Dickinson, när mörkret sjunker...

We grow accustomed to the Dark —
When Light is put away —
As when the Neighbor holds the Lamp
To witness her Good bye —

A Moment — We Uncertain step
For newness of the night —
Then — fit our Vision to the Dark —
And meet the Road — erect —

And so of larger — Darknesses —
Those Evenings of the Brain —
When not a Moon disclose a sign —
Or Star — come out — within —

The Bravest — grope a little —
And sometimes hit a Tree
Directly in the Forehead —
But as they learn to see —

Either the Darkness alters —
Or something in the sight
Adjusts itself to Midnight —
And Life steps almost straight.

Emily Dickinson (1830–1886)

Greta och Botticelli

 

Han hade kunnat måla henne. Hennes ansikte ar av just det slaget som han ofta tecknade och kanske idealiserade.
Men det fina med Gretas rena ansikte är att det framträder i en tid när det gått troll i kvinnors skönhet, när plastikoperationer och ankläppar  och bröstförstoringar och bisarra frisyrer gör sitt bästa för att synas vackrare än de är, så finns med ens Gretas ansikte där, i alla media. Och en annan sorts skönhet träder fram. Kalla den gärna klassisk. Den kommer att överleva allt tjafs och bök med kvinnors utseenden, som nu säljs in på osäkra själar. Här - en säker själ, och en Botticelli-madonna.

Men, för att det inte ska bli för fint, och förljuget, länkar jag till en av de senaste artiklarna om miljöproblematiken: Våldförd skog. Avdelning tropiska regnskogar.

Efteråret findes...

Efteråret findes; eftersmagen og eftertanken findes...

Hösten finns. Och det allra sista av hösten finns,
oändligt vackert som allt som går förlorat.
Och vi går utmed vattnen som är blåsvarta i skuggan,
och ljust emaljblå där himlen skiner ner, den stora lönnen
har fällt alla sina löv, och den har brutit en kraftig gren,
och vi säger: måtte den överleva, parkens praktfullaste
träd, men återstår gör också en lätt orange rymd kring
de sena sälgarna, raka som körsångare står de, och vakar
över de två svanarna i strandkanten, som lyser
vita mot det smaragdgröna gräset vid stranden,
där en enda björk ännu bär sina gula löv,
faller grenarna hängena ner mot vassen,
som är tät och kraftfull och fylld med ett obestämt
ljus i sina ulliga krafsiga brungrå toppar.
Vassen och säven som bildar fasta former av öar
målade av jag vet vilken konstnär som kan det här.
Det är vackert nu, det är alltid vackert här,
och lyktorna tänds och en ensam pojke på
tolv år går framför oss på vägen och ser ner
i sin mobil och det sista rosa lyser över husen österut
och ett flygplan sticker förbi, så litet mellan trädens
kronor och några springer sin sista tur och andra
är helt stilla, som änderna intill bryggan där de
brukar få mat av barn och gamla. Vi ser ner i vattnet,
ser upp mot molnen, en dag ska vi måla allt detta
så som det är värt, men innan dess:

efteråret findes; eftersmagen og eftertanken
findes; og enrummet findes; englene,
enkerne og elsdyret findes; enkelthederne
findes, erindringen, erindringens lys;
og efterlyset findes, egetræet og elmetræet
findes, og enebærbusken, ensheden, ensomheden
findes, og edderfuglen og edderkoppen findes,
og eddiken findes, og eftertiden, eftertiden


Inger Christensen, Alfabet

Bonnard och gränslösheten

Det hjälper inte särkilt mycket att definiera honom som post-impressionist, eller som en del av syntetismen, eller ens som en av Les Nabis. Han är för vild. Samtidigt som det är märkligt att kalla honom vild, då nästan varenda en av hans målningar inbjuder till något ljuvt, ett skådande ut över landskap, eller in i interiörer som vibrerar av färg. Han är mannen som gör vad som faller honom in, och ritar om kartan när han ska vidare. Och vidare kommer en konstnär genom att våga det knäppa. En sen Bonnard kan vara helt psykedelisk, flippad, konträr till "normalt" landskapsmåleri. Som denna, nedan, från sommaren 1917.

