Min kärlek till Stadsbiblioteket

Jag växte upp där, i korsningen mellan Odengatan och Sveavägen. Som samtidigt var korsningen mellan en urtida rullstensås – Observatoriekullen – och en ny tidsanda, Stadsbiblioteket.

Fortfarande, en sommardag när solen lyser på rotundan, när Observatoriekullen är vit av myriader prästkragar, när vattnet rinner i den lilla konstgjorda bäck som Gunnar Asplund planerade in i den omgivande parken, kan jag bli rörd. Så oerhört bra detta är. Ett tempel för många, på sin platå, med den långa trappan. Som Gunnar Asplund så tidstypiskt skrev efter en resa i Italien: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden”.

Här finns också en plaskdamm för barn, stora gräsmattor, en lekhage, en terrass där man kan läsa böcker eller hångla om vädret tillåter. Pilar planterade runt dammen, och lite högre upp i terrängen den anlagda trädgården, rinnande vatten över gråsten omgivet av mer exotiska saker som bambu och spirea.

I Stadsbiblioteket gick jag alltid in och ut. Lånade ständigt böcker, i tidig ålder mest fem-böckerna, samt gick på sagostunder i det lilla rummet där Nils Dardels väggmålning med John Blund fanns. Den var en stor flummografi för ett barn att fästa ögonen på medan den något nyktrare bibliotekarien läste med vänlig stämma. På biblan mötte jag också en del tidiga vänner. Men mest var jag ensam där. Som alla som börjar skriva tidigt bekräftat är biblioteket den klostersal man behöver. 

 

Inte begrep jag heller den oerhörda flottheten i att vi kunde vistas där mellan nio och nio på kvällen. Att han som ritade rotundan, och alla de vackra sidosalarna i kvadraten, var en världsberömd och stilbildande arkitekt. Det enda misslyckandet, som jag noterade tidigt, var den egendomliga akustiken i rotundan, torr längst ner och full av sprakande ekon där uppe. Det var aldrig där man satt. Jag satt i konstsalen, med bok efter bok, eller i de små trapporna vid sidan av den stora, som slingrade sig uppåt mot hemliga rum dit bara bibliotekarier hade tillträde. Stenen i trapporna var gråsvart. Som en trapp i Sagan om ringen. Först lång senare kunde jag uppskatta rotundan för dess lager på lager av utländsk skönlitteratur, flera trappor upp.

Utifrån sett är det fortfarande en av de vackraste byggnaderna i denna del av staden. Står man på Odenplan i väntan på buss, en trist kväll, har man ändå stadsbiblioteket att fästa blicken på. Rotundan lyser varmt gul i kvällssolen. Och tursamt nog blev den aldrig inskuffad bakom den monstruösa glaskuben som skulle utgöra tillbyggnad. Må den aldrig återuppstå. Och må inga politiker planera för att placera Stadsbiblioteket någon annanstans. Stället har en ande.

När vi var barn där, mina systrar och jag, ingick platsen i en organisk helhet: På somrarna med fötterna i plaskdammen, om vintrarna med skridskor och små, täta grupper i värmestugan där man hörde sina första snuskiga historier. Sen ut igen och jaga över isen. Ibland om våren klättrade vi upp och ner i backen till Observatoriehöjden, idag tycker jag det ser farligt brant ut. 

Poängen är att naturen i parken och litteraturen i biblioteket kompletterade varandra. Kentauren på höjden var beviset; det går att förena natur och kultur. Det var också tanken bakom Gunnar Asplunds hela projekt.

Jag tackar fortfarande det svenska samhället, för den här sortens initiativ. Och jag hoppas att privatiseringsvågen inte når våra bibliotek. Det är en alldeles för bra verksamhet för att delas ut till de egennyttiga. Men de små biblioteken har blivit färre nu, i många år. De rödgröna i riksdagen vill ändra på detta och skjuta till mer pengar till de lokala biblioteken runt om i landet. Vad som i övrigt kunde behövas är donationer av generösa kapitalister. Precis som när Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 1918 meddelar att en miljon kronor doneras till Stadsbibliotekets uppförande och senare ytterligare 130 000. Arkitekten och bygget drar igång. Tio år senare står det världsberömda biblioteket där. Det är på det sättet kapitalet, kulturen och samhället kan samarbeta. 

När Per Albin Hansson införde folkhemstanken i den politiska debatten 1928 – stod redan Stadsbiblioteket på plats. Idealet föregår idén som föregår förverkligandet. Och äras de som äras bör: Valfrid Palmgren från högerpartiet var en stark kvinna som brann för folkbildning. Hon var först ut med idén om Stadsbiblioteket. Utan stöd i sitt eget parti fick hon stöd från liberalerna. Och detta sker på trots av andra politiska stämningar, som att högerpartiet året innan röstat ned folkskolereformen. Och ännu något år tidigare voterat ner kvinnlig rösträtt. Där hade de fel, som vanligt. Men Valfrid Palmgren hade rätt.

Det har alltid funnits en idealitet bakom folkbiblioteken. Först var det församlingsbiblioteken, sen de mindre stadsdelsbiblioteken och arbetarbiblioteken och sist, som kronan på verket, Stockholms stadsbibliotek. Må aldrig någon business ta över detta. Vi är medborgare, vi är kentaurer, inte kunder.