Jag vet att det är högsta mode att alltid och allestädes utnämna män till de värsta människorna på jorden. En skilsmässa från en s.k. "kulturman" kan i åratal generera texter om samma sak; mannens hemskhet och kvinnans rättfärdighet. Att sönerna sen får leva resten av livet med bilden av den svartmålade
fadern verkar inte komplicera tillvaron för rättrogna ego-feminister. Ibland ska det göras honnör för den sortens "avslöjanden", som sen klonas i nästa artikel och nästa artikel. Ibland är det en försmådd stalker som skriver sina psykade memoarer om den hemska mannens ointresse.
Jag tänkte vända lite på de invanda figurerna. Det finns en annan arketyp: Medea, kvinnan som dödar sina barn. Och här räcker det inte längre att i femhundra sidor skrift förtala och nedvärdera barnens far, här gäller det raska slag, ett mord eller två. Visst Jason har svikit sin kvinna Medea, sin hämnd tar hon ut på barnen. Hon blir en mördare.
Som alla gamla psykoanalytiker och kliniska psykologer vet finns de mörka krafterna hos alla människor, kvinnor och män. Särskilt destruktiva är de svarta sidor som låtsas vara något annat än de är: Modern som hämnas på ett barn, medan hon låtsas skydda ett annat. Förträngningar där ont blir gott. Den bekännande katoliken som tror sig veta det rätta och gömmer sin psykopati i olika onda handlingar: Manipulation av familjemedlemmar. Förtal. Kontroll. Söndra och härska.
Alla som ens varit i närheten av den sortens kvinnor och mödrar vet att de närmar sig Medea-stadiet även i förklädnad av god mor. Hela God-Mor-Komplexet är i själva verket så fasansfullt inlindat i beroenden och navelsträngar, i manipulationer av arv och straff, i överförda sjukdomar och suggestiva förtroenden ämnade att få den andre: En man, en dotter, en son - att bli "lojal" med den sjuka moderns världsbild.
Medea-gestalten har allt sedan Euripides väckt intresse för arketypen: Hon som mördar sina barn. Modernt sett räcker det ju med: Hon som medvetet eller omedvetet är destruktiv för sina barn, ofta också för sin man. Inte konstigt att så många tagit sig an temat från olika vinklar: Dreyer, Anouilh, Lars von Trier, Sara Stridsberg.
Det senaste problematiserandet handlar förstås om patriarkatets makt, om Medea som en förståelig reaktion. Vild av svartsjuka rusar hon in i dådet.
*
Jag såg för inte så länge sedan en intressant dokumentär om en hjärnforskare som upptäckt en defekt i sin egen hjärna; samma defekt som återfanns i mängder av psykopaters hjärnor. Forskaren hävdade att det var en medfödd skada i hjärnan som gjorde dessa människor kyliga, oempatiska och alltid beredda att offra andra för sig själva, eller förstöra för någon de konkurrerade med. Han var en rolig karl - det är ju alltid roligt med självinsikt - och han menade att det enda som gjort honom mer mänsklig var att han hade en så god familj omkring sig, alltså god tur med motståndet mot hans värsta sidor.
Tänk er att det goda inflytandet tas bort? Att någon med psykopathjärna plötsligt fråntas en del av sina skydd i livet. Att psykopaten börjar härja helt fritt, i skydd av konventionen "god far" eller "god mor". (För att nu inte tala om "god president").
Hundratusen familjer har förstörts på det sättet. Många har skrivit om det: Känslokylan som biter sig fast under en mask av god katolik, god republikan, god maoist, god feminist, god lutheran, god djävel.
Inte bara de åtta variationerna på Medea handlar om detta, men mängder av skönlitteratur, film och dramatik. Akt 1: Familjen har det gott. Akt 2: Någon olycka/otrohet/sjukdom inträffar. Akt 3: Familjen splittras och den som kan ta makten gör det. Akt 4: Endast de sjukt beroende blir kvar under den makten. Exit: Lång dags färd mot natt.
