Rymdens ros - Valentinernebulosan

Ett av tusen gigantiska och sublima rymdfenomen; den här nebulosan kallas av några mer romantiska astronomer för Valentinerrose. Se mer här. Jag har den som bakgrund på min laptop, och i motsats till alla mina vackra naturbilder från fjäll, hav och öar, så får inte den här bilden mig att längta någonstans. Jag är ju redan där - ute. Vi alla - är där. Nedan en mer "hemtam" galax, som inte är så dum den heller.

Man får tacka NASA och Hubbleteleskopet för mycket. Men det var nog tur att jag inte blev astronom; vet inte om jag någonsin gått hem för att äta, städa, skriva, dansa, måla - då. Jag tycker om den stora världen, och den lilla i den. Och i samband med det vill jag länka till en text som Bengt O. skrev om Harry Martinsson, mer specifikt om Aniara. En kritik av kritiken. Som ju ibland har alldeles för små perspektiv.

-----------------------------------------------------------------------------------

Credit to: T.A. Rector (University of Alaska Anchorage) and H. Schweiker (WIYN and NOAO/AURA/NSF) för bilden av Valentinernebulosan.

Det bästa är gott nog: Janine Jansen och Tjajkovskij

Peter Tjajkovskij: Violinkonsert D-dur. Solist: Janine Jansen, violin, spelar med tyska radions symfoniorkester.



Och för den som pallar ännu mer virtuositet samma kväll finns tredje satsen här.

I min lilla, lilla värld av blommor

Igår när vi var ute och gick i 25 gram sol, upptäckte vi att massor med vintergäck stod i knopp vid en husvägg. Troligen nytt rekord?

Här hemma står blommorna på rad på i fönstren, en rödrosa orkidé, en binge pärlhyacinter, en korallröd ranunkel, som längtar ut, och tre kallrosa tulpaner på lök. Som sagt, jag gillar växter som visar att de växer, inte de där stillastående hårdbladiga typerna, svärmorstunga och sånt.

Ja, det var bara det just nu. Känner mig uppmuntrad av blommor i en liten kaskad mot tre månaders gråväder som fond. De har också den fördelen att de inte pratar för mycket när man sitter och skriver, som jag nu. Fast egentligen stryker jag mest. 20 Word-sidor på två kvällar. Vackert så. Nu sjunger vi om blommorna, si så här från 1944. Och idag var det riktig sol, och utan tvekan blå himmel. Samt gröna knoppar på syrenerna. Hej o hå, vårvinter! 

Bild: Susanne Tupy. Tala om hur jag ska vända på den! Det är vintergäcken, just så.

Ett hjärta till Åsa Avdic

Hennes intervjuer är rättframma och hennes frågor raka. Inte utan vänlighet ser hon den illa behandlade eller den illa behandlande stadigt i ögonen. Frågar på, frågar vidare, in i det obekväma.
Jag har aldrig intresserat mig särskilt för konsumentfrågor, men Åsa Avdic kan hålla mig kvar framför teven för att det hon gör är bra journalistik. Jag är övertygad om att hon skulle kunna intervjua Assad eller Cameron, Borg eller Lööf, ständige sekreteraren, kungen eller Löfvén, med samma omsorg om sakfrågorna.

Nu är hon alltså programledare i "Plus", och reser omkring i landet för att uppsöka folk som fått sin häst dåligt behandlad av klumpig veterinär, eller som inte får ut en rättmätig försäkring efter en bilolycka. Hon gör det med värme och värdighet. Jag anar ett samhällsintresse som ligger i botten och gör att varje liten grej får ett anslag av väsentlighet. Även detta är rättvisefrågor.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

PS: Ett hjärta är alltid mest värt när det kommer lite sinkat, efter att alla andra gjort sitt under trycket av ett enda datum.
Mer om Åsa Avdics arbete kan man läsa i senaste numret av Journalisten, men intervjun finns tyvärr inte i nätupplagan.

Mira Stolpe Törneman sjunger

Min smarta och vänliga guddotter, som jag är så stolt över, nu i San Francisco för studier, kan höras på Soundcloud.

Hamburgerpartiet Moderaterna

Hörde på Spanarna idag. Inte så intressant. Men Per Naroskin var som vanligt inne på väsentligheter, samtidigt som han tappade bort dem lite grann i sin lust att vara kul. Han berättade - apropå yttrandefrihet - att Hamburgerkedjan Max har uppmanat sina anställda att rösta på alliansen; "för annars ska ni få se hur det blir här, med höjd restaurangmoms".

"Är ni det femte allianspartiet?" frågade en trött kund. 

Jag ser framför mig ett helt samhälle baserat på särintressen. Rösta på X för då slipper du trängselskatten. Rösta på H för då får du lån hur lätt som helst. Rösta på O, då kan du bosätta dig på orter där du inte har något att göra, men gärna vill äga en lägenhet. Typ Strandvägen i Stockholm, där jag varje kväll på vintern ser att högst 25 procent av de boende är hemma.

Rösta på B, för då får alla korna bidrag. Rösta på R, så de giriga tar all plats i samhället. Rösta på K för då får endast svenska barn subventionerad tandvård. Rösta på G som i Gabi, för då kommer alla människor att få det bra utom de dumma. Und so weiter. Men värst ändå är nog tanken - och den är inte så lite amerikansk - att stora privata korporationer ska kunna skuffa sina anställda hit och dit, i linje med sitt enda särintresse: Lägre skatt för de redan rika. Massor med avdrag. Atlas Copco och Securitas nolltaxerar. Ja, så mycket som var tredje svenskt storföretag nolltaxerar, enligt Dagens Industri. Och några kan bli populära, genom förflyttning av nolltaxerade pengar till välgörande ändamål. Mest förflyttas dock pengarna till skalbolag i den egna koncernen.

Man säger att kongressen i USA nu domineras av miljonärer. Men även Kinas ex-maoister har lärt sig hur bluffsamhället fungerar. Besluten lär bli därefter. Så att: Hej Plutokratin, hej då demokratin! Det är en förskjutning av samhällsmakten vi talar om. Den väger tyngre än snabbmat i plastförpackning.

Jag bara bjuder asså...

...men det är andra som gör storverket, med Dag Wiréns stråkkvartett nr 2, ännu en av trehundratusen anledningar att söka sig allt längre in i musiken och i allt vidare cirklar. Varsågoda! Länk här.

Och mer om Dag Wirén finns att läsa här. Och tänk - som av en händelse var en av min pappas filmer kompade av Wiréns musik; En lektion i kärlek>>>>.