Meningen med äldre människor

Hon går Östgötagatan fram och tillbaka med sin gåstol. Hon vill klara sig själv. Handlar gör hon bara lite. Hennes granne som har reumatism har hemtjänst och får hjälp var fjortonde dag. Den pigga sjuttioåringen i etagevåningen har tvättning, städning, fönstertvätt, boning av golv, rengöring av garderober och skåp, strykning, varje vecka, hon betalar hälften, resten betalar Rut-bidraget.

Vilken av kvinnorna i det huset är mest värd? Enligt samhällskalkylen borde det vara hon som får mest och biligast hjälp till en tre gånger större lägenhet än fru självständig gåstol på andra våningen. Vem är mest tärande?

Vi hör sedan länge hur gamla har det i sina sängar här och var, hur få ambulanser det finns i små orter, hur ofta ambulanspersonalen måste vänta med ett viktigt ärende, hur fulla sjukhusen är och hur det liggs i korridorerna på länssjukhusen. Vi hör om dålig mat och vanvård, instängdhet av gamla, även icke-dementa, som om gamla vore barn. 

Vi hör ordet ättestupa uttalas allt oftare, bland komiker och andra. Vi hör ständigt hur den växande åldersgruppen mellan 70 och 90 till 100 kommer att bli tärande på hela Europas ekonomi.  Men vänta lite, är det inte ofta samma människor som byggde upp Europas ekonomi?

I en amerikaniserad ungdomskultur som älskar botoxade stenansikten, plastläppar och hårdpattar mer än det verkliga livet, kommer det verkliga livet alltid att utgöra ett hot. En del köper nya tuttar redan vid 35. De gamla är ett hot. Grått hår signalerar fara: Hjälp, jag kan också bli gammal.

Förlyfta män och kvinnor färgat håret korpsvart eller skärt medan händerna förflyttar sig in i ett annat sekel och halsarna döljs av sjalar. 

Vad håller alla på med? Dödar döden?

Vad är meningen med de gamla människorna?

Okej, jag har svaret och jag ska fatta mig någorlunda kort.

Meningen med de gamla i vettiga kulturer är att de sitter inne med livserfarenhet, en viss mognad och mättnad i sina kunskaper om människan, en annan ro. De ska inte längre tävla bland de värsta babianerna, inte kasta sig så prestationsdesperat i lianerna. De kan utgöra en ringmur av visst lugn, omkring dem som fortfarande lär sig, stretar, ävlar och tävlar.

I mycket fattiga samhällen har ättestupan funnits, men där har också funnits seden att sätta ut nyfödda barn i snön för att se om de överlever (Tibet). Vi har kommit lite längre än så, vi räddar hjärtsjuka barn, vi räddar cancersjuka till friskhet och förlängt liv. 

Du sökte en blomma och fann en vara - Nina Björks travesti på Södergrans dikt - gäller dock. Det är den framväxande bilden av ett människovärde som likställts med penningvärdet. Att vara eller inte vara – en vara. 

Den äldre människans kvalitet nonchaleras av dem som bara vill se unga hungriga opportunistiska knapptryckare omkring sig. Den äldre kan vara tillräckligt vuxen för att inte säga ja till vad skit som helst. Med ålder följer inte sällan perspektiv, distans, en större urskiljningsförmåga. Men vi suddar  bort det; vi låtsas att 33-åriga pokerspelande hajdykande IT-investeraren Smurf vet bäst om ALLT. 

För de äldre återstår att med eller utan verbal kraft minnas sin värdighet. Sitt unika värde. Sin rätt till god omsorg i det samhälle som de flyttat fram från en stel hierarki till en modern demokrati, från privilegiesamfund till spridning av välstånd. Minns det – trots att en del vill ha klassamhället tillbaka. 

Jag har inte längre några gamla omkring mig. Föräldrar, släktingar döda. Min sista äldre vän dog för fem år sen.  Hon var en av de mest levande människor jag mött, full i fan intill sin död, alltid beläst och kreativ, alltid stolt och humoristisk. Hon var säkert en lätt patient på det judiska vårdhem i Köpenhamn där hon slutade sina dagar i ett stort rum med höjd i taket.

Men inte bara starka och vitala gamla ska få sitt värde erkänt. Alla de med stora behov och svagheter, fysiska eller psykiska, har ett egenvärde. Varför? Hur? Måste det förklaras? Vi andra lär av dem vi lever med. Oavsett svårigheterna.

Och vad med den där gamle lungsjuke sotaren, han som bara ligger och dör i tre månader, med små fluktuationer. Vaknar upp en kort stund, och somnar in igen? Du kan väl inte påstå att det också är meningsfullt? Det är det kanske inte, nej. Men kan vara. Det kan ju vara så att vi behöver fatta hur det är att dö. Lite i taget. Långsamt. Att vi fattar genom andra, som vi stundtals sitter hos. För mig en betydande erfarenhet. De gamla lär oss att leva. Eller – att dö, men där tittar vi bort. 

Sens moralen slutar inte här. För som alltid blir man provocerad av tillvaron om igen. Som idag på bussen, när vi passerade en gubbe som stank kiss och lite bajs. Stor burkpåse mellan benen. Vi gick ovanligt långt bak i bussen. Esteten vände näsan åt ett annat håll. Jag drog upp sjalen.

Men alltså: Vi kan inte älska allt och alla. Bara önska oss den där fortsatta möjligheten att folk av alla slag får vara rena och hela och mätta. Denna gubbe såg ut som en åldrad Anthony Quinn. Gud vet var han kom ifrån, men det finns flera. Och många av dem vill inte bo på något hem. De vill vara ”fria”. Nomadisera mellan skräpkorgar  och Ica-butikernas överblivna varor. Göra sina dagliga turer med stans längsta busslinjer. Who am I to judge? 

På den tiden när min första pojkvän och jag var mycket unga och idealistiska hände det en gång att en liten sliten grå farbror sov utanför vår dörr flera gånger. Vi märkte det när vi kom sent hem från fester. En gång sa vi åt honom att han kunde få sova i vårt vardagsrum. Jag tror inte han luktade som den idag, så stor barmhärtighet finns inte. Men grå farbrorn sov snällt på gästsoffan och när vi kom upp på morgonen var han redan borta. Ännu en gång stötte vi på honom i trappen, och erbjöd natthärbärge. 

- Tack ska ni ha. Tack så mycket för sist. Men det blir bra så här, som vanligt, sa han.

Sov förmodligen utanför vår dörr. Har sen dess inte synts till. 

Sällan blir det som man tänkt sig - the Beatles

Sverker Sörlin om miljö och högkonsumtion

"– det är inte ´vi människor´ som i dag vältrar över skulden på våra barn, det är de rikaste som vältrar över mest och de fattiga minst och allt vi vet om i morgon är att bördan då skall bäras tyngst av dem som då är de fattigaste. Klimatkrisens planet är ett planetärt klassamhälle. Och för att göra saken ännu litet värre: ju mer dessa orättvisor hävs, så att de fattigaste får mer välstånd, desto mer fördjupas klimatets och miljöns problem. Det är i själva verket vad som sker just nu, när Kinas och Indiens miljarder håller på att tredubbla den högkonsumerande medelklassens antal."

