Singlade slant mellan Bach och Sibelius, och den gamle finnen vann. Denna dag, denna konsert, var ett lyckokast. Matteus symfoniorkester, under ledning av Sonny Jansson gjorde sitt yttersta. (Jansson är en eldsjäl i kyrkomusiken; ansvarig för en rik variation i utbudet, därtill lärare på KMH.)
Jag förutsåg Romantik och dessutom National. Det förklarar nästan ingenting. Inte heller sitter jag där, tagen av en eldstorm, och försöker hitta förklaringar. Men vissa saker ger sig. Efterhand. Liksom det verkar göra för Sibelius själv. Första satsen börjar lite flipprigt, trevande, men fortsätter stegvis upp i väldiga crescendon, långa linjer av bussande stråkar, färger, klanger, interfolierade med melodiska teman. Det känns att han är samtida med Mahler och Stravinsky, och befryndad med de yngre; Shostakovich och Bartók.
Men mest tänker jag på Mahler; tänker också på att dirigenten tar fram just det mahlerska hos Sibelius; de liksom vanvettiga övergångarna, pizzicatton och fortissimo, sångliga stycken och brassande energier hos blåsarna. Mest får han det att handla om energi. Krafter, ljuva och demoniska, som spelar genom människan.
Eftersom jag kan mer om konst än om musik blir Sibelius en abstrakt expressionist. Han målar med starka färger, drar upp djärva linjer, släpper en klott färg och överger den, målar över. Rött, djupt rött. Orange. Koboltblått och en omöjlig Viridiangrön. Men det funkar. Jag blir soundet. Ingen onödig tanke passerar min skalle.
Samtidigt finns romantiken där; han fogar in en bård av folkvisa i den abstrakta kompositionen. Hur kan musiken tåla det? Det gör den. Den har fullt med olika rum. Och Sibelius är en gränsgångare, ett barn av övergångstider; det nya spränger det gamla, men det gamla finns kvar som en liten bleknad ramsa; en vallvisa. Ett fönster står öppet mot kossorna i hagen.
Bilderna fortsätter; jag ser Sibelius måla som Josephson, men inte den alltför detaljerade Näcken i silverbäcken; utan en skiss, där bara det forsande vattnet, en vit kropp, och en stor svart sten antyder sommarnattens sena ljus.
En "fumlighet", som i en skiss. Och jag märker att en anledning att tycka om Sibelius är hans trevande och tröghet. Han har inte så där lätt för sig som Stravinsky, Prokofiev, Mahler. Han knölar med sitt arbete - och det hörs. Det sitter inte alltid ihop. Det stretas tungt innan det lyfter. Men sen fräser det till desto mer. Dirigenten hanterar en drake. Vidundret lever. Symfoniundret.
Less är inte alltid more.
Bild: Ernst Josephson, skiss till Näcken, Thielska Galleriet, Stockholm.
Länk till hela symfoni nr 2 under ledning av Paavo Järvi.
Oj vad fint du skriver. Jag blir helt betagen. Du är en underbar människa. Finns du på riktigt?
SvaraRaderaSå vitt jag vet - ja!
RaderaMen underbart är kort.
För det mesta är jag lagom otrevlig ; )
Tack ändå.
Det är egentligen fantastiskt vilket musikutbud som finns i Stockholm med omnejd. Inte minst när man räknar in vad som kyrkorna har att erbjuda. Att de ibland även tar sig an en av Sibelius´ symfonier är verkligen anmärkningsvärt.
SvaraRaderaJag gillar din parallell till Josephsons måleri så som Näcken-skissen här.
Att Sibelius skulle vara påverkad av Sjostakovitj och Bartok när han skrev denna andra symfoni är däremot inte sant. Symfonin tillkom ju alldeles i början av 1900-talet, innan dessa båda andra storheter började göra sig gällande.
Aha - vad bra att du rättar mig så fint ; )
SvaraRaderaJag får se det som att jag "hör" hans nästan samtida komponister, och att de alla - i sfärernas musik - tillhör en lång befryndad generation.
Kanske ska jag ta bort det - helt enkelt.
a sort of assimilation - assimilering - music and art... (my way of putting it...)
SvaraRaderaMarianne - ja, det är skojigt och bevisligen bra för ens hjärna, att gå i minst två spår samtidigt ; )
SvaraRadera