Kompositionellt håller den ihop; där finns två cirklar (träden) två rektanglar, en svagt antydd triangel (i mitten). Det är formen. Men vafan är det som händer här, när han redan målat i trettio år?
Landskapet är som en liten scen. Inbyggd i scenens skönhet ligger några små ynkliga hoprullade figurer, de ser ut som barn. De finns nästan inte. En liten hund får också vara med. Vad vill han säga? Att det vi har omkring oss är allt vi är? (Han är ju så kär i sina landskap). Men underligt ändå, att den som målat några av de mest sensuella kvinnokropparna väljer det här; ett löst skimmer av gestalter på botten av landskapets rymd.

Det som hände mig när jag såg den stora Bonnard-utställningen på Glyptoteket i Köpenhamn var, som sig bör, överraskningar. Jag hade fattat det där med koloristen, mannen som älskade vackra badrum och öppna fönster mot en trädgård. Jag hade fattat det också därför att målaren Olle Skagerfors, som en gång besökte min man och mig, kom ut från vårt badrum och sa: "Men, vafan, ni har ju ett BONNARD-BADRUM".  (Detta på nasal göteborgska).
Och jag hade sett det där, smeksamt vackra, franska, kvinnan som står i motljus med en kropp som brinner av färger och skugga.

I de stora salarna blev något annat synligt; man kan kalla det mystik eller gränslöshet. Det är som om målaren hela tiden söker sig lite bortom det som finns framför honom, eller så är han naiv, men resultatet är inte naivt. Träd och grenar, blekt fjolårsgräs, en husgavel, bergen långt borta, fälten som rullar ner i dalen, allt blir sammanvävt och får ett skimmer av kärlek (ja, faktiskt). Man ser hur han strävar mot förbindelser; trädgrenen sticker iväg och sammanbinder mark och himmel, blom och växter griper in i varandra, men får aldrig den där fasta konsistensen som hos Monet (vän till Bonnard) eller Gaugain.

Bonnard improviserar. Han utmanar formlösheten. Strukturen faller nästan samman eller ingår i mönster som bara han ser. Den samtida vurmen för japanska träsnitt och landskap kan man också avläsa här och var. Men samtidigt: Bonnard är så konstig, han är en sån som vågar göra något ofärdigt. Jag tror alla riktigt stora målare, de som inte fastnar alltför tidigt i sin form och sina "idéer" lever på gränsen till den där formlösheten. Per Kirkeby gjorde det, och Munch, definitivt. Men Bonnard kan verka så mycket snällare. Vi tror att han gör dekor. Det gör han inte. Han studerar. Nedan två målningar från samma vinkel, olika årstider.

Jag tror att jag kunde ha stått bredvid den här målaren och sagt: Men det är för mycket, du behöver inte ta med allt, inte alla detaljer. Och han hade sagt: Jo, allt ska med. Det är ju det som är det verkligt svåra. Och att få det levande.
Pierre Bonnard föddes 1867 i Fontenay-aux-Roses (obs, poetisk födelseort) och dog 1947 i Le Cannet.

Nick Cave sjunger All the pretty little horses

Det här är en sång jag ofta nynnar på, eller sjunger och försöker minnas orden, när jag går på en stig om sommaren, eller uppför en skogsbacke mot fjället när rallarrosen blommar vilt. Jag minns aldrig alla orden, men jag minns att man sjunger den för ett barn, och så sjunger jag den för barnet inom mig, för "all the pretty little horses" och kanske också för den tiden, då Peter, Paul and Mary sjöng den. Nick Caves version är mycket annorlunda, lugnt repetitiv, inte söt, med ett par vemodiga tonfall: "In my dreams you shall rise...".





Ni får ursäkta sentimental vinjettbild. Bara lyssna. Nån här säger att den liknar Caves nya samling.

Min recension av Steve Sem-Sandbergs W

Vad gör en roman vacker? Vad gör en roman brutal?