Så skriver Sverker Sörlin i sin DN-artikel om Naturen, kulturen, de intellektuellas relativa likgiltighet, och vårt behov av framtida strategier:

"Vad som sker i vår tid är att klimatets berättelse möter tillväxtens, det materiella framstegets, berikandets och det är för den senare som vi under flera århundraden utvecklat institutioner, tänkande och moral. Tänka om konsekvenserna av klimat och miljö har vi som mänsklighet börjat med alldeles nyss. Vi har nästan allt kvar att göra."

Läs hela artikeln Här. Den är inte rasande innovativ, men en god sammanfattning.
Tidigare artiklar i en serie kallad "Min stund på jorden" finns här: Harald Welzer,
och här: Ann Heberlein.

Bild: Metro

Arbetslösa riskkapitalister?

Vad de gör?

De sätter sig framför en bild av Sverige, eller vilket annat land som helst, och kollar var pengarna finns att hämta. Björnligans chef - det kan vara vem som helst - ser att det finns yummi statligt och kommunalt kapital att sno på sjukhus, vårdföretag, skolor, daghem, mammograficentraler och nu - senast - coachingföretag för arbetslösa.

Vad bra tänker ligachefen, att vi som är så arbetslösa kan få hänga med de andra arbetslösa. Vi sitter i ett rum och mysar lite och pyser över kaffet, de torra frallorna och snackar lite sälj. Hur man övertygar andra. Det vet ju vi. Vi vet hur man säljer in sig på en tafatt statsmarknad som går på vad som helst.
Det är bara att säga:
- Hej, jag heter Svante Björn. Jag är snygg, kul, seriös och effektiv. Jag kan få femhundra arbetslösa att hänga fritt i tre år utan att leverera. Då har jag räknat ut att mitt bolag tjänat ungefär åtta miljarder på de arbetslösa och då kan vi känna oss lite nöjda. Pengarna går till vårt skattefria XL-bolag. Skatterna betalar svenska folket, och en del andra lättlurade provinsbor. We have killerinstinct! Vi säljer företaget till högstbjudande. Själva drar vi till Monaco med vinsten. Sen får Arbetsförmedlingen börja om igen. Det viktiga, mina vänner, är att kunna sälja in sig.
- Sälja in sin idé menar du väl? undrar Ulla från det nedlagda lampföretaget.
- Sälja in sin idé, ja.

Alla fattar. Alla har fått en förebild. Arbetslösa riskkapitalister vet allt om hur man säljer luft, drar in förtjänster, skattar luft och pratar bubblor. Tills de spricker. Och någon annan betalar igen.


---------------------------------------------------

Tillägg: "Sveriges arbetslöshet hade förmodligen sjunkit mer om 4,7 miljarder givits till våra kulturinstituioner än till jobbcoacher." Twittrat av Jenny Maria Nilsson.

Sippra Scilla Plums

Tog med mig en banan och en påse dadlar som blivit över. Ut på bänken i solen. Dadlarna har samma form och färg som småhundarnas efterlämnade skit. Men alltså.

Dadlar är det första man bjuds på i nordafrikanska hem, har jag hört. Här är det vad jag bjuder mig själv på strax före våren. Mest för att slippa handla. Jag avskyr att handla.
Men jag är mycket glad över min nyinköpta merinoulltröja som värmer ryggen i vinden.

Några enstaka typer pluttar fortfarande omkring på isen, och varnar varandra för att kanterna börjat smälta. En vill ha mera uppmärksamhet. Hon plumsar kraftigt i just där isen är som tunnast vid udden, och blir sedan teraperad av sin följeslagare. Vad gör man inte?

Själv är jag färdig med isen för i år. Sitter i viloläge och glor lite på den nyss uppståndna scillan. Går sen hem över rinnande vägar. Här har varit sol en månad. Därav denna välgrundade glädje för just ingenting. Sippra fint lilla vårbäck!


Jag tar reprisen på den här:

Mahler och skorna

Mahler symfoni nr 5, adagiettot, råkade strömma ut när jag skulle lämna lägenheten, men lägenheten förvandlades så att jag satt med skorna i handen och väntade på en möjlighet att någonsin sätta på mig dem igen.



Mahler Symphony No.5
4th Mvt "Adagietto".
World Orchestra for Peace - Valery Gergiev
Royal Albert Hall BBC Proms Live
5th August 2010

En kanske bättre, lugnare, klarare inspelning, med Leonard Bernstein Här .

All världens Pilatusar

Vad är sanning?
Jag tvår mina händer.

Nej vi såg inget, hörde inget, märkte inget.

Finns det köpta krig?

Och andra krig, som ingen köper?

Reinfeldt ordar vackert i EU om att inte sända vapen till förtvivlade
rebellstyrkor i Syrien. Men hans regering ville gärna bidra med
en fungerande vapenfabrik till det diktatoriska och oljerika Saudi-Arabien. 
Ett förslag som redan tidigare godkänts av socialdemokraternas
Leni Björklund. Money talks. Eller tiger.

"Carl Bildt – vägra ta debatten sedan 1991". Som Håkan Lindgren
skrev, på Twitter.

--------------------------------------------------------

För mer info se Säkerhetspolitik.se. varifrån nedanstående text är hämtad:

 

Förföljelse och tortyr

 
Enligt Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, visar det svenska agerandet på ett tydligt önskemål att undgå insyn och debatt vad gäller överenskommelsen med Saudiarabien.
  
Enligt en rapport från Amnesty International i november 2011 har den saudiska regimen intensifierat sina metoder för att stävja alla former av protester i landet som influerats av den arabiska våren i regionen. Hundratals människor har gripits på grund av att de deltagit i demonstrationer och i många av fallen har inte något åtal väckts.
Tortyr och misshandel under frihetsberövandet är fortfarande mycket vanligt i landet. Amnesty har också noterat en kraftig ökning av antalet avrättningar. Grannlandet Bahrain har fått direkt militärt stöd av Saudiarabien för att kväsa protesterna under den arabiska våren.

Grå Ulven Blå

Fram emot skymningen på Skeppsholmen. Tre svanar lyfter mot skärgården, vill jag tro. Sen tre till. Vingslagen klipper i siden. Staden är klar. Ljusblått i vatten och himmel. Gult och tegelrött i byggnationerna. Svart i Gamla Stans och Södra bergens silhuetter.

Tröttnar du aldrig på det här, Gabi?
Nä, aldrig, aldrig.
Det blå förvandlas sakta, tätnar till en mystisk neonblå som ingen neon kan härma. Bara Himlen kan. När jag kommer hem till min egen gata, i öppningen mellan höga hus, dränks mina ögon i en färg som rinner rätt ner i själens filmjölksskål.
Det stora blå. Skålen rinner över.

