Hästen, bältan och påsken

1.

En svart häst springer in i ett kalkbrott

Den springer runt som i en manege

Kalken dammar upp och hästen

försvinner i ljusgrå rök

När den kommer ut är den helt vit

Ett regn börjar falla, det faller häftigt

Hästen blir sakta svart igen

Jag kommer med ett ämbar vatten

Hästen dricker sig otörstig

Vita droppar av kalk faller

från hans ögonfransar

 

2.

En bälta ligger hoprullad till ett klot

Inuti mumlar rösterna av andra djur

Var är den? Vi kan inte se den.

Med ens överröstas alla röster

av en stor kör, som sjunger Halleluja

Bältan rullar upp sig och börjar envist

gå i riktning av Händels Messias

Det är påsk, och bältan har bråttom.

Kung Lear - Anthony Hopkins

Kanske är Kung Lear det drama jag sätter högst av Shakespeare. Och kanske beror det mest på att det har en annan sorts aktualitet, rent samhälleligt, än vad Hamlet och Stormen har.

Jag har sett två Kung Lear live: En på Dramaten och en på Orionteatern. Den på Orionteatern med Keve Hjelm var rätt fantastisk, vital, flödande, nästan sportigt energisk, men utan riktigt djup tragik. Den på Dramaten, med Börje Ahlstedt, var mer eller mindre död. Jag ska inte gå in på den alls.

Inte heller kan man jämföra en filmatiserad Kung Lear, med en uppsättning på scen, där allt är rätt långt ifrån, och gestiken och scenanvisningarna betyder mer än mimiken. Men ändå: Jag är helt övertygad om att BBC-filmen med Anthony Hopkins and fellow actors, skulle ha tjänat Den Kungliga Teatern bättre än en del annat.

Inte på länge har jag suttit så fullständigt fängslad av ett drama. När konst är så bra blir det en passion, rätt in i hjärtat. Och den, vid tiden för inspelningen, 79-årige Anthony Hopkins spelar den också ur djupen av sin egen existens: Vild, sorgesam, fullständigt utlämnad till sina känslor. Aldrig har Hopkins släppt sin berömda kontroll så som här. Han är en naturkatastrof.

Som i så många av Shakespeares dramer står konflikten mellan makten/egendomen och kärleken/lojaliteten. Den gamle bortskämde kungen ställer sina döttrar inför ett lojalitetsprov. Vem älskar honom mest? Som alla narcissister bryr han sig mer om deras lojalitet mot honom, än vad han själv borde vara för dem.

Nu hycklas det inför fadern på tronen, nu samlas de missbelåtna - Regan, Goneril & allierade - för att lägga under sig arvet och makten. Cordelia tiger, hon fattar inte ägande-spelet. Just i det avseendet är hon och Fadern lika; han fattar heller inte riktigt vad som försiggår, han är en naiv makthavare. Det är hans brutala naivitet inför döttrarnas känslokyla som efterhand gör Lear till en fruktansvärt rörande figur.

Jag ska inte återberätta William Shakespeares drama för er, lite får ni jobba själva ; ) Men om ni inte ser just denna Kung Lear går ni miste om mycket. Den ligger också oerhört nära vår tids maktkonflikter, där personer i höga ställningar kan bete sig lite hur som helst och komma undan med det. I Kung Lear är det en karavan av maktmänniskor som drar undan marken för den gamle, alltmer upplöste kungen, som till sist drar omkring som en hemlös bland utsatta flyktingar. En av döttrarna föreslår att man ska klösa ögonen ur Gloucester, som hjälpt Kung Lear att fly. Så sker också. Psykopaterna tar makten. Bara Cordelia - av Cordis, hjärta - finns där trofast vid den gamle kungens död.

King Lear ligger på Svt Play ända till den 19:e juni. Länken finns här.

Klänning

 

Målning: Picasso

Den rör sig liksom fritt runt kroppen, böljar lite hit och dit, lämnar rytmiska luftrum omkring sig. En vanlig lång, svart, rätt vid linneklänning.
Det var plötsligt så varmt att det blev naturligt att gå i klänning. Det påverkar hela min person: denna rörelsefrihet runt lår och ben och midja. Svajet. Och jag förstod att jag kommit tillbaka till klänningens era i mitt liv. Här ska bli mer av kvinnoklädsel och mindre av de där eviga byxorna med sina knäppningar och blixtlås och nåt som trycker in mot magen. Killkläder - bah!

Ser fram emot en sommar i klänning. Jag har den svarta, och den blå, som jag bar på min födelsedag och min bästa väns födelsedag och en middag med en manlig vän. Den är av stickat linne, sval, rak och med en vacker halsrundning. Inser att jag kommer att behöva ett par till, om sommaren blir lika varm som förra året. Sen - med tiden - ska jag börja tänka på vinterklänningar. Förmodligen något engelskt, i ylle, eller merinoull. Men just nu räcker detta: Att jag återfunnit mig själv i klänning. Swish, swosh, feel free.