Frågor jag ställer mig under läsningen av Steve Sem-Sandbergs nyligen utkomna W (Bonniers).
Svaret är kanske att den mest intensiva hypnosen av läsaren sker när språkets skönhet fasthåller en brutal och skoningslös värld. Det är som att utsätta sig för något livsfarligt, men under musik.

Figuren W baserar sig på Johann Christian Woyzeck, en soldat som mördade sin kvinna i ett anfall av svartsjuka. Händelsen inspirerade Georg Büchners drama, 1836, en ofärdig pjäs som räddades av andra och som sedan dess spelats ofta, förvandlats till opera av Alban Berg och till film av Werner Herzog, för att bara nämna några versioner. Originalberättelsen är hållen i en absurd expressionism med en närmast marxistisk grundsyn; samhällets materiella villkor gör människan till människans varg, och soldaten Woyzeck till en jagad som brister under trycket.

Denna långsamma och ytterst plågsamma ”bristning” är vad som minutiöst registreras i Steve Sem-Sandbergs roman.
  

Berättaren är en iakttagare, en fluga på väggen som samtidigt äger förmågan att sitta av en stund på Woyzecks huvud, lyssna inåt. Kombinationen av distans och empati, det lite gammalmodiga språket, och instick från den rättsliga processen, försätter oss på historisk mark. 

W. är ute i kriget, det franska-tyska-svenska, och även när han vänder tillbaka fortsätter kriget, eftersom han är ett nådehjon. Han är som tampen i änden av ett långt rep; en samhällshierarki som knappt har bruk för hans hantverksmässiga talanger. Han slöjdar, syr, betjänar en herreman. Alla använder honom till någonting, ingen ser honom.

Centrala kapitel beskriver den nödställda, grymma, återvändande armén, som rör sig genom övergivna byar, bränder, högar av lik, och soldater som knappt överlever. De smörjer in sina kroppar med ister för att uthärda kylan, deras hunger och törst är så stor att gomseglet torkar ihop. Fasansfulla scener avlöser varandra. Men beskrivningen av helvetet på Europeisk mark för oss närmare de fasor som människor från andra kontinenter genomlever idag. 

När kriget har tagit ifrån Woyzeck allt, när han utmagrad och nersliten, vänder tillbaka och vill träffa ”Lilla hjärtat”, flickungen som han betraktar som sitt barn, har han inget att erbjuda utom sin fantasi om ljuset han vill fånga åt henne. Han lägger små spegelbitar på gatan för att hon ska lysas upp av reflexerna. Då blir han bortföst.

Steve Sem-Sandberg har en oförvitlig närvaro i sitt drama. Han genomkorsar det allra svartaste av mänskligt/omänskligt liv. Men ovanför det vidgar sig de exakt registrerade, växlande himlarna; enorma landskapsmålningar där figurerna tycks förflytta sig under en överpersonlig sanning. 

Mot slutet växer de mystiska avsnitten, som när Woyzeck, under en paus uppe i bergen, kastar sten ut mot klipporna :

I det låga solskenet kastar varje enskild sten sin skarpt skurna skugga tills alla, skuggor som stenblock, skär in i varandra i svårtydbara mönster.

Det är här Woyzeck börjar skåda, se saker som andra inte ser. Bibliska sorger och bibliska syner drabbar honom och kulminerar i den hallucinatoriska prosa som inramar mordet. Kontrasten är rättstjänarnas kanslispråk och magra förståelse. 

Jag vet ingen svensk författare, efter Birgitta Trotzig, som tränger in i det mänskliga lidandet som Steve Sem-Sandberg gör. Men han skriver som om han håller textens rytm och skönhet framför sig – och oss – som det enda värnet mot en avgrundsdjup pessimism angående människan natur. 

Den Woyzeck som ”aldrig riktigt kom in i världen” går genom alla skillnader i tid och rum rätt in i nuet. Han blir Envar, blir alla förtryckta. Den verklige Johann Christian Woyzeck avrättades 1821, inför en upphetsad folksamling. 

Artikeln publicerad i DT,  Gefle Dagblad, ÖP, ST, med flera mittsvenska tidningar.

Remember me - sommar

Foto: Gerd Ulander