Innan dess fick jag se något sticka upp i lågvattnet vid Kastellholmen. De nyligen upptäckta vraket efter ett danskt örlogsfartyg, Grå Ulven från c:a 1640. Två fotografer klev omkring där. Sen mötte jag en gammal vän på bussen. Hon ska upp till mina trakter, de ännu större blå.

Själv ska jag börja röra på mig, träffa alla dem jag ignorerat ett tag. Resa. Skriva bullerfritt. Flyta på. Isen har ju sjunkit mellan öarna, där ute. Alla fåglar är på g. På gården tävlar kråkorna om vem som ska ha inredningstjing på det stora boet i kastanjen. Enligt nydarwinisterna är vi alla som dessa kråkor. Visst, man blir som det man tror på. Men snälla, gå på vad som helst som muntrar upp er, men gå inte på Ayn Rand. Det räcker att Lööf gör det. Cold Turkey kommer alltid att följa. Den darriga avtändningen som är på g nu i stora världen, efter att vulgärdarwinisterna sniffat sitt hembrända uppåttjack i trettio år.

Ni förstå min metaforik? Inte? Tänk lite till. Det kanske är jag som är Ulven.

Foto: Gabrielle Roland Walden

Den andra Gabrielle var före både mig och DN med att upptäcka vraket. Fotot är hennes.

Havlös

Stilla havet
sommartid

det står så
varje gång

jag går in i
cirkulationen

Stilla havet
sommartid

ett rum
i utomvärlden

medan vågorna,
isen bångar
här

kan man betrakta
Stilla Havet

det att något
alldeles
Stilla

övergår boxaren,
brottaren, bullret,
mina egna kanter

senare, mycket senare
ska även era övningar,
Gladiatorer,
drunkna

släckta
tyst, tystade
som katter i en säck

Jag sätter
mitt hopp
till Stilla Havet

Tips: Ingrids boktankar och L´Hôte

Kan man tro annat än ett odrägligt gott om en man som har detta antal pseudonymer:  Medardus, Dr. Peregrinus Steinhövel, Amadée de la Houlette, Franciscus Amadeus, Gussie Mc-Bill, Prokop Templin, Heliogabal, Nikodemus Schuster, L. O. G., Hans Adolar;
 
Här hos Ingrid kan man läsa lite mer om denne författare, som  nog kan få även mig på andra boktankar. Om än inte fullt så grandiosa som hans egna. Han levde i München, Wien och Berlin i den där fantastiska tiden, som producerade både Musil och Kafka, både Egon Schiele och Kokoschka, expressionistiskt, freudianskt, skrått och skumt. Blei skrev komiska pjäser och allvarliga essäer, böcker och artiklar, publicerade estetisk pornografi, redigerade tidskrifter samt översatte Paul Verlaine, Oscar Wilde och Walt Whitman, som om de var befryndade. Oh, for the good old Wilde, Walt, Whit, Verlaine, Gussie Mc-Bill and Wit! Not to mention Wiki.

Därmed över till någonting helt annat, nämligen 2013 och Freddie deBoer, som häromdagen diskuterade vår kollektivistiska valfrihet i fetischernas identitets-bygge. Manickernas och illusionernas glans. Ett av många intelligenta inlägg på bloggen L´Hôte.

Lammet - Zurbaran och Blake

The Lamb

Little Lamb, who made thee?
Dost thou know who made thee?
Gave thee life, and bid thee feed,
By the stream and o'er the mead;
Gave thee clothing of delight,
Softest clothing, woolly, bright;
Gave thee such a tender voice,
Making all the vales rejoice?
Little Lamb, who made thee?
Dost thou know who made thee?

Little Lamb, I'll tell thee,
Little Lamb, I'll tell thee.
He is called by thy name,
For He calls Himself a Lamb.
He is meek, and He is mild;
He became a little child.
I a child, and thou a lamb,
We are called by His name.
Little Lamb, God bless thee!
Little Lamb, God bless thee!



Text: William Blake. Bild: Francisco de Zurbaran.
Livets motsättningar. Omilda. Konsten. Försonaren? En av världens bästa målningar. Vad hjälper det? Jo, lite. Förklara varför? Nä - det kan jag inte. Inte just nu.

Men idag på palmsöndagen hörde jag Johannespassionen igen. Strålande - med bland annat en dramatisk "evangelist" Conny Thimander som hade ovanligt stort sväng i sina solon. Två körer, Ann Wallströms Bachensemble, andra fina solister, samt dirigenten Sonny Jansson. Tack för musiken!

Rykande Spotlight

Äntligen ny vinterjacka, jättekapuschong, gömd inne i finns ett huvud. Ben som går och går över den numera berömda isen, där snön ligger finkornig och vattrad som vågor.
Ursäkta uttrycket men jag blir hög på snö. Vackerdagar som denna.

Att efter samtal med en klok person komma ut i den vidare horisonten. Som jag alltid tycks behöva. Solen kom fram och ställde in och kom fram igen. Belyste isen som en spotlight inställd på konsertpublik. Men ingen kom. Utom jag.

Spotlighten växlade från norra till södra sidan av sjön. Skuggorna blev längre, isen blånade. Men varje gång den lättare snön blåste upp från isen uppstod en låg sky av ljus. Vitvind. Stråk av miljoner fina korn genomlysta av sol. Skuggan av skogen där bakom.

Och så tror moderata kulturborgarrådet si och så att man kan betrakta ljussättare som någons sorts osignifikant extravak. När de kan förvandla hela rummet, ja, en teaterscen till Horisont. Gud var inte för inte intresserad av Ljus. Extra vaket har betydelse.


......................................................................

Och Här har ni Marie-Louise Ekmans arga och roliga prosapoetiska protest mot bemanningstänket.
Samt en länk till densamma teaterdiskussionen på Copyriot.

Bild ur dokumentärfilmen: Last days of the Arctic.

Katoliker och Cardinal sins

George Monbiot rekapitulerar en liten del av senare tiders katolska historia, i The Guardian, igår. Han påminner om de röda prästerna i Latinamerika, och får mig att minnas de oppositionella katolikerna; bröderna Berrigan i USA, som brände inkallelseorder tillsammans med vapenvägrare vid tiden för Vietnamkriget - under devisen "hellre brända papper än brända barn" - som kämpat i decennier mot amerikansk krigspolitik, och suttit av långvariga fängelsestraff för s.k. civil olydnad.

I Sverige är det lätt att identifiera katolska kyrkan som enbart konservativ, vilket den ju bevisligen är, till stora delar. Men inom sig rymmer den också en röd tråd, en lojalitet med de fattiga och förföljda som är gammal som Bergspredikan, men som i vissa delar av världen och i vissa historiska situationer, tagit eld och kommit till uttryck i en mer aktiv social förändringsvilja.