Påskbudskap

När ilskan ligger i luften

Det har varit vackra dagar, men kalla. Man tröttnar på klimatet, söker efter en resa. Talar med en vän som också är lite trött på alltihop. Vädret, jobbet, de egendomliga parkvakterna som beskär och hugger, hugger och beskär och förvandlar det stora parkområdet till "en golfbana" som hon sa. Jag sa: Naturfascism.

Det är som om Svenska Dagbladets inrednings- och hemma-hos-sidor flyttar ut i medvetandet på dem som planerar och sköter våra parker. Stora högar av hägg ligger uppstaplade, man fattar inte varför. Vad har häggen gjort för ont? Den brer knappast ut sig, den blommar urvackert. Men många av dem som sköter park saknar skönhetssinne. De har bara en idé om att skrapa rent och liksom "renovera" naturen. För några år sen skar de ner all vass runt Botaniska Trädgårdens stränder vid Brunnsviken. Så charmlöst och neurotiskt. Alla som vet någonting vet ju att det är där sjöfåglarna gömmer sig och sina ungar.

Samma mentalitet återkommer i olika sammanhang. Hur det ska se ut. Att det är en modegrej, men också en investering, en liten parad för välkomnandet av vi-som-vill-upp. Man skrapar rent berg och man skrapar rent i sina sekelskifteslägenheter. En köksö måste man ha, och en hund, och ett par barn som dekor i matrummet man skickar ut på Instagram. Man måste så mycket. Att ha och ha. Eller- å andra sidan - att ha eller att vara, motsättningen som Erich Fromm myntade. Ha-människorna kommer aldrig att bli nöjda med mindre än att det tagit allt som går att ta och skurit ner all hägg eller en alm eller en ask som står i vägen för "deras utsikt". Deras utsikt är naturligtvis hur som helst knappologisk. Natur och allt annat förvandlat till små små bongar i deras kassa-apparater som blir fler och fler. Man vet att de också kan muta en parkvakt att ta bort träd som "står i vägen" utanför deras hus.

Mitt förakt för den mentaliteten är enorm. Jag får gå allt längre bort från allt det där. Se till att det försvinner i fjärran, som den lilla obetydliga epok det är. Men den äter jorden. Den lämnar sopor efter sig. Den är en naturkatastrof. Välkomna till utsikten mot de ägda vattnen. Ursäkta om den inte är särskilt vid.

Foto ur Roy Anderssons: Sånger från andra våningen

Marit Furn - Abalone

En ung kvinna reser av oklar anledning till Sydafrika, dagarna efter att hennes far dött. Hon reser från sorgen, men har den med sig. Hon har också ett självpåtaget uppdrag; att som journalist undersöka de sociala förhållandena i Kapstaden, nu, många år efter Apartheid. Ester, som hon heter, reser runt med en driven fotograf, ser och samtalar med människor i plåtskjulskvarter och på socialkontor. Men uppdraget rinner ut i sanden. Fotografen blir onåbar och hittas, senare, död.

Under tiden har Ester flyttat in på ett skruttigt vandrarhem, där folk kommer och går, många från Europa, men också en vit man som är född i Sydafrika: Tom, en dykare, som hon slår följe med. Så påbörjas en sorts bitter roadmovie, som likt de flesta roadmovies innehåller gränslöshet och missbruk. Här av både alkohol, kokain och allmän flyktighet. 

Det finns någonting i Abalone (Bonniers) som får mig att associera till Jean-Luc  Godard: Två människor som flyr i en bil, som Anna Karina och Jean Paul Belmondo, i Tokstollen. Marit Furns gestalter har en spleen som man annars förknippar med män, och Abalone kan svagt påminna om Hemingways melankoliska generationsskildring Och solen har sin gång. Utlänningar, utkastade på ett hotell. Men, tänker jag, Hemingway var mycket softare.

Personteckningen är hårdkokt enkel: ett sätt att prata, en klädsel, en gångstil, även det filmiskt visuellt och fullt av outtalade informationer. Man får lov att gissa sig in i de här figurerna, som rör sig på gatorna i Kapstaden, på barer, hotell, danslokaler, och som nästan aldrig riktigt talar med varandra. Ester själv framstår som en inbunden mutist, och mannen hon hänger med är nästan en karikatyr av ensam, äventyrlig snubbe. När hon berättar att henne far nyss dött och ska begravas medan hon själv är i Kapstaden svarar han: ”Tunga grejer”. När han flyttar från vandrarhemmet till en bättre bostad säger han att hon lika gärna kan bo hos honom för ”det spelar ingen roll”. Mellan dem finns ett dröjande vemod; både hon och han blir, trots sin onåbarhet, berörande. De lever så utsatta, så strävt och smutsat av omständigheternas makt.