Med lite tur har man bara sett den på Dramaten.
söndag 8 oktober 2017
söndag 1 oktober 2017
Kirkeby och Gallagher, mina Oktobermålare
Per Kirkeby |
Detta är hösten. Och med årstider är särskilt landskapsmålare och kvinnor förtrogna. Ättlingar till havens väder och vind, till frukt som föll stora som barnhuvuden från vissa träd i glömda trädgårdar. Samlandet, äppelmoset, hallonsylten, körsbärsvinet. Men också massan av det som dör, krattandet, hässjandet, inhöstandet. Därefter vädren, de som torkade hö, eller de som virvlade iväg med öppnade fröhus, det som självsådde, det som aldrig gav något.
Marelden nedan, i Gallaghers bild. Vid kanten av ovädret där andra gåvor finns, skönhet och kamp och fisk och hummer. Sedan stormarna.
Connor Gallaghers målning ska ni klicka på, den vinner på stort format. Visas på Royal Academy of Arts i London.
onsdag 27 september 2017
MIkael Niemis nya roman
Jag har läst ett av de stora Norrlandseposen. Särskilt rörd och tagen är jag av det inre livet hos den unge pojken i romanen. Och, som sagt, "Koka björn" handlar rätt lite om björnar. Men de sätter tonen, där i myrarnas och älvarnas land, där mörkret sänker sig över kärleken och godheten, i denna berättelse.
"Pojken
Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas
som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj
med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs
gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser
en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder
han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut
människan i en flod så vit som Torne älv."
fredag 22 september 2017
Hemingways gröna berg
Jag läste i tät följd ett par av Hemingways riktigt stora: Och solen har sin gång, uppgivenhetens generationsroman, och Att ha och inte ha, från trettiotalets depression; den vackraste minimalistiska prosapoesi man kan läsa, vid sidan av mästarens Grand Finale: Den gamle och havet.
Men mellan genirycken hade Hemingway onda och trötta dagar. Tilltufsad av skilsmässor, alkohol, en störtning med flygplan och en bilkrasch, bidar han sin tid någonstans mellan de fyra äktenskapens in-och-ut-gångar. Samt skriver en av sina sämre romaner, den pratiga, lite skrytiga, Afrikas gröna berg. Det var förstås något han måste göra; journalisten och jägaren hade skaffat sig tillräckligt med dagboksmaterial från sina safari-resor i Afrika - en bok måste det bli, nu när alla väntade på en Hemingway. Tvånget att producera mellanromaner är ett öde han delar med de flesta bästsäljande författare.
Så här sitter vi nu i Kenyas bush, whiskypimplande Hemingway och ett gäng andra sysslolösa vita, som drar ut på noshörningsjakt med afrikanska vägvisare.
Det är lite patetiskt, som om de svarta och deras natur var ett sorts fritidshem för omogna vita män som ska bevisa någonting. Sin kraft och manlighet och närhet till livets allra häftigaste sida, förstås. Blod och död och bara vita ben som tränger sig igenom taggiga buskage. Problem med rostiga gevär och immande glasögon. Och så - det befriande skottet, fullträffen, följd av slaktprocedur och hemforsling i jeep. Adrenalinkick och visslingar i reptilhjärnan, i eftersnacket vid lägerelden, och vidare ut i manlighetskulten. Ja - och sedan de förklokade biografierna om en Hemingway som kompenserar sina sexuella tillkortakommanden på jaktens och tjurfäktningens arena. Sant, och inte sant.
För jag läser en Hemingway som alltid begeistras av naturen. Som med viss överdrift odlar det ursprungligaste av mysterier; det att vi delar liv och död med djuren. Att solen har sin gång och bergen är gröna för oss alla.
Observant som den jägare han är, drar han in läsaren i sin trollkrets av friska sinnesintryck, och man ser inte längre den trötte västerländske mannen på väg efter kickar. Man ser en halvvuxen pojke som nosar sig fram på stigar och stränder, fångad av nuet och faran.