Monbiot citerar Dom Hélder Câmara: "När jag ger mat till de fattiga, kallar de mig ett helgon. När jag frågar varför de är fattiga, kallar de mig kommunist".
Monbiot beskriver också hur den moderna katolska inkvisitionen - till vilka både Ratzinger/Påven Benedict och den nya påven/Franciskus hör - har urvattnat förändringsviljan; avvisat kampen för social jämlikhet, rättvisare fördelning, icke-våld. Att förbjuda katolska präster att ingå i gemenskap och kamp för de fattiga och deras behov av förändring - ingick i reaktionen mot "befrielseteologin".

"The dictatorships of Latin America waged a war against the poor, which continued in many places after those governments collapsed. Different factions of the Catholic Church took opposing sides in this war. Whatever the stated intentions of those who attacked and suppressed liberation theology, in practical terms they were the allies of tyrants, land-grabbers, debt slavers and death squads. For all his ostentatious humility, Pope Francis was on the wrong side."

Läs hela Monbiots text Cardinal sins.

More is more: Sibelius

Jag ska inte vara musikkritiker, bara pröva en ny erfarenhet: För det blev så att jag gick till närmaste kyrkan och hörde Sibelius Symfoni nr 2.

Singlade slant mellan Bach och Sibelius, och den gamle finnen vann. Denna dag, denna konsert, var ett lyckokast. Matteus symfoniorkester, under ledning av Sonny Jansson gjorde sitt yttersta. (Jansson är en eldsjäl i kyrkomusiken; ansvarig för en rik variation i utbudet, därtill lärare på KMH.)

Jag förutsåg Romantik och dessutom National. Det förklarar nästan ingenting. Inte heller sitter jag där, tagen av en eldstorm, och försöker hitta förklaringar. Men vissa saker ger sig. Efterhand. Liksom det verkar göra för Sibelius själv. Första satsen börjar lite flipprigt, trevande, men fortsätter stegvis upp i väldiga crescendon, långa linjer av bussande stråkar, färger, klanger, interfolierade med melodiska teman. Det känns att han är samtida med Mahler och Stravinsky, och befryndad med de yngre; Shostakovich och Bartók.

Men mest tänker jag på Mahler; tänker också på att dirigenten tar fram just det mahlerska hos Sibelius; de liksom vanvettiga övergångarna, pizzicatton och fortissimo, sångliga stycken och brassande energier hos blåsarna. Mest får han det att handla om energi. Krafter, ljuva och demoniska, som spelar genom människan.

Eftersom jag kan mer om konst än om musik blir Sibelius en abstrakt expressionist. Han målar med starka färger, drar upp djärva linjer, släpper en klott färg och överger den, målar över. Rött, djupt rött. Orange. Koboltblått och en omöjlig Viridiangrön. Men det funkar. Jag blir soundet. Ingen onödig tanke passerar min skalle.

Samtidigt finns romantiken där; han fogar in en bård av folkvisa i den abstrakta kompositionen. Hur kan musiken tåla det? Det gör den. Den har fullt med olika rum. Och Sibelius är en gränsgångare, ett barn av övergångstider; det nya spränger det gamla, men det gamla finns kvar som en liten bleknad ramsa; en vallvisa. Ett fönster står öppet mot kossorna i hagen.

Bilderna fortsätter; jag ser Sibelius måla som Josephson, men inte den alltför detaljerade Näcken i silverbäcken; utan en skiss, där bara det forsande vattnet, en vit kropp, och en stor svart sten antyder sommarnattens sena ljus.

En "fumlighet", som i en skiss. Och jag märker att en anledning att tycka om Sibelius är hans trevande och tröghet. Han har inte så där lätt för sig som Stravinsky, Prokofiev, Mahler. Han knölar med sitt arbete - och det hörs. Det sitter inte alltid ihop. Det stretas tungt innan det lyfter. Men sen fräser det till desto mer. Dirigenten hanterar en drake. Vidundret lever. Symfoniundret. 

Less är inte alltid more.

 

Bild: Ernst Josephson, skiss till Näcken, Thielska Galleriet, Stockholm.  

Länk till hela symfoni nr 2 under ledning av Paavo Järvi.

Mellan Bach och Sibelius

I valet mellan Bach och Sibelius sitter jag och velar över eftermiddagens tekopp. Bach är min älskling sen länge, Sibelius är mer som en rätt grov karl som kommer emot en på Finlandsfärjan och vill prata lite, och som sedan visar sig ha de allra djupaste melankoliska ögon. Man fastnar där en stund, men är inte säker på att man kommer att orka i det långa loppet.
Bach däremot. Ja, ni vet. Alltid lugn, trygg och säker. Gör det han ska. Inga fyllenätter och ingen ruelse. Och så lånar han galant av sig själv till nästa kantat och nästa oratorium. Den som inte säger ja till Bach finns inte.

Magnificat, i den stora kyrkan vid Sveavägen, Sibelius tvåa hemmavid. Lättheten och pompet och den stora kören där - känslosvängningarnas variationer här, närmare mig. Jag känner mig inte ett dugg romantisk idag, än mindre nationalromantisk. Så, mot bättre vetande tar jag Sibelius. Man ska väl gå mot strömmen? Även sin egen.


Här Sibelius 2:a, med Boston Symphony Orchestra, dirigent Leonard Bernstein, 1985.

Varning: Reklam

Reklam för kvalitet alltså - det kan jag acceptera, även om det kommer från ett oväntat håll; mitt.

I en fint belägen shop i hörnan av Gamla Stan ligger Nautiska Magasinet. Där har jag köpt den bästa, snyggaste yllekoftan i mitt liv, märket Boomerang; av en kvalitet som man vet håller fram till 80-årsdagen, minst.
Nu är det kanske något snobbigt förenat med denna shop, anknuten som den är till Kungliga Svenska Segelsällskapet. Men vad katten - man har ju själv seglat. Och stämningen i shopen är i varje fall osnobbig.
Pointen för mig är inte f.n. segellivet utan hela livet. Med en sån kofta står man sig. Dessutom har jag på Nautiska inköpt två par sockor, för 100 kr styck. Enfärgade, formfasta, håller i tre år.

På Åhlens får man tre för hundra, de har blommor, ränder och rutor, men håller högst tre månader/styck. Dagens tips alltså: Nautiska. Finns - och här fattar ni snobbfaktorn - i Stockholm, Sandhamn, Smögen, Marstrand, Waxholm.  Men kvalitet är bra för miljön, och avstressande för människan. Laga, bevara, köpa hållbart. Vandra och leva utan ständiga hål på sockan. Segla vidare.

Dick Bengtsson - en essä

Om konstnären och mig själv och nästan alla de andra; finns på björnstrand backwater.

Ovan: Dick Bengtsson: (Parafras på) Edward Hoppers Early Sunday Morning, 1970.

Ännu inte sett den?

Inte jag heller. Men mer om Universums knappnål finns att veta på den här länken. 

