hej, alla bloggvänner.
SvaraRaderaNu har jag rott igen, jag kom minst till Arholma. Och lyfte tyngder och drog och cyklade. Har gått ner cirka 2 kilo. Känns skitbra idag. Men det kan bero på att jag fick helt andra vyer igår, genom konsten. Kvar i mina inre ögons bilder, fastnar intet trist.
Tack för pepp-kommentarer!