Ändå sticker det i mig av otålighet; när händelserna upprepar sig och inget väsentligt sker mellan de två, när de fysiska detaljerna omkring Ester ännu en gång radas upp med nästan tvångsmässig omständlighet. Det är som motsatsen till soul, bara kropp, händelser, rumsligheter, detaljer kring mat, dryck, ligg, duschande, snortande, bilåkande, mens, avtändning, huvudvärk, sömn. Det är ett oerhört skickligt fasthållande vid det materiella, men jag är inte säker på att jag tycker om att bli fasthållen. Och risken med författarens detaljskärpa och iakttagelseförmåga är att den ibland känns som en uppvisning; titta-vad-jag-kan. 

Ändå beundrar jag hennes konstnärliga precision i skapandet av filmiska bilder, starka ögonblick, lysande färger, mörker, ljus. Det finns ett oerhört finlir i stämningsskapandet. Men det hon också gestaltar är en stor ensamhet, utan att någonsin nämna ordet ensamhet står den som en aura omkring huvudpersonen.

Furn vet precis vad hon gör, när hon gör det: Förintar läsarens förväntningar med en malande materialism och stegrar samma förväntningar med en konstnärlig finess som håller fast en spänning, ett landskap, en korthuggen dialog där allt ligger under ytan. Det är show-don´t-tell för hela slanten. 

Men jag når inte riktigt in i denna skyddande konstruktion. Och jag tänker på andra författare jag läst på senare tid, som alla gett mig ett vidgat hjärta. Furn lämnar mig med en tomhet, en oändligt vackert beskriven tomhet. Det var väl så hon ville göra det. Man hör de två i romanen som då och då säger: Det är okej, det spelar ingen roll. Men det som längst dröjer kvar hos mig är de vidunderliga bilderna av landskapet: Taffelberget, stranden, fartygen ute på redden, den brinnande skogen, stjärnhimlen och det väldiga regnet som sänker deras bil så att ”den lika gärna kunnat vara sänkt i havet”.

                                                       

Tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, Gefle Dagblad, m.fl. tidningar, 1/4.

Stoner

Jag är egentligen både för trött och för lat för att skriva något om Stoner idag. Men jag måste bara tänka ett par tankar högt.
Som det hampade sig läste jag Stoner långt efter alla andra. Folk runt omkring hade nog för länge sen slutat prata om den, och det gav mig en öppning utan förhandsinfo. Den tog sig in direkt.

Jag visste heller ingenting om John Williams, vilket just då var bra. Han blev bara en skrivare som skrev, förfinat men direkt och realistiskt om en universitetslärares begränsade öde: Stoner, gammelamerikansk, född på bonnlandet, införlivad med höga ideal och karg moral, hårt arbetande och engagerad i en Universitetsvärld av konkurrens och lite likgiltighet.

Jag skulle kunna nämna en verklighetsfrånvänd rektor, en tävlingsinriktad kollega, en flummig student som låtsas vara mer fullfjädrad än han är, ett dystert äktenskap och en mycket ensam man - Stoner själv - intill dess att en intensiv kärlek öppnar upp hans torra liv.

Här ska inte berättas en historia om en roman. Men jag vill minnas hur enormt mycket jag tyckte om den. Hur ärligt Williams berättar, hur hans moral riktar in sig på realism och inget känslomässigt nonsens. Ändå lider man med honom, känner för hans omgivning, och blir fullständigt tagen av den grekiska tragedi som ett begränsat liv kan vara.

Sen läser jag en amerikansk kortessä om Williams och hans idol, en viss annan universitetslärare som hade mycket stränga idéer om hur en bra roman, en bra dikt, en bra essä, eller bra lista skulle se ut. Idel realister: Henry James, Melville fick vara med, Edith Wharton osv. Whitman var avskyvärd, liksom en del andra romantiker eller panteister, Emerson till exempel. Min käre Emerson, som har sagt så mycket bra grejer. Men, nej.
Den stränge läraren, Yvor Winters, som också var poet, blev John Williams´ auktoritet för en livstid. Det är intressant, eftersom jag inte en sekund upplever att Williams som författare är auktoritetsstyrd. Dessutom kunde jag ju själv tröttna på Whitmans ordrika universalgeni. Medan jag rent principiellt är för det fria flödet; Faulkner, Joyce, Woolf. Etc.

Men det var alltså inte Williams och hans gudfader. De befann sig i uppror mot romantiken och den moderna självutgjutelsen. Jag är rätt ointresserad av den sortens litterära fejder, både nu och då.
Det som intresserar mig är formen, hur den väljs, och därmed blir till karaktär. Egentligen är det inte intressant vad Williams tänkte, utan hur det blev. Och - det är min tillfälliga insikt - att det blev så ini helvete bra därför att han hade en sträng idé om saker och ting. Men det är inte idéerna som föder hans roman, de är bara en ledstång. Resten är hans passionerade och känsliga begåvning, hans konkret formade erfarenhet. Det är den vi har att tacka för Stoner, inte den numera bortglömda universitetslektorn. Hur det kan va.

John Williams i sitt arbetsrum.

              Och här finns den lite försmädliga och malliga artikeln i The New Yorker.