George Harrison in Memory

Vet inte varför jag varje gång känner så starkt för den här låten med George Harrison och då helst den här inspelningen, med Eric Clapton, när det ju egentligen var John Lennon som låg bättre till för mig, för att nu inte alls jämföra med och påtala alla de andra som också spelade. Kanske är det för att jag träffat George Harrison live, men ingen av de andra (jo en sjuk och sur Zappa en gång bakom scenen, och en blyg Jimi Hendrix en gång i det bakre rummet på Philips). Men George Harrisons blick har jag mött, och då var den gladare än på den här inspelningen, och det var något med hans ögon och öppenhet som stämde, trots eller kanske för att, jag höll en pojkvän i handen. Och sen dog han för tidigt, och på hans gravsten skrev jag "enormt snäll". 

Men vad vore den här låten utan gitarrerna och Ringo? Nu rockar den rätt in i the Bloody Universe, på konserten för Bangladesh.

Här hos Ralle finns en sida med andra nostalgiska band till Beatles.

Samhället som skattkista

Först sålde de sina hemman. Sen flyttade de in till städerna och arbetade i fabrikerna och på kontoren. De betalade skatt i hundra år och under hundra år byggde deras skattepengar upp ett Sverige där skolor, sjukhus, järnvägar och telenät fungerade. Med bostadsbyggandet var det lite si och så, men det byggdes kommunala bostadshus där de som fötts i staden eller kommit för att stanna flyttade in. Många bodde kvar i sina lägenheter från tiden för bröllopet, barnens ankomst, barnens utflykt och ända fram till pensioneringen. Kvinnorna överlevde längst.

I huset där jag bor, dit jag flyttade innan jag gifte mig, fanns den gamla stammen kvinnor kvar. De vårdade rabatterna, satte ut nya lökar och drack kaffe på gården. En av dem var från Estland, en annan från Ryssland, de flesta stockholmare, värmlänningar, finnar eller smålänningar. Nu är den gamla stammen utdöd här, men några av dem bor kvar på stadsdelens ålderdomshem.

Huset där jag bor blev uppköpt av en bostadsrättsförening. Folk fick sina lägenheter för en summa tre gånger mindre än marknadsvärdet. Trettio personer har tjänat miljoner på det som den gamla stammen en gång skapade. De har flyttat in, renoverat, flyttat ut. De har totalrenoverat en vind, där nästan allt gick fel och fick göras om igen. De har till två tredjedelar fått sina hyreslägenheter och de har skött kapitalet så här: Tio översvämningar, åtta omläggningar av golv, tre omläggningar av tak, ofullbordat färdigställande av altaner som läcker in i huset, en tredjedels tvättstuga (i jämförelse med den gamla), en hiss som stått stilla tio gånger om året.

Men privatisering är så fint: Ständiga renoveringar och ombyggnationer. Ständiga ROT-avdrag från de snälla skattebetalarna. Folk som bor i två år, får bidrag till hälften av sina hantverkarjobb, de river ut kök, installerar nya, flyttar, säljer; dags för nästa renovering. Från att ha varit ett lugnt och trevligt boende har det blivit ett boende på en byggarbetsplats under två år av fem. Allt enligt principen att den som vill tjäna pengar på sitt boende inte har några andra värden i huvudet än att rota runt i materien. Braaa-aaam!

På gården byggdes dyrt uthus som fick rivas efter grannhusets överklagande. Under sommarhalvåret har endast tre grannar brytt sig om att sätta och så, sköta och ordna. De andra trettio flyr minsta möda; aldrig sopa ren en trapp från snö, aldrig vattna rabatterna frivilligt, alltid slänga femtio fimpar intill trappen, alltid ställa ut sina gamla möbler, trasiga datorer, mikrougnar, efterlämnat byggmaterial och maroderade kök på gatan eller gården.

På ålderdomshemmen sitter tanterna och farbröderna som en gång betalade för det här kalaset. De äter inte sällan mat ur svarta plasttallrikar. Men här skålas det i champagne med byggfuskare som efterlämnat fem år av onödiga om-reparationer. De verkade ju så trevliga. Om jag var Inga-Britt Ahlenius skulle jag sätta en kontrollrevision på hela den här stadsdelen. Bara för att statuera exempel: Hur gick det till när bostaden blev marknad, och hur länge, hur ofta ska de boende uthärda bygg-booms-helvetet på grund av rinnande, glidande, rörläckande hantverksfusk? Hur stora är hålen i Schweizerosten? Hur många altaner i de här utförsålda kvarteren läcker in i husen? Många, har jag hört.

De rikaste lägenheterna i den här stan har sin givna politiska väljarkår: M toppar ligan i min stadsdel. De vill ju så gärna "beskydda" egendom - även när den delvis är ett fuskverk.
Vad tog de med i beräkningen när de utförsålde allmän-nyttan? Och varför var sossarna med på det? Betalar vi vårt boendes lugn för en arbetsmarknadspolitik som säger att ständigt bygg-joksande är bra för konjunkturen? Vem vinner på att svenskarna har mer än 700.000 i skuld per hushåll? Finns här några förebilder, förutom de negativa. USA, typ. Miljöförstöring, växande köksmaterial-berg, och att folk jobbar ihjäl sig, som Nina Björk sa.
Existerar det ett samband mellan höga lån, arbetsstress och att 33% fler kvinnor i yngre åldrar får stroke? Eller var staten generös när den transfererade sitt eget skuldberg till köpsugna medborgare?

Bästa fru Blom, hur det blev när de tog din gamla lägenhet och gjorde om den tre gånger. De som senast bodde där flyttade in ett kvartal, lyxrenoverade och tjänade en dryg miljon på försäljningen.Vilken glidande resa på bananskalen för alla de som av en tillfällighet halkade in i hyresrättens utförsäljning. Och vilken supermarket för utlånande banker.

Vilka äger merparten av husen? Svar: Bankerna. Vilka har tagit stora nävars grepp ur samhällets skattkista? Svar: Folk som såg sin chans, inom byggboom, skolor, sjukhus, åldringsvård och förskolor. Varför låta statens inkomster gå till nyttiga ändamål - när i stället byggfuskare, låtsas-skolledare, sjukhus-kaparna, Arrivas dysfunktionella busslinjer och vårdbolagen kan hösta in åratal av utkramade (ofta oskattade/skatteplanerade) miljoner - eller miljarder - på sina egna konton. De får av landet, de lägger vinsten i utlandet.

Lilla naiva Sverige, hör upp: Gamla fru Blom ser ner från sin Himmel och tror inte sina ögon: Gav ni bort allt det bästa vi byggt upp till dem som skodde sig på läget? Varför då?

För att flytta statsskulden från staten till det privata och ett växande berg av lån som med en eufemism kallas för "bostadskarriär", eller "valfrihet"? När det borde heta: skuldsättning för livet. Aka: Vi vill också väldigt gärna leka kapitalister.


---------------------------------------

Notera i faktabladet från EU-kommissionen hur privatskulderna vuxit monumentalt i Sverige samtidigt som statsskulden minskat. You see?

Till sist en liten läxa om de nya Plutokratierna och deras välbetalda "tankesmedjor", den engelska versionen, av George Monbiot.