Afrikas gröna berg må vara Hemingways barnsligaste roman, ändå kan jag känna igen mig i hans eviga Huckleberry-Finn-gestalt; med näsan mot vinden och äventyret. Man behöver mer än ett par glasögon för att förstå en man som en besläktad.
Tidigare publicerad i UNT.
Men mellan genirycken hade Hemingway onda och trötta dagar. Tilltufsad av skilsmässor, alkohol, en störtning med flygplan och en bilkrasch, bidar han sin tid någonstans mellan de fyra äktenskapens in-och-ut-gångar. Samt skriver en av sina sämre romaner, den pratiga, lite skrytiga, Afrikas gröna berg. Det var förstås något han måste göra; journalisten och jägaren hade skaffat sig tillräckligt med dagboksmaterial från sina safari-resor i Afrika - en bok måste det bli, nu när alla väntade på en Hemingway. Tvånget att producera mellanromaner är ett öde han delar med de flesta bästsäljande författare.
Så här sitter vi nu i Kenyas bush, whiskypimplande Hemingway och ett gäng andra sysslolösa vita, som drar ut på noshörningsjakt med afrikanska vägvisare.
Det är lite patetiskt, som om de svarta och deras natur var ett sorts fritidshem för omogna vita män som ska bevisa någonting. Sin kraft och manlighet och närhet till livets allra häftigaste sida, förstås. Blod och död och bara vita ben som tränger sig igenom taggiga buskage. Problem med rostiga gevär och immande glasögon. Och så - det befriande skottet, fullträffen, följd av slaktprocedur och hemforsling i jeep. Adrenalinkick och visslingar i reptilhjärnan, i eftersnacket vid lägerelden, och vidare ut i manlighetskulten. Ja - och sedan de förklokade biografierna om en Hemingway som kompenserar sina sexuella tillkortakommanden på jaktens och tjurfäktningens arena. Sant, och inte sant.
För jag läser en Hemingway som alltid begeistras av naturen. Som med viss överdrift odlar det ursprungligaste av mysterier; det att vi delar liv och död med djuren. Att solen har sin gång och bergen är gröna för oss alla.
Observant som den jägare han är, drar han in läsaren i sin trollkrets av friska sinnesintryck, och man ser inte längre den trötte västerländske mannen på väg efter kickar. Man ser en halvvuxen pojke som nosar sig fram på stigar och stränder, fångad av nuet och faran.
Afrikas gröna berg må vara Hemingways barnsligaste roman, ändå kan jag känna igen mig i hans eviga Huckleberry-Finn-gestalt; med näsan mot vinden och äventyret. Man behöver mer än ett par glasögon för att förstå en man som en besläktad.
Tidigare publicerad i UNT.
torsdag 21 september 2017
Ahlström och Engström - två recensioner
Inledning till min recension av Kristofer Ahlströms "Hjärtat är bara en muskel".
"Det finns en torr glädjelös ton i början av den här romanen. En stor bilolycka med dödlig utgång har skett, och berättarjaget, Elisabeth, reparerar sig med minnen. Samtidigt som hon genomlever ett trauma, går hennes tankar tillbaka till tidig ungdom, till den osäkerhet och kroppsliga vanmakt som hör tonåren till. Det är känsligt berättat, med en finkalibrerad iakttagelseförmåga, som dock ibland blir lite tråkig".
Hela recensionen finns här.
Thomas Engström har skrivit sin fjärde spionhistoria om Ludwig Licht "Öster om avgrunden". Jag hade förvånansvärt roligt med den:
"Intrigerna mellan de på den aldrig helt rätta sidan (väst) och de på den avskyvärda (ryska) blir en smula James-Bond-aktiga, och dialogerna är som gjorda för en hårdkokt film där den manliga vokabulären går på speed och lakonismer. Ibland rusar språket iväg med vitsandets mekanik. Ibland pustar man ut vid en strålande fjälldal eller ett stekhett Tbilisi plötsligt genomströmmat av ångande regn, ett ögonblicks befrielse från både intrig och ironisk macho-vokabulär. En befrielse som visar en annan sida av författaren, den som kan skriva både vackert och initierat om det land han bodde i en tid."
