Leva i nötskalet

Mannen jag aldrig glömmer, William. Mer specifikt Hamlet:

"I could live in a nutshell, and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".

Moderna varianter:

I could live in a nutshell -
were it not that I prefer my penthouse on Manhattan.

I could live in a nutshell -
were it not that someone keeps hammering on it.

I could l i a nutshell -
were it not that my Caravan is more mobile.

I could l i a nutshell -
If I wasnt so greedy to impress my neighbor.

I could l i a nutshell -
If they only came in XXXL.

I could l i a nutshell -
but I would obsess with the door lock.

I could l i a nutshell -
were it not that the only party guests would be ants, flees & caterpillars.

I could l i a nutshell -
If I had a Yogi Lover.

I could l i a nutshell - 
were it not that I have what we in Sweden call a "kåta".

Slut på 1600-tals-parafraser!
Men på något sätt måste man ju fira William Shakespeares 450-årsdag.
Ni kan snart komma att läsa ännu intressantare saker om detta. Tro mig.


Uppdatering:
Gunnar Pettersson berättar
(mycket) mer om WS
på Pressylta Redux

Kära vänner och läsare

Under nattens skrivarövningar lyckades jag av ett misstag putta in en text här, som inte var färdig eller ens menad att just nu publiceras. Ha ha ha!
Ursäkta röran. Ett litet felklick. Men det kanske kan vara spännande att ha tagit del av en "kladdig anteckningsbok", så att säga. Men lite skrämmande också att ha öppnat upp en textresa som ohämmat försöker fånga tankar som associeras fram när man börjar krokna framåt 3. Så kan det alltså se ut. Men det kommer att bli en bra text till slut.

Återkommer. Här solen, här värmen. Glad sista påskdag till alla.

Påskeld

Det begynder i dis. Højt oppe på kloden, hvor ingen mennesker ser det, sprækker isen med smæld over hvide fjorde. Der bliver havblåt mellem flagerne, natten, som har været det halve år, hvor solen står under horisonten, er omme. Det knager i iskanten, revne jager revne, da et glasbjerg - på størrelse med eventyrslottet, med tårne och takker og vinduer, som sneen længe har dækket - knækker af og står til søs med de hylende vinde.


Ur Ib Michaels Prins, en av de vackraste upptakterna till en nutida äventyrsberättelse.
(Gyldendal 1997)
Foto: Richard Gingras. Fler av hans eldfoton finns här.
From fire to fire, from ashes to ashes.
Här en liten film om att bygga och elda vid kanten av tidvattnet, i Kanada.

Paul Desmond - Alone Together

Dags att dela en Paul Desmond igen. Här spelar han med den likaså fabulösa Jim Hall Quartet. "How many are you in the quartet?" som flygvärdinnorna brukade fråga dem.

Dikt, dröm

I Dream

I dream I am lying in the mud on my back and staring up into the sky.
Which do I prefer, since I have the power to fly into the blue slate of
air? It is summer. I decide quickly that by lying face up I have a view
of the sky I could not get by flying in it, while I'd be missing the mud.

David Ignatow

Bilden från Big Sur, Kalifornien. Foto: Mira Stolpe Törneman. 

Flykt och flytt och Kalifornien

Nu kommer flyttfåglarna farande in över Sverige och vissa lyhörda typer står med kikare i ett kärr och avslöjar provenienser. Ett fint ord för vad något kommer ifrån. Själv får jag nöja mig med att om morgonen höra två koltrastar och en skogsduva, glissandon och fraseringar, på gården.

Vi har alla våra provensienser, och våra flykter och flytter. Och det här skulle alls inte handla om fåglar. Utan om människor. Vårt behov av flykt, flyg kanske, eskapism, eller flytt.

Ja, det är inte så roligt. Vilket beror på att jag längtar efter en rejäl flykt, ett flyg, ett flyt. Om jag skriver bra ett tag så kan jag pusta ut och intala mig att jag haft flyt. Men jag kan inte intala mig att hela jag är på väg. Ett och annat måste först bli klart här.

Musiken däremot är min världskarta. Musiken är min enklaste resa. Eller naturen, konsten, och - i goda tider - kärleken. Men är det flykt? Eller är det vad livet ska handla om? Och allt det andra, stretandet och ambitionerna, är det som trögar till oss? Fast - å andra sidan - man ska ju jobba och skapa, vara ifred och bunkra in sig - innan man gör det stora släppet och flyger ut över dalen. 

Min äldsta bästa vän kom just hem från Kalifornien och jag hör på hennes röst i telefon hur många våningar högre och gladare hon är efter att ha sett bergen, stränderna, sälarna, havsuttern, redwoodskogen och sin dotter med man. Hur de tillbringade nätterna i husbåten och dagarna på långa resor utmed kusten, och långt ut på havet. Så långt man måste för att få se valarna tumla och vända upp sin stjärtfena. Och detta har vi kärt. Även när det tillfaller en annan.


Bilder från Kaliforniskt liv.

 

Mira i Redwoodskogen och på Stanford University.
Samtliga foton: Mira Stolpe Törneman. Mer av hennes fotosamling finns här: vhttp://ink361.com/app/users/ig-231738461/mirastolpetorneman/photos

V.S. Naipaul - om en frigörelse

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen. Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.


.............................................................................

Artikeln tidigare publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT m.fl.