Ödlan och snäckan - Balthasar van der Ast

 
Ödlan, kvick som en ödla,

rörelsen oefterhärmlig
fångad
Snäckan, stilla,
spiralen
fixerad

Konstnären

efterhärmaren

slösar sin furstliga handstil

på det blixtrande
djuret och in
under skalets
skugga

Balthasar,

teckningens mästare
binder de två

till ett pappershus

en dag utan fruktan.

Ödlan sticker
snabbt

därifrån.

Dagsdikt inspirerad av:

Ödla och snäcka, Balthasar van der Ast. Omkring 1620.

Munch på Thielska Galleriet

Hästspann, 1919.o.p.d. Inte mycket ångest här. Men kolla skiftningarna i skogen bakom; väder, fuktighet, årstid. Ja, hela koloriten.

Återkommer om den här utställningen senare. Länkar till Thielska Galleriets websida. Samtidigt pågår två utställningar på Munchmuséet i Oslo, den ena förhöjd med målningar av Cobragruppen, där många var influerade av Munch, inte minst Asger Jorn. Samt gör den norska utställningen en lång båge till den i Sverige verksamme bergensaren Kjartan Slettemark, som jag skrivit om Här.

91:an Karlsson kommer inte längre att kunna försvara landet

Så vitt jag minns har det alltid varit något lillgammalt över det svenska försvaret. Som barn kunde man stöta på små flockar av repgubbar, hemtrevliga och aggressionsfria, lite till åren komna mullvadar. 91:an Karlsson var kanske vår arketyp för Försvarsmaktlösheten; en krokig gubbe med för stora kängor och allmänt snäll. Jag minns honom inte så noga.
Men för att råda bot på ofarligheten fick en eller annan regering uppfinna kollossalt farliga ubåtar i Hårsfjärden och sjöodjur sedda på andra mystiska ställen. Det var ett liv och ett kiv. Men blev någon rädd?

Näe.
Som tioåring var jag rädd för atombomben. Den kom från ingenstans och kunde bara vara fruktansvärd för alla. Inte förrän vid jämförelsen med amerikanska filmer som En officer och en gentleman, The Deerhunter och Apocalypse now - där alla i uniform skrek högt och gällt, och soldaterna fostrades till massiv underkastelse i våldsamt tempo - förstod man vad det Militära innebar.

Nu har vi andra tider. Vi har fantasiarméer, eller som Wilhelm Agrell formulerat det: "en slags imaginära icke-organiserade, inte samövade förband" som inte kan mobiliseras. Alltså: Sveriges alla 91:or med dålig hållning och planlös disciplin kan inte längre försvara oss. Hemvärnet räcker knappt en dag på Gotland, har vi fått veta. Och Jas-planen klarar sig inte utan markservice med massivt luftartilleri och vi borde vara med i Nato, och/eller rusta upp gammalt pansar. Samtidigt rusta upp en del gammal rysskräck. Den kan nämligen vara bra att ha när man vill få pengarna att rulla in i försvaret i stället för i sjukvården.
(Men vart rullar muchas dollares: Jo, till vapentillverkning, och vapenexport, även till diktaturer. Svenska Freds har gått igenom hur just den ökningen ser ut och räknat på siffrorna, länk Här).

Nu tror ni säkert att jag är en gammal vänsterveteran som är emot försvaret och "Lägg ner hela skiten" och så. Men det är jag inte. Jag är realist. Jag vill inte ha ett aggressionshämmat icke-fungerande försvar som är på kapitulation redan innan 91:an fått på sig kängorna.
Kanske handlar ett framtida försvar mycket mer om kommunikationer, civilt försvar, organisation, övervakning av känsliga områden, etc. Och i framkanten av detta finns då inte ÖB utan Green-peace, som för ett tag sen gjorde Sverige uppmärksamt på hur lätt det är att ta sig in på ett kärnkraftverk och stanna där. Andra känsliga funktioner vill jag inte ens tänka på.

Nej - givakt och hör upp: jag tror det blir bäst om vi viker av åt höger mot punkt F på kartan. Och utgå från att F står för Fred. Ni förstå mig? Ni inte förstå? Bra! Jag inte militär.

Den som önskar sig en mer seriös debatt om försvaret - och vem gör inte det, kan gå in på Newsmill, där finns 79 debattinlägg, många av dem och inte minst Wilhelm Agrells artikel är läsvärd som faktabas.
Idag den 12.3. fortsätter Agrell sin debatt om hur Sverige utan medborgarnas vetskap blev delaktigt i anfallskriget i Afghanistan.

Samt kan man läsa vad en vettig ärkebiskop sagt om vapenexporten Här. 

Allt hästkött är hö

Alltså nu - denna enorma kavalkad av upprördhet och tester, omtagningar och underkännanden, och förslag (ge det till de fattiga - var kanske det mest intressanta). HÄSTKÖTT i livsmedel betecknat med nötkött eller - varför inte blandfärs - är årets största skandal. Glöm Telias korrupta handelsmetoder, glöm Syrien, glöm efterdyningarna av Fukushima och den egyptiska revolutionen, glöm alla proportioner, begrav er i köttberget.

Jag menar bara: Vad allt kan inte ingå i en blandfärs eller en korv, lite hjärna, senor, lungvävnad, fett, tarmar, malet brosk, gamla bitar av öron, men kanske inte ull och hovar, klövar mm.

Alltihop är naturligtvis UPPRÖRANDE, tro mig. Jag tycker visserligen nästan lika bra om kor som om hästar, om grisar som om får, men mest tycker jag om renar. Med vilka samerna levt sitt liv i tusentals år. Och det är det mest positiva jag har att säga om kött och människor.

Men att HÄSTKÖTT i mat under tolv dagar är den största nyheten över hela Europa, att den ropas ut som huvudrubrik dygn efter dygn - det kan väl ändå bara vara i sagan om My little Pony som detta är av absolut avgörande storleksordning?

Grisar innehåller då och då för mycket penicillin. Skulle tro att alla sorters  kött, samt grönsaker, frukt, majs, ris och säd, efter år av kemikaliskt jordbruk, och radioaktivt nerfall, innehåller allt möjligt som inte ska vara där. Förutom då livsmedelsindustrins mer obskyra tillsatser.
Men nu var det HÄSTENS KÖTT. Ej att missbruka, då den är en gammal kusin till solguden, går att spela med på travet, blivit oss en kär ungdomsvän och dessutom blivit MÄRKE för en av Sveriges bästa sängproducenter.

Det personliga hos människan är det heliga, det omätbara. I relationen till ett djur kan det också vara så. Men när det djuret, häst eller ej, blir sjukt och måste avlivas, gäller samma som för andra: Allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver...