Recension i DT här.
"Det finns en torr glädjelös ton i början av den här romanen. En stor bilolycka med dödlig utgång har skett, och berättarjaget, Elisabeth, reparerar sig med minnen. Samtidigt som hon genomlever ett trauma, går hennes tankar tillbaka till tidig ungdom, till den osäkerhet och kroppsliga vanmakt som hör tonåren till. Det är känsligt berättat, med en finkalibrerad iakttagelseförmåga, som dock ibland blir lite tråkig".
Hela recensionen finns här.
Thomas Engström har skrivit sin fjärde spionhistoria om Ludwig Licht "Öster om avgrunden". Jag hade förvånansvärt roligt med den:
"Intrigerna mellan de på den aldrig helt rätta sidan (väst) och de på den avskyvärda (ryska) blir en smula James-Bond-aktiga, och dialogerna är som gjorda för en hårdkokt film där den manliga vokabulären går på speed och lakonismer. Ibland rusar språket iväg med vitsandets mekanik. Ibland pustar man ut vid en strålande fjälldal eller ett stekhett Tbilisi plötsligt genomströmmat av ångande regn, ett ögonblicks befrielse från både intrig och ironisk macho-vokabulär. En befrielse som visar en annan sida av författaren, den som kan skriva både vackert och initierat om det land han bodde i en tid."
Recension i DT här.
lördag 16 september 2017
Min kärlek till Stadsbiblioteket
Jag växte upp där, i korsningen mellan Odengatan och Sveavägen. Som samtidigt var korsningen mellan en urtida rullstensås – Observatoriekullen – och en ny tidsanda, Stadsbiblioteket.
Fortfarande, en sommardag när solen lyser på rotundan, när
Observatoriekullen är vit av myriader prästkragar, när vattnet rinner i den
lilla konstgjorda bäck som Gunnar Asplund planerade in i den omgivande parken,
kan jag bli rörd. Så oerhört bra detta är. Ett tempel för många, på sin platå,
med den långa trappan. Som Gunnar Asplund så tidstypiskt skrev efter en resa i
Italien: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden”.
Här finns också en plaskdamm för barn, stora gräsmattor, en lekhage, en
terrass där man kan läsa böcker eller hångla om vädret tillåter. Pilar
planterade runt dammen, och lite högre upp i terrängen den anlagda trädgården,
rinnande vatten över gråsten omgivet av mer exotiska saker som bambu och
spirea.
I Stadsbiblioteket gick jag alltid in och ut. Lånade ständigt böcker, i
tidig ålder mest fem-böckerna, samt gick på sagostunder i det lilla rummet där
Nils Dardels väggmålning med John Blund fanns. Den var en stor flummografi för
ett barn att fästa ögonen på medan den något nyktrare bibliotekarien läste med
vänlig stämma. På biblan mötte jag också en del tidiga vänner. Men mest var jag
ensam där. Som alla som börjar skriva tidigt bekräftat är biblioteket den
klostersal man behöver.
Inte begrep jag heller den oerhörda flottheten i att vi kunde vistas där
mellan nio och nio på kvällen. Att han som ritade rotundan, och alla de vackra
sidosalarna i kvadraten, var en världsberömd och stilbildande arkitekt. Det
enda misslyckandet, som jag noterade tidigt, var den egendomliga akustiken i
rotundan, torr längst ner och full av sprakande ekon där uppe. Det var aldrig
där man satt. Jag satt i konstsalen, med bok efter bok, eller i de små
trapporna vid sidan av den stora, som slingrade sig uppåt mot hemliga rum dit
bara bibliotekarier hade tillträde. Stenen i trapporna var gråsvart. Som en
trapp i Sagan om ringen. Först lång senare kunde jag uppskatta rotundan för
dess lager på lager av utländsk skönlitteratur, flera trappor upp.
