Oil consumption just fell off a cliff

Dagens absolut vackraste rubrik. Och den kommer från CNN. Detta är historiens ironi.
CNN här.
Och samtidigt kan de som är friska i Kina njuta av seklets bästa luft. Stängda fabriker, nästan ingen trafik, och ett moln av utsläpp har skingrats. Himlen är klar över de överlevande. Källa: The Verge.

Citat: The cleaner air will hopefully provide some relief as China copes with a novel coronavirus that affects the lungs. On its own, nitrogen dioxide can inflame airways and make it harder for people to breathe.

Religion och COVID-19 går inte ihop

Rubriken som  jag vågar sätta utan att ha hört mig för med WHO är helt enkelt nykter logik. Iran fick en plötslig, dödlig och vitt utbredd smittspridning av det nya viruset. Italien likaså. Vad beträffar SydKorea vet vi att den största smittspridningen började i en sekt som hade stora möten och blandade sina bakterier in the name of God.
Min egna lilla misstanke är att om Coronaviruset sprider sig snabbt i ett litet italienskt samhälle, så kan det ha något att göra med att alla där går i mässan på söndagen och delar nattvard, inte sällan med sipp av vin från händerna på samma präster som servar alla de andra.

I Iran var det uppenbart att man till en början gav fan i att varna sin befolkning för att gå på stora religiösa möten och till religiösa helgedomar där alla ska kladda på minnesplaketterna. Det finns ingen anledning att lägga detta på hur dumma folk är i vissa länder, men det finns anledning att varna för religiösa ceremonier där mängder av människor samlas. Detta gjordes inte.
Så, hallå alla religiösa, och hallå alla sportentusiaster, och hallå alla som älskar att gå på bilmässor: Er tid är inte nu. Och åk för fan inte på nån jävla kryssning - det är infantilt. Undvik. Keep cool. Läs en bok. Själv tänker jag varken gå i kyrkan, på konsert eller allsvenskan på länge.

En annan sak när jag ändå är på g: Ni ska inte heller köpa upp all möjlig skyddsutrustning som sjukvårdare behöver bättre än ni, masker etc. Det vore snyggare om ni skänkte pengar till läkare utan gränser eller Röda Korset. Och ni ska inte lagra mat för mer än ett par dar. Allt annat är hysteri. Tack för idag från Gabis kloka hörna.

Målning: Magritte

Och nu kom en viktig varning från WHO. Som alla vet lever vi i nätkriminella tider och även en svår epidemi kan utnyttjas av psykopater. Läs här om hur ni inte ska svara på mail, lämna ut känsliga uppgifter etc, till folk som utnyttjar andras rädsla. Länk till WHO här. 
I Sverige är den vettigaste personen att lyssna på infektionsläkaren Björn Olsén. Här finns han.
Och här finns en länk till WHO:s dagliga uppdateringar.

Och - ett litet PS om någonting helt annat - amerikansk valupptakt, och Karin Pettersson som återigen visar vilken bra ersättare för Åsa Linderborg hon är: "Bernie Sanders är inte till salu". Läs!

Och, "som sagt", först 14/3 läser jag detta.: Att kyrkorna äntligen tar sig för att stänga för mässor.

Herakleitos ftw

Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.

Målning: Sigrid Schaumann

Prokofjev var det ju

Det är så jävla bra så det är inte sant, tänker jag högt under taket, fast jag inte får svära ens för en klassiker. Prokofjevs 2:a pianokonsert. Fruktansvärt vackert, passionerat, strukturerat. Jag ser hela den ryska modernismen rusa förbi min inre syn, affischkonstnärerna, det vertikala bildrummet, den fräcka rytmiseringen av bildytan, Malevitj, Rodtjenko, Eisensteins filmer, ja hela den revoltartade konstnärliga utvecklingen i Ryssland före 1930, innan Stalin stängde dörrrar med lås, och lät Sjostakovitj sitta och darra för sitt liv. Men då hade Prokofjev redan lämnat Ryssland, liksom Rachmaninoff och många andra avantgardister. Den censurerade Anna Achmatova sörjde och skrev i ensamhet. Marina Tsvetajeva tog livet av sig efter ett svårt öde som både emigrant och återvändare till Ryssland, där hon blev fast under terrorn. Majakovskij gick och sköt sig, Osip Mandelstam dömdes till fängelseläger och Nadesjda Mandelstam skrev långa brev till den älskade maken. Pasternak lyckades klara sig, men hela den fräcka modernismen trycktes ner, mitt i Moskva, i Sankt Petersburg, i Odessa, ja ända borta i Jalta, där Tjechov en gång fick besök av en beundrande Maxim Gorkij. Nu var det slut på konstnärsfesten. Rosorna frös i snön.