Hästkött är fördrivet hö. Men nu jäklar blev det allvar. Köttbullarna, kålpuddingen, ut med alltihop. Ursäkterna och bortförklaringarna viner över EU-landskapet.
Men jag minns bara att:
A: Dafgårds Lasagne var den bästa i frysdisken.
Och, av helt annan dignitet:
B: Att livet för romer och judar och somalier och kurder och sorber och sjuka och fattiga och ensamstående mödrar och studenter och kulturarbetare dagligen förvärras i Europa.
Att 25% unga går arbetslösa i Spanien. Att Italien knäar under skulder. Att korruptionen bland politiker och företagsledare ökar lavinartat. Att Grekland delvis lurats in i lånelavinen av ohederliga fifflande amerikanska bankmän. Att pengar och folk skyfflas hit och dit, och att det är svårt att få lagarna att gälla för de mäktiga som skyfflar och grejar, för att ta för sig av ett folks resurser (typ Berlusconi&Riskkapitalet), och allt detta med mera är en miljon gånger viktigare frågor än om det fanns hästkött i den lasagne jag åt i fjol.

Kan inte någon komma och ta väldigt relevanta stickprover på Allt Det Andra?


----------------------------------------

PS: Naturligtvis är det fint att vi i Europa håller koll på vad vi får i maten. Om det nu är så det är. Men ibland kan debatter slås upp som kulisser kring verkliga problem.
Ge bort maten om nån vill ha den. Men ge inte bort 15 skattemiljarder till Nuon till exempel. För övrigt vet jag med bestämdhet vad jag betraktar som ett hot mot mänskligheten, och inte är det att gamle Svarten hamnat i soppan.

För mer saklig information läs Joanna Blythman i The Guardian.

Någotsånär Nya Rader - but in English

If you can´t stand them
You can´t bless them

If you can´t run off
turn around and bless
very quickly

and all they can hear
is a sort of birdish chirp
unknown to ears

this is the unsung
song of love
that ain´t bothering
nobody

Just give them a face
conceived by wind
as if you know
from a thousand
directions
snow
dishing it out
through days and days
undaunted

snow indeed
waiting for you
and the whirl
you´re in is
a gift,
a curse,
from the unknown
The Circle

turn, turn
you´re safe
you´re leaving
with the
migrating
mig-granted

all of them
that the Government
spent 18 billions a year
to ward off

the birds
that never heard
of final solutions

and no feathers picked
by the taciturn 
for the funeral;
Oh, Brother,
wake me,
but late,
to the Gathering
of Strangers,
their
passions or purses
burnt.


--------------------------------------------------

"Synopsis" från Februari -12 i Lappland till Februari -13 i Stockholm.

(Tillfreds med femte versen. Sångbarheten är tydlig i den här texten. Den skulle bli en sång, om jag spelade gitarr. Får väl höra med piano-vännen).

Is, sol och hus

Vintergäcken har uppstått i rabatten vid båtklubben. Sol fram till klockan fem. Nästan fullmåne stiger upp klart gråblå.

Går långpromenad över isen med S. Nysnön glimmar under hängande låg sol. Vi pulsar i kornsnö, vänder oss hit och dit och spanar ut över de långsträckta linjerna. Arkitektens vinterdröm; hur rummet liksom blir synligt genom skidspårens svalblå linje från södra hörnet av sjön till det norra. Det stora plana golvet kantat av berg och skog.

S pratar om världens minsta "moderna" hus; ritat av Mats Theselius. Inspirerad av Henry David Thoreau´s liv vid Walden konstruerade han redan 1991 ett litet hus som bara omfattade det allra nödvändigaste. S vill bygga ett sånt hus.

Liten kamin för mat och värme. Sängplats. Bord. Stol. Hylla. Eko-hus. Enough. Om omgivningen är vad man mest behöver.

Jag berättar att jag besökt sidor med hus till salu i Norrland. Det roligaste var ett före detta missionshus. Långdraget som en lastbil, två våningar, enorm sal längst ner, förmodligen eternitbelagt utanpå, nästan det fulaste jag vet. Men husets väsen låg i det otippade nästan komiska formatet, Factory-liknande, vid en krök av Ångermanälven.

Egentligen tycker vi nog båda att platsen vi bebor är den bästa, i alla fall i Stockholm. En dag som idag. Nu sjunker glödklotet. Nu blå kväll. Nu månsken. Drygt två månader tills björkarna slår ut. Och svalorna ska ilande säga oss vad vi lever för. Ibland.

Huset på den övre bilden lyckas se ut som om det var taget ur en barnteckning. 
Se mer på Mats Theselius websida.

"I början på maj reste jag husstommen, varvid jag hade hjälp av mina grannar, mer för att utnyttja ett sådant tillfälle att skapa god grannstämning, än av verkligt behov. Ingen hade någonsin bättre hjälpare än jag den gången. (---) Jag började bebo mitt hus fjärde juli, så snart det var brädklätt och täckt (---).
Det ligger något lika passande i att en man bygger sitt hus som i att en fågel bygger sitt näste".

Ur Skogsliv vid Walden.

Andra generationens invandrare

I sin bok; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz reflekterar Göran Rosenberg över ordet "överlevande"; hur länge är man en "överlevande" - efter tio år i ett land, och tio år på samma arbetsplats, som hans judiska pappa, är man fortfarande en "överlevande"?

Om attributet andra-generations-invandrare gäller samma irritation för mig och ännu mer för de berörda skulle jag tro; hur länge är man det? Innan man blir svensk, liksom?
Man kan naturligtvis i ett adekvat sammanhang säga att någon är svensk av iransk härkomst, om man har anledning, därför att vederbörande översätter persisk poesi, har öppnat en persisk restaurang, eller deltar i en debatt om kvinnosynen i Iran. Annars kan man låta bli.

Sen minns jag att jag som barn var orimligt nyfiken på var folk kom ifrån; det bodde en herr Mosskin i vår uppgång, jag ville gärna veta om han var jude; av helt andra orsaker än de rasistiska. Jag var fascinerad av jordens storlek, riktningar, språk, folk, allt som jag trodde var underbart och annorlunda. Så hade jag också av alla jag kände den första svarta kompisen, Della från New York, vars pappa var jazzmusiker, ännu ett outforskat område.
 
I katolska skolan där jag tillbringade två skolår, fanns det vänner från hela världen; Ungern, Polen, Latinamerika, Lettland, Indien, Rumänien, Italien. Då var jag tolv och blev kysst av en försigkommen sydeuropé vars pappa sålde ballonger utanför Skansen. Men det var lettiska Erik som fick mitt hjärta ett par månader och också en första örfil, när jag ville spela vuxen (det var väl något jag sett på film).
Ja, och sen var det rumänska André, skojigast i klassen, och napolitanska Emilia vars familj hade stor salami hängande i taket, som vi åt av, med kranvatten till - när vi var ensamma om eftermiddagen. Barnen i den här skolan kom ofta från stora familjer med tät sammanhållning. De bar med sig något varmare, snällare och festligare än man som svensk var van vid - det brokiga kollektivet blev en tillgång. 