Utifrån sett är det fortfarande en av de vackraste byggnaderna i denna del
av staden. Står man på Odenplan i väntan på buss, en trist kväll, har man ändå
stadsbiblioteket att fästa blicken på. Rotundan lyser varmt gul i kvällssolen.
Och tursamt nog blev den aldrig inskuffad bakom den monstruösa glaskuben som
skulle utgöra tillbyggnad. Må den aldrig återuppstå. Och må inga politiker
planera för att placera Stadsbiblioteket någon annanstans. Stället har en ande.
När vi var barn där, mina systrar och jag, ingick platsen i en organisk
helhet: På somrarna med fötterna i plaskdammen, om vintrarna med skridskor och
små, täta grupper i värmestugan där man hörde sina första snuskiga historier.
Sen ut igen och jaga över isen. Ibland om våren klättrade vi upp och ner i
backen till Observatoriehöjden, idag tycker jag det ser farligt brant ut.
Poängen är att naturen i parken och litteraturen i biblioteket
kompletterade varandra. Kentauren på höjden var beviset; det går att förena
natur och kultur. Det var också tanken bakom Gunnar Asplunds hela
projekt.
När Per Albin Hansson införde folkhemstanken i den politiska debatten 1928
– stod redan Stadsbiblioteket på plats. Idealet föregår idén som föregår
förverkligandet. Och äras de som äras bör: Valfrid Palmgren från högerpartiet
var en stark kvinna som brann för folkbildning. Hon var först ut med idén om
Stadsbiblioteket. Utan stöd i sitt eget parti fick hon stöd från liberalerna.
Och detta sker på trots av andra politiska stämningar, som att högerpartiet
året innan röstat ned folkskolereformen. Och ännu något år tidigare voterat ner
kvinnlig rösträtt. Där hade de fel, som vanligt. Men Valfrid Palmgren hade
rätt.
fredag 25 augusti 2017
Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen
Jag skrev om den fantastiska romanen. Ni kan också höra författaren live, på Kulturhuset i Stockholm den 29:e Augusti, kl 19.00.
"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess."
"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess."
onsdag 23 augusti 2017
Att mutera till marknadsvarelse
Det finns något som heter evolution. Det behöver jag inte förklara för er, alla vet. Utveckling i riktning av någon högre funktion, bättre villkor för en art.
En del talar också om social evolution. Jag ska tala om social devolution.
De vackraste byggnadsverken jorden runt är det heligas platser, kyrkor, moskéer, synagogor, buddhisttempel, hinduiska helgedomar med murar fulla av nakna, älskande par i skulptur.
Hagia Sofia, Canterbury Cathedral, Domkyrkan i Sienna, Durham Cathedral, Lundadomen.
Vidare: Slotten, broarna, järnvägarnas vänthallar och perronger, de första skyskraporna, muséerna, biblioteken. Fyrtornen. De väl fungerande sjukhusen. Den väl fungerande busstrafiken. Etc.
Nu: Det brinnande höghuset i London, bostad mest för fattiga och därför illa underhållet. 93 döda. Den brinnande skyskrapan i Dubai, enbart för rika, ingen död. Utförsålda järnvägar och busslinjer, ständiga förseningar, ingen ordning på rälsen, varje dag sitter människor någonstans fast en timme eller tre. Busslinjer, många indragna. Sjukhus, många överbelastade, en del helt dysfunktionella. BB fungerar dåligt för de som behöver det. Psykoterapi för utsatta unga är svåröverkomlig. Osv. Osv.
Nu ser vi alltså devolutionen: Från en etik som var levande både inom Kristendom, Buddhism och Islam (jag talar inte om terrorister idag) till en socialliberal och socialdemokratisk ordning som sörjde även för de som hade det svårt, och som därigenom möjliggjorde deras utveckling i samhället - från det, till en marknadifiering av allt och alla. En mutation kan vara på väg, något händer kanske i hjärnan och till en början i psyket, hos dem som bara tänker på att göra marknad av allt.
