Jag har en
återkommande känsla av att något vill fånga in mig. Men inte ”återkommande” som
en allergi, utan snarare återupptäckt, som ett underliggande existentiellt
moment. Man ser det, eller man ser det inte. Man känner av det, eller inte. Man
spelar vanlig (Olle Ljungström) eller försöker vara en begriplig person för
andra. Man är det inte. Sen är man det igen. Avhängigt hur mycket en annan
förstår är man friare, avhängigt hur lite, är man mer bunden. Avhängigt hur
mycket man kan komma undan de andras, av samhället och pengarna tillknycklade
värderingar, är man fri. Avhängigt hur mycket och intensivt och öppet man
ibland älskar en annan människa är man också fri.
Det är paradoxen:
Det finns ingen väg ut ur fångenskap, det finns två, har alltid funnits: Att
frigöra sig från världen och dess ihåliga idéer om hur här ska levas, och/eller
att komma så nära en älskad människa att intimiteten betyder en frihet, en
annan sorts frihet.
Allt det andra är vad några tyska filosofer, fenomenologer, kallat Das Nicht-Sein-Sollende. Det som inte riktigt finns men som låtsas att det finns – som till exempel Donald Trump president, som till exempel köpta fruar, som till exempel klimatförnekelsen, som till exempel brevlådebolag, som till exempel allt monetärt poserande med ting – allt det som låtsas att det finns, att vi till och med ska beundra det – men det finns inte. För det har ingen existentiell halt. Därvidlag är Donald Trump som ett ödesmättat meme *): Han är presidenten som inte är och inte kan vara och inte ens kan posera som president. Han är memet för allt det slutgiltigt falska i den värld där människor köper och säljer varandra tills ingenting finns kvar i det allmänna; inte husen, inte sjukvården, inte klimatarbetet. Han är memet Kung Ingenting, det fullständigt ihåliga konsumerandets makt över människors hjärtan, sinnen och inbillningar.
 |
| Teckning Roj Friberg |
Nu vet ni vad jag menar med en del av fångenskapen: De ständigt förskjutna samhällsvärderingarna som äter upp människors själar till förmån för utförsäljningar, casinos, smickrande nätverk, ting och egendom. En värld där till och med nätverkandet – det som ändå kunde ha en chans att innebära att intresserade människor möter intressanta människor, oavsett sälj-och-köp-barheten, den är hopknycklad som en bit folie, i fickan på beräkningen; där man festar för pengarnas och kontakternas skull och tummar på sin folierade beräkning i fickan. Pengarna. Pengarna. Pengarna. Investeringen i andra människor, och deras namn. – Det är nätverket.
Nej, jag föraktar inte affärsmän. Min ex-svåger var affärsman och en utomordentligt snäll och hederlig människa. Jag talar inte om de enskilda individer som lyckas passera ”sälj-allt-köp-allt”-mentaliteten med värdigheten i behåll. Jag talar om hela den amerikaniserade, halvkriminella eller helkriminella mentalitet som äter omkring sig i alla moderna samhällen, som äter sig in i och suger ut så mycket de kan av de samhällsfunktioner vi människor byggt upp i århundraden efter demokratins och den sociala demokratins genombrott. Tanterna och farbröderna i mitt kvarter, med sina tuffa arbetsliv, och sina små lägenheter i allmännyttan. Deras arv är uppköpt nu. Det som generationer av svenskar betalat skatt för; konsten att bygga ett för alla fungerande samhälle, det har sålts ut. De billigt uppköpta sjukhusen, de hafsigt styrda privatiserade skolorna, den ansvarslösat hanterade kollektivtrafiken, tågens degeneration, här och i England, de stora svindlerierna mellan banker och företag, de eviga försöken att undkomma rättmätig skatt, samtidigt som våra, allmännyttans hus, blev uppköpta och invaderade av fixartyper som skrapar runt med slipmaskiner efter bostadskarriär-miljoner. Allt detta är materiella fenomen som genomsyrar ett samhälle, även om vi tittar bort. Marx hade rätt därvidlag. Den materiella grunden och hur den sköts av regeringar och statsinstanser är avgörande för klimatet i ett samhälle. Människor blir som sina förebilder. Här är det en fuskare i limousin. I Italien Berlusconi. I USA är det Donald Trump, en skrävlare och fixare och folkföraktare, som snart kommer att blåsas ur, som en ballong.
Blåsa upp,
blåsas ut. Blåsa upp, blåsas ut. Det är den vanliga kurvan för börsen, ägandet,
och dess hantlangare. Det är deras fångenskap. Men vi låtsas som att det är
fint, det är tjusigt, korkade rika män som presidenter, det kan väl gå an?
Jag har en väninna vars lilla barnbarn, en pojke på elva år sa: De sämsta vinner alltid.
Ja, för de
har inga etiska regler, ingen inre hållning som förbjuder dem att göra precis
vad som helst; ljuga, stjäla, fuska, fixa, köpa kvinnor och spela fina i sin
armani, sina inbillade rättigheter. Så - ja, de sämsta vinner alltid.
Därav vår
fångenskap. Den allmänna. Den att massor av människor idag reser med tunnelbana
och buss och bil till sina jobb, och måste låtsas bort att det varje dag tas
något ifrån dem. Brexit i England kommer att innebära en enorm förslumning av
de sociala stöden, boendet, sjukvården, public schools. Det nuvarande
europeiska samhället är ett nätverk, inte sällan ett gott. Men Theresa May och
hennes överklass-illusonister klarar sig med en Brexit, så då får alla de andra,
fattigare, klara det också. ”There is no such thing as society”.