Hur som; jag menar att man gott kan vara nyfiken på var taxichauffören eller cellisten kommer ifrån utan att vara otrevlig. Som jag var på grannen i min port, som alltid spelade Fångarnas kör skithögt med öppet fönster, rökte kopiöst, så röken blåste in till mig, och hade den mest gentila väluppfostrade stil varje gång vi möttes i portgången. Jag vet nu att han var turk och lärare. En gång räddade vi tillsammans en halvvuxen fågelunge som inte kunde lyfta från gatan. Nu har den mannen lyft härifrån. Finns inte en enda turk i hela huset, nästan bara svenskar, en ättling till en "överlevande", två från Finland, och så jag, med ett par förfäder som gör att jag till hälften kan betrakta mig som nionde generationens invandrare. Eller nåt ditåt. Keltiska harpor och vallonskt smide har jag däremot inte i blodet. Synd kanske.

--------------------------------------------------

PS:
Jag är lika nyfiken på var folk med mål kommer ifrån: Blekinge eller Halland, Jämtland eller Norrbotten. Hoppas ingen blir kränkt. Men i Västerbotten gillar de inte när jag försöker prata västerbottniska. Lika lite som jag gillar när någon härmar stockholmska och överdriver alla ee-na, eller de där ljudande medelklass-ss-en, som jag bestämde mig för att arbeta bort då jag jobbade med radio. Tror jag lyckades ungefär lika bra som vår skånska väderrapportör som säger ustra i stället för östra. Ju.

Zaremba om den Opålitliga Sjukvården

Glöm allt ni någon gång tänkt om marknadsanpassning av sjukvården. Glöm föreställningen att den ska fungera som en sport; bästa cyklisten vinner, men hur? Hur många patienter ska läkaren köra förbi för att vinna loppet mot en Börsintroducerad Vårdfirma? Hur många miljarder skattepengar, oskattade inkomster och bonusar ska ett Riskkapitalägt bolag tillskansa sig för sina snabba ryck genom människokroppen?
Eller - för att modifiera den gamla vitsen: Operationen gick bra - inbringade XX antal tusenlappar till AB Carefree - men patienten dog. Ursäkta. Shit happens.

Om ni bara läser en artikel den här veckan så låt det bli Maciej Zarembas om den utflippade - för att inte säga flumliberala - sjukvården. DN igår. Jag vet hur sann den är efter att jag varit inlagd på ett av de bästa sjukhusen i Stockholm i akutläge. Bra behandling så vitt jag kan bedöma. Men sen: Vem bestämmer över patienten?

AT-läkaren säger att jag ska få stanna en natt till (tack, Rebecca!). Efter att hon gått för dagen får jag i sjukrummet besök av någon underhuggare som ska föreställa sjuksköterska. Han säger att jag måste hem. Han beter sig som en hårdför vakt vid Stureplan. Inte någon jag vill bli vaktad av. Så jag pallrar mig hem, andra dagen efter en stroke. Och sjukhuset ifråga kan dra in X antal tusenlappar på ny patient. Kanske t.o.m någon i större nöd än Stureplansvakten och hans kalkylator. 1)

Efter det "erbjuder" sjukhuset ett sex minuters telefonsamtal med överläkaren. Ett återbesök efter tre månader. En långresa till Vällingby för provtagning m.m. (billigare hyra där ute).
Senare blev jag uppfångad av stroketeamet i Stockholm (tack Anna-Lena, Anna, och Christina!) - där framförallt landstingsägda Danderyd betedde sig adekvat. Efter det fick jag - en omläggning som också kritiseras i artikeln - endast återbesök till husläkare, utan neurologisk kompetens.
Eftersom jag klarat mig bra både fysiskt och mentalt ska jag inte här göra för stor sak av processen; jag hör till dem som haft "tur". Men det kommer att bli mer skriftligt i ämnet, även från mitt håll.
 
                                                             *

Här en annan syn på lokalvården - di kallar´t - i Stockholm. Man fattar genast poängen; att folk sjåpar sig för mycket. Men, sett från ett annat håll, kan det lika väl handla om att både den privata närvården och specialistmottagningar har ett ekonomiskt intresse av att samma patient återvänder två, tre gånger för samma åkomma. Aka marknadsandelar. Utan sängplats då.
Själv gick jag mycket senare tre gånger på undersökning för samma besked, angående mina ögon. Antingen var trefaldigandet en extra omsorg, från den som återkallade mig, eller så var det av pekuniära skäl. Det obehagliga är att inte riktigt veta. 2)

I Zarembas artikel finns det ingen som riktigt vet någonting. Allraminst läkarna. Det är som om de allihop spelar halvautistiska Dr House-typer. Med den avgörande skillnaden att de - i det här fallet - saknar varje strimma av diagnostisk begåvning.

Asklepios och Hygieia, antik relief.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Not 1)
Just det jag anade skriver Zaremba om i sin tredje artikel:  
"Lösningen på problemet kallas ”konstnadsytterfall”. Sjukhuset får samma ersättning för exempelvis DRG 14A (stroke) oavsett om patienten stannar i två dagar eller i två veckor."

Not 2)
Kan jämföras med följande. "Då har bland andra danska reumatologer ertappats med att systematiskt kalla patienter till onödiga besök. ”Vi är tvungna att tänka kreativt ... om vi skall få ekonomin att gå ihop”, förklarade överläkaren Claus Rasmussen i Hjørring".

Länk till Zarembas artikel 3, Här.

Tillägg: Från Zarembas 4:e artikel om sjukvården:

"Vi må ha den bästa utrustningen och världsledande onkologer, men när det kommer till vårdplatser är Sverige ett u-land. Man måste gå utanför Europa för att hitta ett land med lika få sjukbäddar. Och det är ingen liten skillnad. Låt mig räkna upp de EU-länder som har mer än dubbelt så många sjukhussängar per invånare som Sverige: Tyskland, Österrike, Tjeckien, Ungern, Polen, Frankrike, Belgien, Slovakien och Finland. OECD-genomsnittet är 4,9. Sverige, med sina 2,8 sängar per tusen invånare, ligger i botten av den listan, plats 33 av 40, strax före Turkiet och Kina.
Alltså är det bara följdriktigt att en svensk akutmottagning i influensatider ser ut som en italiensk efter en jordbävning. Vem har bestämt att det skall vara så? Hade något parti år 2000 hotat att krympa sjukhusvården till Sydafrikas nivå, skulle det få lämna riksdagen. Men tretton år senare är vi där, utan att medborgarna till­frågats om saken."

-----------------------------------------------
 
PS: Apropå en fortsatt diskussionstråd, bland annat med utgångspunkt från Zarembas artiklar om skogen, lägger jag in en artikel om skogsbrukets historia i Sverige: Länk Här.
Länk till Zarembas artiklar "Skogen vi ärvde" och en del av debatten som följde: Här.

Se även Anders Romelsjös artikel: Filippa och finanskapital förstör vården. Och Här en lämplig påminnelse om hur marknaden leker med sjukvårdsresurser, aka folkets egendom.