Först låter det så fint: New Public Management. Effektivisera. Ta bort människor. Ta in större förtjänst för de som redan uppdagat att de kan sko sig och tjäna grova pengar på det som tidigare var samhälleliga funktioner: Skolor, sjukhus, daghem, äldrevård, flyktingmottagningar, assistensbolag.
Man behöver bara se ansiktena på dessa marknadens sluggers, för att fatta att de är på väg att mutera i riktning grobian, psykopat, senare hyena och sist skorpion.Vad händer med skorpioner; jo, de lurar andra men samtidigt sig själva, som i anekdoten med skorpionen som sänker även sig själv i sin vilja att sänka en annan. Karmalagen var inte så dum ändå. Som metafor alltså.
Men på ytan ska allt se så fint ut. Man säljer in sig själv som marknadsvarelse. Man måste kolla alla moden, vad andra har, man lever i jämförelsernas helvete. Gud, det får inte finnas nån som är vackrare än jag, yngre än jag, mer attraktiv än jag: Jag gör om mig. Jag lägger 200.000 om året på att operera om min kropp och ger en tjuga till den tiggande. Jag är en mycket fin människa.
Marknaden gör, som redan Marx visste, en vara av människan. "Det är viktigt att vara vacker" är den slogan som framkallar intill oigenkännlighet omgjorda skådespelerskor och skådespelare, samt alla andra härifrån till Farsta Strand och Lidingö, som tillåter plastikkirurger att tjäna grova pengar på människans osäkerhet. Och de blir inte ens vackrare, de blir fulare och fulare och fulare för varje plastikoperation. Och sen ska skattebetalarna (Karolinska) stå för reparation av deras oreda i ansiktet.
Liksom skattebetalarna ska stå för all annan oreda som den giriges ingrepp i samfundet skapar.
Se även det som en präktig symbol för vår tid, för devolutionen.
En del talar också om social evolution. Jag ska tala om social devolution.
De vackraste byggnadsverken jorden runt är det heligas platser, kyrkor, moskéer, synagogor, buddhisttempel, hinduiska helgedomar med murar fulla av nakna, älskande par i skulptur.
Hagia Sofia, Canterbury Cathedral, Domkyrkan i Sienna, Durham Cathedral, Lundadomen.
Vidare: Slotten, broarna, järnvägarnas vänthallar och perronger, de första skyskraporna, muséerna, biblioteken. Fyrtornen. De väl fungerande sjukhusen. Den väl fungerande busstrafiken. Etc.
Nu: Det brinnande höghuset i London, bostad mest för fattiga och därför illa underhållet. 93 döda. Den brinnande skyskrapan i Dubai, enbart för rika, ingen död. Utförsålda järnvägar och busslinjer, ständiga förseningar, ingen ordning på rälsen, varje dag sitter människor någonstans fast en timme eller tre. Busslinjer, många indragna. Sjukhus, många överbelastade, en del helt dysfunktionella. BB fungerar dåligt för de som behöver det. Psykoterapi för utsatta unga är svåröverkomlig. Osv. Osv.
Nu ser vi alltså devolutionen: Från en etik som var levande både inom Kristendom, Buddhism och Islam (jag talar inte om terrorister idag) till en socialliberal och socialdemokratisk ordning som sörjde även för de som hade det svårt, och som därigenom möjliggjorde deras utveckling i samhället - från det, till en marknadifiering av allt och alla. En mutation kan vara på väg, något händer kanske i hjärnan och till en början i psyket, hos dem som bara tänker på att göra marknad av allt.
Först låter det så fint: New Public Management. Effektivisera. Ta bort människor. Ta in större förtjänst för de som redan uppdagat att de kan sko sig och tjäna grova pengar på det som tidigare var samhälleliga funktioner: Skolor, sjukhus, daghem, äldrevård, flyktingmottagningar, assistensbolag.
Man behöver bara se ansiktena på dessa marknadens sluggers, för att fatta att de är på väg att mutera i riktning grobian, psykopat, senare hyena och sist skorpion.Vad händer med skorpioner; jo, de lurar andra men samtidigt sig själva, som i anekdoten med skorpionen som sänker även sig själv i sin vilja att sänka en annan. Karmalagen var inte så dum ändå. Som metafor alltså.
