När sen torsdagens träningspass på en timme är avklarat känner jag mig som en fri människa framåt kvällen. Hela helgen: Fredag, Lördag, Söndag ligger framför mig. Det kan vara tyst i huset. Folk kan vara bortresta. Det kan bli en konsert eller en middag med vänner. Men mest av allt: Arbetsfrid. Den koncentration man bara kan uppnå när görande-görandet är klart och inga listor finns att uppfylla.
Andra går på Happy Hour
nu. Jag drar ur telefonen, sätter på P 2 och börjar scrolla i mitt manus. Happy
Hours!
(Tänk hur det alltid såg ut förr. Även nu ett nödvändigt stadium. Bilden lånad från det ungdomliga Aclem productions)
Exakt så! Det är arbetsfrid. Vad jag längtar efter att ha det så - arbetsfrid med att arbeta åt mig själv. Men jag är för feg, det är bara att inse.
SvaraRaderaOch jag är så gammal nu att denna tid har ett särskilt namn som jag ogärna tar i min mun ; )
SvaraRaderaDu kommer också dit. För du är kapabel, och du vill.
Och då är det slut - någorlunda slut - på distraktioner.
PS: Jag kämpar just nu med ett TRÅKIGT kapitel. Så kan det också va. Men igår var jag the happily scrolling composer.
Jag minns när jag skrev på skrivmaskin och kladdade tippex hejvilt i mina manus – det var tider det! Men arbetsfrid, det låter fint. Hoppas att det tråkiga kapitlet ändå blir som det ska. En facebookvän citerade nyligen en berömdhet (gissa vem?) och skrev "prose is architecture, not interior decoration, and the Baroque is over". Jag vet inte om jag håller med, men det var snyggt sagt.
SvaraRaderaDet var tider det - med femtio papper runt bordet, och trassliga kalkerpapper som tog slut när de inte borde, och ja - underbart!
SvaraRaderaDet tråkiga kapitlet måste tråkigt nog bli som det ska, eller kastas till kråkorna.
Sen kan jag ju tycka att det (medvetet) trista får ingå i strukturen. Men det får barocken också. Jag kastar inte Karen Blixen till kråkorna. Eller Marquez, med sina papegojor och vindeltrapps-perspektiv?
Vem som sagt det? Hum. Inte någon helt originell i alla fall. Det där har sagts på olika sätt i fyra decennier nu. Berätta!
Ja, kanske till och med i åtta decennier, för det var allas vår Hemingway som sa det. Men lite mer barock i den svenska prosan skulle sannerligen inte skada. Vi får jobba på det.
SvaraRaderaAha. Jag älskar honom. Och solen har sin gång är fortfarande bland det bästa jag läst, tätt följd av Den gamle och havet (som jag läste alltför tidigt vid 16) och Att och inte ha. Men Afrikas gröna berg var mer vanlig kolonial äventyrsstil, så där karlar emellan.
SvaraRaderaMen vi - eller jag, jag talar för mig själv - är ju inte så hårdkokta.
(PS: När Han sa det var det förstås originellt).
Vi fick också läsa "Den gamle och havet" i skolan – och det var nog fel tidpunkt, även för mig. Men annars är jag också ett fan av Hemingway och vi hade "Och solen har sin gång", "Klockan klämtar för dig", "Farväl till vapnen" med flera i bokhyllan hemma när jag var liten så dem har jag läst.
SvaraRaderaMen hårdkokt är jag ju inte, jag heller, förstås. Tänkte också på att det där citatet är rättså typiskt grabbigt formulerat – vilka är det som traditionellt sett har ägnat sig åt arkitektur och vilka har dekorerat hemmen, om man säger ..?
En som annars var väldigt bra på "interior decoration" var ju Proust.
SvaraRaderaOch numera heter arkitektur struktur, vilket inte gör det lättare. Tror jag föredrar ordet arkitektur, med dess relativa konkretion.
Sen kan det hända att jag i ovanstående komentar blandat ihop Afrikas Gröna Berg med Över floden in bland träden; någon av dessa två är det som flippar ut i lite babblig äventyrs-story. kanske inte precis barock då, men i alla fall lite whisky-och-vapen-jugend ; )
"Across the River and into the Trees" anses allmänt vara Hemingways sämsta roman. Jag läste den när jag var mycket ung och tyckte den var fantastisk. Jag vill behålla det minnet så jag har aldrig vågat läsa om den. (Till G: jag gissar nog att det verkligen var "The Green Hills of Africa" du tänkte på.)
SvaraRaderaMen det absolut första jag läste av H. var novellen "The Killers" i gymnasiet när några av oss fick ha ett särskilt seminarum med engelsk litteratur på originalspråket. Vi förundrades alla av hur lätt det var att förstå språket: "Nick looked at the big man lying on the bed. "Don't you want me to go and see the police?" "No", Ole Andreson said. "That wouldn't do any good." "Isn't there something I could do?" "No. There ain't anything to do."
Det var ingen dålig ingång både till Hemingway och till mera ambitiös litteratur på originalspråket
Kul.
RaderaDet är lite som i den (dåliga) Woody Allen-filmen, där en skäligen enkel brud ("skådespelerska") tycker att den (presumtivt geniale) manusförfattaren gett henne alldeles för krångliga repliker. Det visar sig under storyns gång att hon har rätt.
Dialoger är svårt. Men bland all världens förebilder har man absolut mer nytta av Hemingway än av - let´s say - Ingmar Bergman.