Om man lever
i ett samhälle som alltfler anser inte finns, så finns det inte. Det är en del
av vår allmänna fångenskap i språkets memen. Någonting är sagt om oss och våra
liv som inte är sant, men det är de som har skaffat sig makt över egendom och
politik som säger det. Vi är de fångna. Därför – alltid använda språket, alltid
kasta det tillbaka: För det sanna språket har en annan passion än det ljugna.
(Tysk
filosofi igen:Das Nicht-Sein-Sollende , det som inte skulle finnas – påtvingar oss en påminnelse om det undertryckta, det mer verkliga, det autentiska, också det vi en gång kallade ideal).
Så, den ena fångenskapen är social, den är att vara fånge i tidsandan. Att behöva se Donald Trump passera genom nyhetsflödet varje dag. Och bakom det allt det mycket värre. Det som de 50 % kriminella kapitalister och de kanske 50% halvkriminella rövslickare, har skapat. En värld av posörer, flotta middagar, att sko sig på andras boenden och läkarvård och mediciner, när natten kommer köpa en escortgirl. Åka hem i en limou. Livet, liksom.
Så, den ena fångenskapen är social, den är att vara fånge i tidsandan. Att behöva se Donald Trump passera genom nyhetsflödet varje dag. Och bakom det allt det mycket värre. Det som de 50 % kriminella kapitalister och de kanske 50% halvkriminella rövslickare, har skapat. En värld av posörer, flotta middagar, att sko sig på andras boenden och läkarvård och mediciner, när natten kommer köpa en escortgirl. Åka hem i en limou. Livet, liksom.
Men Livet Är
Inte Das Nicht-Sein-Sollende.
Så det är
den ena fångenskapen. Samhället som det blev, fixartypernas show.
Den andra är
mer evig: Fångenskapen är inte helt fången. Den har en längtan, en riktning.
Den vill inte bli bunden av det som känns för litet och trångt, andras
projektioner, egna rädslor. Men de egna rädslorna kan också antyda en väg ut. "Darum
liegt im Tun des Nicht-sein-Sollende eine besondere Faszination: sie kehrt das
Sein hervor, das Sein, das sein soll" (Gerd Brandt) . Det som inte borde
vara har en ton av fascination; det vrider fram det som borde vara, det
verkliga varandet.
Så ser jag,
när jag vandrar eller cyklar genom ett fjällandskap, att
här-är-jag-här-vill-jag-vara. Andra upplever det på sitt lantställe, på Kreta
eller i Toscana. Vi ser en värld där det goda livet är möjligt. En del av det
är projektioner; allt är inte så gott där heller. En del av det är eskapism;
mitt liv kommer även där att ha sina svårigheter. Men om jag kan välja, så väljer jag också en plats. Att inte kunna
välja en plats är den fattiges förbannelse: Jobbets begränsingar, familj,
släkt, barn. De flesta blir kvar där de föddes. De som sticker och börjar om,
de beundrar vi. Andra må drömma.
Till sist är
fjällnaturen där jag vill vara, en sinnebild för det fångna djuret som söker
sin värld. Att kunna sträcka ut. Att vila i tystnaden. Att mil av skogar
beskyddar dina ungar. Att du kan dra iväg en hel dag utan att möta bilar,
brackor eller kriminella.
Men världen
är ju inte så där ren – hörs invändningen. Ja. Men världen kan bli renare i
hjärtat. Och att se det vilda, det fria hjälper mig att bli starkare mot det
ofria, fångna.
Jag vaknar i
en oval av täcke och filt och kudde. Som om jag sovit i en livmoder. Det är
varmt. Jag börjar tänka mig ut. Jag ser att den jag är alltid har varit på väg
mot en flykt. Kan även ett barn veta precis vad som är åt helvete även i den
närmaste miljön? Troligen. Och barnet vet att ”det är alltid de sämsta som
vinner”.
Jag ser mig
själv som ung flicka. Det som märks är en livsglädje parad med melankoli. Men
också en människa utan kön som återkommer när jag blir äldre. Det där att
friheten och frigörelsen är viktigast. Att det fångna djuret måste ut innan det
dör. Ut ur Das Nicht-sein-sollende. Och det fångna djuret är det fångna
självet, det fria väsendet. På väg. Aldrig ägd, aldrig ägande. Det
ligger en fasansfull ofrihet i att vara ägd, av ett företag, en chef, en
familj. Miljader människor lever i den. Det ligger också en äcklig ofrihet i
att äga; att vara kedjad vid sitt ägande, som de rika vid sina hus, klubbar och
golfbanor. Där den äckliga ofriheten att äga, krockar med förtvivlan hos de
ägda, där ligger vår tids pyrande revolter. En del av dem delar jag med alla, somliga bara
med mig själv.
Vad var det
nu vi skulle göra här, i denna hemska tid?
(Fortsättning följer).
*) Meme:
Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes in that they self-replicate, mutate, and respond to selective pressures.
(Fortsättning följer).
 |
| Etsning: Per Kirkeby |
*) Meme:
Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes in that they self-replicate, mutate, and respond to selective pressures.