Rachmaninoff som kom från en privilegierad familj, flyttade efter revolutionen till USA, drog sig fram som konsertpianist från delstat till delstat, hade råd med fru och barn och dyra kläder, men mindre tid för sitt fria skapande. Dock: Det blev till sist ett antal symfonier. Märkligt ändå att något av det vackraste han gjort, hans 2:a pianokonsert, kom till efter en fyra år lång depression, kännetecknad av skaparångest efter den första succén i Moskva. Men 1901 bröt det fram igen.

Prokofjev hade på något sätt ett lättare liv, levde många år i europeisk exil, men återvände till Ryssland, och framlevde sina dagar i en mer klassicerande stil. Men den 2:a pianokonserten (1912-13) är som föregångsljud till allt som sen skulle hända i Ryssland; en ström av oregerliga rytmiska och melodiösa, fräcka, vilda, vackra teman och kontraster. Ikväll spelades den av den amerikanska pianisten Claire Huangci, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå. Och ni, alla min lyckliga läsare kan höra den här. Ni får Beethoven och ett samtal med solisten på köpet. Detta är Sveriges Radio. Eller Public Service - som de reaktionära nu rackar ner på. Varje tid har sina presumtiva stöveltrampare.

(Ber om ursäkt till förvirrade läsare för att jag först skrev Rachmaninoff. Texten skrevs efter 25 timmars vakenhet, och jag var bara full av entusiasm, och på något underligt sätt så inställd på Rachmaninoff att jag inte hörde Prokofjev. Men honom har jag ju annars alltid gillat. Ta denna rättelse och lyssna. Cheers).

Fredagens lyrik: Ezra Pound

(På något märkligt vis har den beröring med nästa text jag tänkte skriva, om filmen Parasit....)

Fjällugglan

Detta blir allt ni får idag: En fantastisk bild. Samma sorts uggla som svävade i en cirkel ovanför mitt huvud uppe i Lappland 2016, och som jag sen såg flyga upp igen i somras. Tyst flyger de. Endast tre gånger i mitt liv har jag nåtts av en flygande uggla på nära håll. Betraktar dem gärna som omen, men för vad?
Allt detta ska visa sig och nästa gång en uggla svävar över mig ska jag veta. Och: "Man muss sein leben endern", som Rilke sa. Allt annat är stillastående vatten.

Bästa artikeln idag: Italo Calvino om klassiker

Calvino, elegant resonant som alltid, berättar om varför vi ska läsa klassikerna. En listig liten tur från skolans måste-lista till ungdomens rusning och mognadens återvändo eller nyupptäckt. Det är en bra artikel att hänvisa till också när det gäller diskussionen om en eventuell kanon för läsning i skolor. Calvino verkar inte så intresserad av litteratur som en form av kalkbrytning, men.....

"The classics are books that we find all the more new, fresh, and unexpected upon reading, the more we thought we knew them from hearing them talked about.
Naturally, this only happens when a classic really works as such—that is, when it establishes a personal rapport with the reader. If the spark doesn’t come, that’s a pity; but we do not read the classics out of duty or respect, but only out of love. Except at school. And school should enable you to know, either well or badly, a certain number of classics among which—or in reference to which—you can then choose your classics. School is obliged to give you the instruments needed to make a choice, but the choices that count are those that occur outside and after school.
It is only by reading without bias that you might possibly come across the book that becomes your book. I know an excellent art historian, an extraordinarily well-read man, who out of all the books there are has focused his special love on the Pickwick Papers; at every opportunity he comes up with some quip from Dickens’s book, and connects each and every event in life with some Pickwickian episode. Little by little he himself, and true philosophy, and the universe, have taken on the shape and form of the Pickwick Papers by a process of complete identification. In this way we arrive at a very lofty and demanding notion of what a classic is:
10) We use the word “classic” of a book that takes the form of an equivalent to the universe, on a level with the ancient talismans. With this definition we are approaching the idea of the “total book,” as Mallarmé conceived of it".

Hela artikeln finns här i The New Yorker vare sig ni vill eller ej. Dessutom finns ju hans Six Memos for the Next Millenium, en av de bättre essäböcker jag läst om litteraturens fundamenta, om exakthet, bilden i litteraturen, kvickhet med mera. Allra mest tycker jag om kapitlet om lätthet och tyngd.
Denna till svenska översatta bok ligger osynliggjord någonstans i mina bokhyllor, och ett annat ex gav jag till min käre vän i Danmark med dedikationen: Till Per, från Gabrielle, 1999. "Skall det ikke stå noget mer?" sa han. Lidt skuffed. Men det kom mer.

Här finns, för de riktigt intresserade en pdf-version av Six Memos for the next Millenium. På engelska.  Och här finns en till pdf-version, möjligen snyggare att läsa. Fasen vad folk är generösa på nätet! Nästan bättre än i verkligheten. Den svenska utgåvan ser ut så här.