Men på ytan ska allt se så fint ut. Man säljer in sig själv som marknadsvarelse. Man måste kolla alla moden, vad andra har, man lever i jämförelsernas helvete. Gud, det får inte finnas nån som är vackrare än jag, yngre än jag, mer attraktiv än jag: Jag gör om mig. Jag lägger 200.000 om året på att operera om min kropp och ger en tjuga till den tiggande. Jag är en mycket fin människa.
Marknaden gör, som redan Marx visste, en vara av människan. "Det är viktigt att vara vacker" är den slogan som framkallar intill oigenkännlighet omgjorda skådespelerskor och skådespelare, samt alla andra härifrån till Farsta Strand och Lidingö, som tillåter plastikkirurger att tjäna grova pengar på människans osäkerhet. Och de blir inte ens vackrare, de blir fulare och fulare och fulare för varje plastikoperation. Och sen ska skattebetalarna (Karolinska) stå för reparation av deras oreda i ansiktet.
Liksom skattebetalarna ska stå för all annan oreda som den giriges ingrepp i samfundet skapar.
Se även det som en präktig symbol för vår tid, för devolutionen.
lördag 19 augusti 2017
Kjell Westö - Den svavelgula himlen
Jag skrev om Kjell Westös nya roman; det bästa jag läst på länge. Man sitter med ett susande i huvudet av igenkänningar; det är skärgårdsnaturen, det är staden Helsingfors, det är den tid i livet han gestaltar, tiden från elva år och uppåt, när allt är nytt och alla människor man möter och håller sig till blir livsavgörande. Från en luftburen ungdom till besvärliga passioner.
Läs den!
Och läs min recension här.
onsdag 16 augusti 2017
Kafka och Skuggorna
När jag läser Kafkas brev till sin far, den dominante, okänslige och förtryckande fadern till en känslig och begåvad son, blir jag överväldigad av Frans generositet, hans sannfärdiga försök att tränga igenom den mur som hans far utgör, hans lyhörda vilja att inte skada fadern, men samtidigt vara så ärlig som möjligt. Det har uppenbarligen kommit till en punkt där allt måste sägas, och sägas så tydligt och utan tvetydigheter som möjligt.
What was
always incomprehensible to me was your total lack of feeling for the suffering
and shame you could inflict on me with your words and judgments. It was as
though you had no notion of your power.
Ur brevet framtäder en väsensskild
far; en doer med uppkomlingsnit och tvära ryck av förakt för den blyge,
litteräre sonen. En far som bullrar och vet allt om allt och inte kan lyssna
till någon annan. En som dessutom ofta hotar med våld och straff utan att
genomföra det:
It is also
true that you hardly ever really gave me a whipping. But the shouting, the way
your face got red, the hasty undoing of the braces and laying them ready over
the back of the chair, all that was almost worse for me. It is as if someone is
going to be hanged. If he really is hanged, then he is dead and it is all over.
But if he has to go through all the preliminaries to being hanged and he learns
of his reprieve only when the noose is dangling before his face, he may suffer
from it all his life.
Om man någon gång, eller rätt ofta,
tyckt att en förälder har betett sig som skit, så kan det hjälpa att läsa om
Kafkas barndom, fast ”hjälpa” är fel ord, men i beskrivningen av det oerhörda
tryck han levde under bleknar det mesta. Frans överlämnade brevet till sin mor
för att hon skulle ge det till fadern. Det gjorde hon aldrig. Det lämnades
tillbaka. Sonens arbete för ett steg till förståelse var förgäves. Men Frans
Kafka skrev. Och kanske blev hans författarskap ännu intensivare på grund av
det tryck han levat under. Man vet inte. Man ska inte idealisera saker.
*
De flesta barn växer upp i någons
skugga, de flesta människor lever med skuggan av en annan. Det kan vara fadern
som är alkoholist, som blir ett lallande fån på helgerna och sen sticker för
gott. Det kan vara den masochistiska modern som nitar sin familj vid intresset
för hennes sjukdomar. Det kan vara fadern som aldrig ens ger sig till känna.
Det kan vara modern som ligger med alla som går förbi, det kan vara hon som är
fastfrusen i ordentliga ritualer. Varianterna är många och ofta mer smygande än
de jag skisserat. En förälder som aldrig riktigt är hemma, som verkar vara
någon annanstans. Eller hon som ogillar fysisk beröring (Jazzmusikern Paul
Desmonds mor sägs alltid ha hanterat honom med gummihandskar på, hon var
tvångsneurotisk och hans far såg till att flytta sonen till sina släktingar. Det var räddningen).
Vi lever alla i någons skugga. Själva
solen kastar en lång skugga; den berömde och framgångsrike fadern, en varm och
snäll man, utgör ett tak för sina barn. Barnen till författaren och kritikern,
som tidigt ska tävla i snillrikhet. Eller sonen till den berömda pianisten,
vars övningar ekar genom huvudet på ett barn som var lite grann i vägen.
Det märkliga och fina är hur skuggorna
inte sällan ger kraft eller incitament till ett konstnärskap. Ingen Ingmar
Bergman utan den problematiska prästfamiljen. Ingen Harry Martinsson utan den
tidiga ensamheten. Ingen Nelly Sachs utan de djupt oroande kollektiva skuggor
som föll över hennes liv. Ändå – det gäller att komma ut ur de där skuggorna, via egen kreativitet eller sanningssökande, av något slag. Inte alla mäktar det. Men de som kan...
måndag 14 augusti 2017
Trump Deconstructed
Det här är den bästa artikel jag läst om hela fenomenet Donald Trump. Nu råder "om-ni-ska-läsa-en-enda-artikel-idag"-regeln. Det blir Sidney Blumenthal i LRB!
"What Gatsby and Trump also have in common are gangsters. Gatsby’s fortune is secretly derived from his bootlegging partnership with Meyer Wolfsheim, a character based on the mobster Arnold Rothstein, who fixed the 1919 World Series. Trump’s business has been dependent almost from the start on real-life racketeers. There was Anthony ‘Fat Tony’ Salerno, boss of the Genovese crime family, and Paul ‘Big Paulie’ Castellano, boss of the Gambino crime family, who owned the company that provided the ready-mix cement for Trump Tower, used in place of the usual steel girders. There was John Cody, the boss of Teamsters Local 282, who controlled the cement trucks and was an associate of the Gambino family. There was Daniel Sullivan, Trump’s labour ‘consultant’, who in partnership with the Philadelphia crime boss Nicodemos ‘Nicky’ Scarfo’s financier, sold Trump a property in Atlantic City that became his casino. There was Salvatore ‘Salvie’ Testa, ‘crown prince’ of the Philadelphia Mob, who sold Trump the site on which two construction firms owned by Scarfo built the Trump Plaza and Casino. There was Felix Sater, convicted money launderer for the Russian Mafia, Trump’s partner in building the Trump SoHo hotel through the Bayrock Group LLC, which by 2007 had more than $2 billion in Trump licensed projects and by 2014 was no more. There was Tevfik Arif, another Trump partner, Bayrock’s chairman, originally from Kazakhstan. Bayrock’s equity financing came from three Kazakh billionaires known as ‘the Trio’, who were reported to be engaged in racketeering, money laundering and other crimes. And so on."
Länk här
söndag 13 augusti 2017
Virginias guvernör säger ifrån
Alla vet väl nu vad som händer i Charlottesville, Virginia, USA. Och att Trump som vanligt inte säger ifrån om det värsta utbrottet av huliganism och våld från vit.makt-idioterna, trots att det redan lett till ett mord. Men här är en som säger det som ska sägas. Det ger mig återigen hopp om Amerika.
De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika.
Go home. #charlotesville. pic.twitter.com/N00TCPButr— Christina (@ChriskrysP) 13 augusti 2017
De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)